Det är som det brukar i maj och ändå verkligen inte

31 tisdag Maj 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.

Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.

Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;

följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.

Igår var jag på trimkurs med hunden

Mor (till vänster) och dotter på trimborden

och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.

Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.

Dinglegymnasiets första studenter, maj 2020

På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;

– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”?
Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel?
– Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?

Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende?
Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?

Radhusbygget för några veckor sedan. Bottenplattan till vårt till höger om huset i förgrunden

Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om.
Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.

Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!

Under parasollet på vår murvelterrass

22 söndag Maj 2022

Posted by in huset på ön, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark.
Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.

Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.

Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i allti­hop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…

Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!

Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️

På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.

I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall

men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!

Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!

Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.

  • Flaggor på alla balkonger, i alla rabatter och på varje rockslag!
  • Barnetoget ringlade sig extra långt genom Oslo denna 17 maj .
  • Kö ner till tunnelbanan efter paraden

Ibens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!

I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.

Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.

Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.

Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?

Joråvars. Typ, iallafall.

Gästbadrummet

Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnads­vård som nu är på plats.

Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …

En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?

Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.

En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.


Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.

Förvaring och krokar återstår
En tavla skall upp ovanför toan

Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förut­sett.
Kunde vi ha gjort det?

Borde vi?

Kanske.

Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.

Iallafall nästan.

Stina och jag på roadtrip

01 söndag Maj 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, resa med hund, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?

Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.

Är vi alltså klara?

Näpp!
Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.

Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid.
Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvar­glömda inlägget.

Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!

Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!

Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.

Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?

Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;

ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.

Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.

Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …

Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.

Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.

För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.

Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världs­krigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.

Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.

Kan jag det?

Får jag? Får vi?

Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.

God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.

Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.

Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.

Ännu en murvelpåsk läggs till handlingarna

20 onsdag Apr 2022

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Annandag påsk tillbringades i ett stilla hus och i en stilla trädgård. Vi flyttade tillbaka in i vårt sovrum, kläderna kom tillbaka in i klädkammaren och jag tvättade. Två små sockor dök upp i torktumlaren och jag blev stående en stund med dem i handen.

Så gick jag vidare, svepte med blicken över badrummen och såg till sist bortom det som ännu inte är klart. Det är inte någon idé att på riktigt ställa iordning badrummen ännu, så när frukosten var avklarad, gick jag ut i träd­gården. Där växer det så det knakar och den är full av liv. Fåglalåten är nästan öronbedövande både morgon och kväll och det blommar ymnigt i terrasseringen.

Där växer rosor, timjan, rosmarin, ett blommande apelsinträd, schistrosor och en buske med vita, väldoftande blommor., som jag inte vet namnet på.

Humlorna älskar dem och det känns förstås bra.

De hamlade akaciorna börjar sticka iväg igen;

Om några månader kommer de att ha vuxit flera meter. Växtkraften är imponerande. Vid infartstrappan bakom den rostiga grinden växer de två små palmerna ordentligt;

Lagerträden som skuggade dem är borta och det har de alldeles tydligt trivts bra med. Allt växande i trädgården verkar trivas ovanligt bra denna vår, inklusive ogräset i gruset. Fast det senare bryr jag mig inte om; jag ser bara allt det vackert frodiga.

Jag hade gärna stannat här mycket längre men vi måste hem och fixa inför försäljningen av vårt tjörnhus. Vemodet över att behöva lämna murveltillvaron parkerar sig medan jag upptäcker att något slags autopilot tar över och får undan tvätt, rensar och förbereder huset för en omgång ensamtid.
Ute ösregnar det nu och det spär liksom på vemodet, samtidigt som jag tycker att det är lite mysigt att lyssna på regnet utanför. Men sommarvärmen som skämde bort oss under påskhelgen har ersatts av betydligt beskedligare temperaturer och det är en märklig languedocvår, minst sagt.

