Det där med att passa på…

16 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Och brände mig.
Jag tänkte mig inte för.
Tänkte att jag måste passa på nu för det här kan vara sista chansen den här sommaren. Alltså, inte passa på att bränna mig, utan att passa på att bada och hålla sommar.
Idag är det lika varmt och skönt och jag tänker att jag borde passa på. Nästa helg är jag hos prinsarna och sen är nog den svenska sommaren slut. Den välkända gamla stressen över ett sådant trist faktum tränger sig fram och gör mig rastlös där jag sitter undan solen i skuggan bakom huset. Det är också alldeles ljuvligt skönt men borde jag ändå inte gå och bada?
Borde jag inte passa på?
Ångrar jag mig inte om jag inte passar på?
Men idag har jag faktiskt inte lust att bada. Jag är badmätt. Och bränd, som sagt.
Tre veckor med många timmar vid poolen under en sydfransk sol – åkejrå, mycket av tiden i skuggan ändå – utan att bli det minsta röd och så tvingas jag stå där med skammens rodnad framför badrumsspegeln och se min solplågade bröstkorg. Alltid där, sällan någon annanstans, och jag som aldrig är i solen numer utan minst faktor 30.
Det är pinsamt. Gamla mänschan borde veta bättre!
Baksidan av huset har norrläge och det är perfekt en dag som denna. Projekt fixa-trasig-soffa fick till slut min andakt,

Murken soffa med rostiga skruvar skall få nytt liv…

och nu har nya brädor äntligen ersatt de gamla murkna och soffan kanske kan leva ett par säsonger till.

Lagom arbete en söndag innan skolåret drar igång på allvar.
Den skall målas, förstås men först skall den slipas lite och spikhuvudena spacklas igen. På några ställen j-vlades spikarna med mig och resultatet blev inte så vackert men det kommer ingen att se.

Spikarna stötte på hård patrull…

I vinter skall jag fixa dynor och ryggkuddar så att hela härligheten är redo för njutning nästa säsong.
Nästa säsong…
Är vi alltså där redan, att planer för uteliv handlar om nästa år?
Att det som återstår nu är att passa på?
Försiktigt börjar jag fundera på december i Murviel. Adventsmys inne om kvällarna,

i kombination med en och annan lunch al fresco…

Jullunch hos Hansby, december 2018

Älskade murvelhus, vilken tur att du också finns!
Våra två hus.

Tänk att livet krumbuktade sig fram till en sådan tillvaro.
Jag kan gott låta mig plågas av att jag måste passa på. Skämskudde minsann på att tycka att det är jobbigt att behöva välja bort en njutning framför en annan. Vardagen har knuffats undan rejält när sådana tankar upptar mitt hjärnkontor. Dags för vardag och allvar, tror jag bestämt, innan hjärnan alldeles förvandlas till snömos.

Mina två världar

14 fredag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Klicka på bilden för filmsnutt med vattenkluck!

Jag ligger på en brygga och torkar i solen. Det smakar salt om läpparna. Lätta svallvågor kluckar mot strandkanten under bryggan och en precis lagom varm eftermiddagssol torkar min nybadade kropp. Lite måsskrik på det och västkustidyllen är total. Nästan så att det blir både kitschigt och väl så insmickrande.

Men det är förstås istället alldeles magiskt när min svenska verklighet väljer att brösta sig på det här viset.

Vägen upp från badet är lika vacker som vyerna från bryggan och jag känner mig oerhört priviligierad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer än så här behöver ingen.
Alltså längtar jag ingen annanstans just nu. Men jag längtar alltid efter mina fina men det hör liksom till älsket av dem som är allra närmast.

Det är fredag. Helg stundar och ett glas immande rosé från Ravanès till middagen känns helt rätt.

En aldrig så försynt och lite skamsen titt…

13 torsdag Aug 2020

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Minns någon ens begreppet ”flygskam” längre, förresten?
Det var i alla händelser en ständigt pågående diskussion över middagsbord och i arga trådar på Facebook under lång tid. Så kom Covid. Himlen blev tom från en dag till en annan. Gamla bagagetaggar på mina resväskor kändes plötsligt främmande, rentav exotiska. Som från en annan tid.
Igår kväll bestämde jag mig ändå för att lite i lönndom undersöka möjligheten att flyga ner. Jag klickade på Air France-appen och den satte genast igång en uppdatering; det är länge sedan jag klickade på den. Där finns ett oläst meddelande från 10 mars med förslag på billiga resor.
Jag stirrar på det.
Igen – en annan tid.
Och vi vet ju vad som hände sen.
Det är som en orimlig tanke att vi någonsin skall kunna gå tillbaka till flygande på samma sätt som tidigare. Jag vill det inte ens. Tror jag.

Det var då det…

Jag trycker in datum, väljer avgångar, klickar i flexbiljett som är fullt ut avbeställnings- och ombokningsbar. Tittar på sammanställningen och förundras över priset, 320€ ToR Göteborg-Montpellier. Som om ingenting har hänt. Som om allt är som vanligt igen. Hur kan det vara så billigt fortfarande? Hur har ens flygbolagen överlevt?
Men jag klickar mig inte vidare. Jag vill inte flyga. Inte än. Mitt gamla flygbeteende kan inte återupptas. Jag har inte mage att. Det bränner lite i fingertoppen som nyss knappat på Air France-appen. Hettar det inte rentav lite om kinderna? Är det en eftertankens kranka blekhet som infinner sig?

