…är bara förnamnet. Om tre veckor är vi på väg mot Murviel, om planen håller och corona stillar sig. Packningen är påbörjad, ovanligt nog; jag brukar ordna med det kvällen innan jag skall åka. Jag har fått visa vana vid att packa snabbt och effektivt men nu är jag som sagt otålig!
Jag har också börjat skriva listor på sådant som skall tas med, medan jag raderar sådant från en tidigare lista, som inte längre är aktuellt.
Som pepparkaksdeg, saffran och jäst.
Det är ju inte längre julfirande som är näst på tur, som det var när den förra listan skrevs.
Daterade listor är intressanta och de får mig alltid att tänka på Strindbergs ”Ett halvt ark papper”; det är mycket som ryms i några korta rader, i mitt fall inte längre på ett ark papper, utan på anteckningsfunktionen i paddan eller telefonen. Alltid med mig. Alltid tillgängligt. Och alltid, när jag hittar en gammal lista, en påminnelse om vad som kändes viktigt då men som nu inte längre spelar någon roll.
På listan som skrevs inför den planerade, men inhiberade, resan till Murviel i julas, finns prinsarnas studsmatta med. Den hade jag glömt bort. Jag trodde att den följde med i somras men hur var det egentligen med den saken? Jag släntrar ner i källaren för att hitta den men har samtidigt ett vagt minne av att den transporterades ner redan förra sommaren…? Jag tycker mig minnas att den ställdes in i utrymmet under terrassen men lika tydligt är minnet att sagda studsmatta var slutsåld förra sommaren…?
Denna coronaperiod har ställt så mycket på ända att det till slut är svårt att minnas vad som faktiskt blivit av och vad som fått vänta. Var studsmattan befinner sig är kanske inte heller störtviktigt just nu. De lär finnas till försäljning även i Frankrike…
Jag längtar också otåligt och intensivt efter värme nu. Våren vill sig inte riktigt och jag börjar misströsta inuti mina ylletröjor. Kvar efter min covidomgång finns en frusenhet jag inte känner igen sedan tidigare. Jag blir otroligt kall och snor allt av ull jag kommer åt omkring mig. Jag bävar inför varje liten utevistelse samtidigt som jag längtar efter att få hänga undan vinterjackorna för den här gången.
Jag har förstått att det varit ovanligt kallt också i Frankrike men allt är ju ändå relativt. Frostnätter så här sent är ingen hit för de spirande vinstockarna eller för olivträden, citrusträden och annat som hunnit blåsa faran över för köldknäppar och därför gått i blom. Kalla aprildagar i Murviel har jag hunnit uppleva ganska många gånger men vad som är kallt där jämfört med här är verkligen inte samma sak. Som ynka två plusgrader och snöblandat regn…
Promenaderna med Stina får jag tvinga mig till när gråvädret kryper under skinnet. Väl ute piggar det dock alltid upp, så tack Stina för att du är vår guldpäls nu!
Jag längtar efter att se Stina ta murvelträdgården i besittning och jag längtar efter att se hennes nöjda uppsyn över det myckna utelivet tillsammans med flocken. Vi skall småhundssäkra på några ställen men sedan kommer det att vara fritt fram för henne att springa ute hela dagarna.
Föregångaren Wilda … 
… vakar över sina hoods och människor
Murvielklotter 