Imorgon skall kranar och dusch komma på plats till slut och om allt går som planerat, kommer snickare Loubet hit för att titta på våra gistna fönsterluckor,

En av luckorna hade den dåliga smaken att trilla ut ur väggen för ett tag sedan och det känns ju inte jättesäkert …

och på dörrlösningar för en suite-bad­rummet och garderoben.
För inte trodde ni väl att det skulle stoppa med bad­rummen? Nu måste vi ju istället ta tag i det som fick sättas på vänt på grund av vattenläckan i höstas.
Och så var det det där med den trasiga pooldörrslösningen (var det månne grannens nedrasade tegelpannor som knäckte den?) och den vattenskadade fasaden…

Fast det senare måste faktiskt kunna vänta. Vi skall ta en tur till maireriet för att diskutera med dem hur vi bör tänka när det gäller just fasaden. Vårt hus passeras ju av alla som åker genom byn, så vi måste nog inhämta mairens godkännande innan vi kör igång med det. Dessutom lär ett sådant jobb bli både stökigt, bökigt och skitigt och ärligt talat, så pallar jag inte riktigt det nu. Huset skall nog klara att stå upprätt ändå, sitt fläckiga yttre till trots!

Det fina livet som ändå är mitt

17 söndag Apr 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, La mer, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;

Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …

När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…

Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.

Stina och Iben i stort samförstånd …

Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,

och begått poolbadspremiär,

liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.

Crêpes med glass, mandel och chokladsås …

Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;

Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.

Sen var det ju det där med badrummen …

Som inte är helt klara.

Fortfarande inte.

I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.

Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.

I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.

Piece of cake!

Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …

Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!

Lång mening?

Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.

Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget?
Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.

Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.

Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?

Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret

Tror att jag får låta den frågan bli hängande.

Alla som jag har

29 tisdag Mar 2022

Posted by in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Dagarna på svensk mark flyger iväg. Det är bara två veckor sedan vi kom hem från vår roadtrip norrut men det har inte varit stilla liv som gällt nu heller. Vi har träffat mäklaren som skall sälja tjörnhuset åt oss och förrförra veckan kom jag äntligen iväg till Dingle för två dagar med digitaliseringsfrågor, möten med medarbetarna och, till slut, fick jag träffa grisarna som flyttat in i djurhuset också!

Baby och Bell i höstas, när de flyttade in på Dingle. Bilden har jag knyckt från skolans instagramkonto.

Solna och prinsar lockade mig raskt bort från ön, så jag tog plats bakom ratten igen för några dagar tillsammans med dem.

Sedan blev det Falun och älskade lilla Maj, som hunnit lära sig massor med nya saker sedan vi sågs senast, och morgnarna med Bertil och Bror kompletterades med lika ljuvliga morgnar med Maj.
Så himla gott med mat …
… jag vet att det är här ni gömmer godsakerna!
Här bor Maj!

Resan från Dalarna tillbaka till Tjörn gick via mamma i Degerfors. Mamma är pigg. Ögonen spelar och hon pratar om sitt hem på äldreboendet som sin lyxbostad; ett all-inclusive, där hon inte saknar något.

”Jag är precis där jag skall vara”, säger hon innan vi går över till att prata om vad som händer i Ukraina. I sommar blir hon 93. Att jag har henne kvar i mitt liv är ingen självklarhet. Två svåra kriser har hon tagit sig igenom det senaste decenniet. Mot alla odds. Vi skojar om att hon som katten verkar ha minst nio liv.

Under tiden fortsätter arbetena i Murviel, för klart blev det ju inte. Fortfarande är inte kranarna, dusch och duschväggar på plats, trots garantier om att tidsplanerna skulle hållas. Det är frustrerande och jag ångrar nu att jag inte köpte kranar och dusch i Sverige innan vi åkte. Min strålande idé om koppar och mässing som utgångspunkt försvårade införskaffandet på plats. Duschar & kranar i koppar eller mässing är inte stapelvaror någon­stans men definitivt inte i Frankrike. Nu har de ändå kommit, så förhoppnings­vis är de på plats innan veckan övergår i ny helg. Att inte vara på plats är dock ett helt annat läge och det är svårare att ligga på då, så vi får se. Vi är ganska renoveringströtta också så lite av luften har pyst ur oss.