Så jag avvaktar.

Det finns all anledning också av andra uppenbara skäl att göra just det. Viruset har inte försvunnit, utan det skenar igen på lite för många ställen. Att krypa in i en trång flygplanskropp tillsammans med många andra lockar inte. Inte nu. Inte än.
Jag blir irriterad på mig själv och över hur snabbt jag skulle kunna vara beredd att falla in i mitt gamla mönster med många och flygberoende korta vistelser i Murviel istället för färre men längre. Längtan dit är en stark drivkraft, till och med starkare än vetskapen om att den sortens resande inte är att rekommendera. Som om jag vore fullkomligt faktaresistent.
Så jag struntar i reseapparna och börjar fundera på andra alternativ istället. Jag har ägnat ganska mycket tid åt det på sistone.

Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.

Jag känner mig som något av ett hopplöst fall. Trots att vi är nyligen hemkomna från sommarvistelsen i murvelhuset, så har jag redan börjat bläddra i min röda almanacka för att hitta möjliga tidpunkter för att ta mig ledigt.

Jag vill ner och göra iordning efter den avslutade köksrenoveringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni vet den som, efter att knoppar och handtag kommit på plats, innefattar placering av ärtiga små förvaringskorgar och snyggt porslin på de öppna hyllorna; knopplister på ömse sidor om köksfläkten för de köksredskap som tål att tittas på och som i bästa fall också är de som används mest.
Jag vill lägga omsorgsfullt ihopvikta kökshanddukar på hyllan närmast diskhon för att låta dem mjuka upp intrycket och vara nära till hands när disk skall torkas, och jag vill fixa till köksbänkarna i trä enligt köksarkitekten S:s önskemål.

Mattorna skall på igen, böckerna skall upp i hyllorna bredvid öppna spisen,

de kalla lamporna i de nya takspottarna

skall bytas ut mot nya med varmt ljus – varför är fransmännen så förtjusta i de blåaktigt kalla?!? – gardiner, kuddar och soffklädsel ska tvättas och sedan skall jag slå mig ner mitt i rummet och beundra hela härligheten. Länge. Till sist skall jag ta bilder och tapetsera bloggen med alltihop.

Men för att jag skall kunna sitta där och svepa med blicken över det äntligen färdigställda köket i någorlunda närtid, måste vi kunna ta oss ner på annat sätt än med bil. Terminen är igång och jag kan inte vara borta någon längre stund. Flyg, alltså…
Fast nej.
Fingertoppen vägrar att närma sig den appen just nu.
Jag har en fingertopp med samvete. Tydligen.
Vi får väl se hur den känner imorgon eller nästa vecka.

Tillbaka på ön

09 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag hade lite svårt att varva ner efter nästan tre dagar på vägarna. Tvärtemot hur jag vanligtvis planerar, innebar årets förskjutna och förkortade murvielvistelse dessutom att det dagen efter ankomst till ön var dags för jobb på stört. Det är sällan en bra idé men på något sätt skyndade detta faktum ändå på sömnen efter hemkomst i torsdags kväll. Skönaste sängen är den på ön och det går inte att komma ifrån att den svala nattvinden från havet vaggar till sömns något bättre än dess murvielska motsvarighet.

Ljusa augustikvällar…

… men mörka nätter här också

Och ön välkomnar. Den kråmar sig och står i, bjuder på augustisommar av det mest insmickrande, kustfräscha och ljuvliga slag. Ljungen blommar intensivt lila i klippskrevorna,

Det myckna regnandet märks på den nästan oanständiga grönskan och söndagshavet tillåter en stillsam morgonbris krusa ytan.

Det är längesedan vi badade på klipporna en kort promenad bort från vårt hus. Vi har istället åkt iväg till ordnade badplatser med bryggor och stegar. Men imorse trotsade vi ljungsnåren och björnbärsriset,

och forcerade oss fram till lämplig klippa. Jag med mitt bråkiga knä och L i randiga badbrallor,

Men algblomning, hala stenar och tång som skymde sikten för lämpliga ställen att få ner fotsulorna på, gjorde att jag gav upp och traskade iväg till bryggorna i viken istället.

Där dök jag, tyckte att det var aningens för svalt för någon längre simtur, och kravlade sedan upp på bryggan, där jag likt en våtblank säl lade mig att torka i solen. L gick upp i förväg, kokade kaffe och fick fram frukost. Aldrig smakar ägget, mackan, kaffet och den nypressade juicen godare än just en sådan gång; efter en snabbdusch för att få bort havsvattnet, i skuggan bakom huset.

Jag känner mig nästan osolidarisk och som en fuskare, som smet iväg från ön just när sommaren tog paus och lät ruskväder på kö rulla in över landet i en till synes outsinlig ström. Så kommer vi hem. Börjar med att luncha i Ängelholm i en prunkande trädgård men i skuggan undan den heta solen,

Fortsätter med två dagars jobb för att få till det tidigare covidaborterade studentutspringet,

och landar sedan i svårslagen söndag med morgondopp, latmansfrukost och söndagsblaskor.

Det är fint på ön i augusti. Bästa tiden här, tror jag nog. I en av blaskorna hojtar rubrikerna om livsfarlig värme i södra Europa.

Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.

Imorgon börjar höstterminen på allvar. Det är bra det också, för jag har dessutom privilegiet att trivas alldeles förträffligt på jobbet.

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!