År 2001 fick N. S Naipaul nobelpriset i litteratur. Då jobbade jag fortfarande som lärare i engelska och såg det som min plikt att läsa varje års litteraturpristagare. Så gjordes även detta år. A House for Mr Biswas införskaffades och jag läste, helt utan att njuta av upplevelsen. Mr Biswas, huvudpersonen, var alltigenom osympatisk och min dom över boken föll hård; när inte ens författaren själv förmår ge sina karaktärer redeeming features, hur skall då jag som läsare förstå mig på karaktärernas alla knasigheter, frågade jag mig själv.

Ändå har Mr Biswas stannat kvar hos mig; hans husdrömmar, hans önskan om att skapa ett hem åt sig och sin familj och hans magsura bitterhet när ingenting blir som han tänkt sig. Det regnar in, det möglar, träd­gården blir en djungel och problemen tar aldrig slut. Husdrömmen, ja, den blir istället en mardröm som drabbar alla runtomkring honom.
Kanske var författaren ändå värd sitt nobelpris, med tanke på att den magsure huvudpersonen fortfarande lyckas tränga sig på med jämna mellanrum?

Så varför denna utvikning om en nobelpris­tagare som kanske inte så många längre minns? Jo, det skall jag berätta!

När murvelhuset trilskas, tänker jag ofta på Mr Biswas och konstaterar att du måste tokälska ditt hus för att inte magsyran skall bubbla upp som hos Mr Biswas! Det, och att du måste utrusta dig med realistiska förväntningar, framförallt när det gäller vilken tid saker och ting tar.

Om du sedan har beredskap för att oförutsedda saker händer, ja då går det alldeles utmärkt att ägna sig åt ohämmad njutning. Med jämna mellanrum.

För fönsterluckor kan ryckas ur sina fästen i väggen;

Inte världens bästa lagning, kanske, eftersom samma lucka har ramlat en gång tidigare …

och gamla gistna terrassdörrar kan slut­giltigt ge upp;

Egentligen en innerdörr med trots allt imponerande livslängd …

Sådana gånger är det tur att en ny dörr redan var beställd och färdig för leverans. Och att vår lokala snickare, Mr Loubet, genast ställde upp och kom tidigare än vad som var bestämt och fick såväl den nya terrassdörren som nytt köksfönster på plats.

Snabbt, proffsigt och smärtfritt, sånär som några små skador på kökskaklet. Nu hade de förstås en duktig byggledare på plats också. Iben höll stenkoll och såg till att allt gick rätt till:

Under tiden har solen lyst på husets gäster och vi skall ta några djupa andetag innan vi tar tag i fönsterluckor och poolhusdörrar. Om jag tror att vi blir klara någon gång? Nä, men kanske att vi ändå kan återgå till att göra lite i taget istället för att tvingas till akuta lösningar av det slag som det senaste halvåret bjudit på.

Snart är vi där igen för att fira påsk och jag längtar. Ingen plats skänker mig lika mycket glädje, alla mindre trevliga över­raskningar den senaste tiden till trots.

Tioårsdag i tisdags

19 lördag Mar 2022

Posted by in huset på ön, Murvelhuset

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, ,

Jaghar varit hemma på min ö en kort sväng igen efter en dryg månad i Murviel. Jag njuter av att till synes ha kortat den svenska vintern med motsvarande längd genom att lämna den när den var på sitt allra mest outhärdliga. På ön är det vår, nämligen. Utan tvekan.

Innan vi for röjde vi och städade, såg till att tvättkorgarna var tömda, sängarna renbäddade och allt skrufs bortplockat. Det där beteendet har jag med mig från min mamma, som for som ett jehu inför avfärd mot semestrarna i Norge när jag var barn. Rent och städat skulle det vara. Jag tyckte då att det var överdrivet – ingen skulle ju ändå vara hemma, så varför städa? Som vuxen fattar jag precis, för hur skönt är det inte att efter tre dagar på vägarna, i en till slut ganska stökig bil, komma hem och inse att här behövs det bara dammas av lite lätt? Slänga sig ner i soffan och vara hemma, bara så där?
Kanske bidrog det faktum att vi hade mäklare på besök i tisdags – ett besök som skjutits upp flera gånger och av flera olika orsaker. Vi drar igång processen med att sälja huset nu och det är verkligen dubbelt. Jag tycker otroligt mycket om huset och läget alldeles i vinden och saltstänket från havet. Vi säljer absolut inte för att vi vantrivs, tvärtom; vi stormtrivs (no pun intended!). Speciellt så här års, när ljuset återvänt och det silvergrå trädäcket runt huset börjar pocka på både uppmärksamhet och sällskap.

Men vi behöver bo mer lättillgängligt och vi behöver ha ett boende i Sverige som är mer lättskött, så vi tar klivet. Ett från början planerat renoveringsår i tjörnhuset hinner ändå istället bli till sju fina år som öbor, innan vi packar ihop oss och flyttar bohaget några mil närmare Göteborg.

Det kan blåsa bra i Tjuvkil också …

Murvelhuset kräver väldigt mycket av oss; har egentligen gjort det hela tiden. Nu vill vi försöka njuta av mer än jobba med det ett tag och hoppas att vi skall slippa vattenläckor och annat som tvingar in oss i tidskrävande och stökiga projekt. Det kommer alltid att vara saker att fixa, för huset är gammalt och saker går sönder men stora projekt skall vi försöka hålla oss ifrån.

I tisdags skrev vi avtal med mäklaren om att hon skall ta hand om försäljningen av vårt tjörnhus. Det slog mig när vi satt där i vårt tjörnska vardagsrum tillsammans med mäklaren, att vi för exakt tio år sedan också satt med en mäklare och skrev på papper. Den gången var det det allra sista administrativa vi behövde göra innan vi kunda sätta nyckeln i dörren för första gången som lycksaliga ägare till murvelhuset. Då visste euforin inga gränser. I tisdags var det med mer blandade känslor som signaturen kom på pränt. Vi lämnar ju något vi tycker om. I turbulent och orolig tid dessutom.
Då, för tio år sedan hos en fransk notarie, hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade avsatt vad vi då tyckte var en rejäl summa pengar till att fixa köket, annars skulle det inte vara så mycket att göra, trodde vi. Köksplanerna fick dock läggas på is gång på gång till förmån för tak, travertingolv, fönsterluckor, nya räcken, en ny altan, garageport, fix med poolområdet och tusen andra saker. Först åtta år efter den där dagen för tio år sedan, hade vi ett nytt kök.

Hade jag förstått när vi köpte murvelhuset för tio år sedan hur mycket jobb det skulle innebära och hur mycket det skulle kosta, då hade vi aldrig slagit till. Vi var inte så lite naiva och impulsiva. Men vilken himla tur att känslorna fick styra och att murvelhuset blev vårt! Få världsliga saker har skänkt mig mer glädje än det ålderstigna och lynniga vinbondehuset på den gamla krigshjältens aveny i Murviel. Utan det hade de senaste tio åren utgjort ett betydligt gråare decennium och jag hade inte haft mitt happy place att längta till och tänka på när annat i livet krånglat och varit svårt.

Så grattis oss och murvelhuset!

Vi hoppas på många fler år tillsammans!

Såklart

14 måndag Mar 2022

Posted by in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

… är det mycket väntat att historier som denna dyker upp. Det är en ryggmärgsreaktion hos engagerade pedagoger världen över är att göra allt man kan för att hålla barnens skolgång vid liv så långt det är möjligt. Och det är så, så viktigt.

Klicka på länken för artikel i dagens GP:

Barnen från Kiev undervisas i Sverige