Jeezes, vad det blåser!

Etiketter

,

Idag har jag hållit mig hemma. Jag har bockat av telefonsamtal, bokat möten, planerat och letat uppdrag för att dra in lite nya sköna kulor till mitt stackars åderlåtna företag. Det tar tid att få igång en verksamhet som lönar sig och jag har ju siktet inställt på längre vistelser i Murviel om inte alltför länge, så jag stretar vidare. Förr eller senare måste det ju lossna, tänker jag. Idéer har jag många och så övertygad är jag om sagda idéers förträfflighet att jag bara måste få dem att bära. De bygger på fjärrlösningar och sådant är ju inte beroende av var en befinner sig geografiskt.

Ju.

Det är kylslaget på ön,

dagen började blöt

En halvt uppblött kartong med levererad soffa

och jag svor eder över att inte kunna ta en lunchbreak och montera loungesoffa. Sådant låter sig inte göras i envis blåst och regn på tvären. Jag undrar om inte årets vår varit ovanligt blåsig och just den där vinden riskerar att få mig att förlora tålamodet.

Jag påminns om anledningen till att Murviel blivit vår tillflyktsort.

Jag minns de där vindpinade tjörnska somrarna när värmen aldrig ville infinna sig och är så tacksam över murvelhuset, trädgården därnere, som visserligen just nu fortfarande är upp-och-nervänd eftersom det regnat för mycket för att få till stenläggningen, och det turkosblåa, där åtskilliga timmar tillbringas när solen gassar.

Jag tycker om Tjörns vildsinta väder, bara inte på sommaren, när jag vill sitta ute i ljumma kvällar på en ombonad terrass.

Fast ombonad är det sista terrassen är just nu, den nya loungesoffan till trots,

Kan ju bli bra, nån gång…

Vårt vardagsrum är plågsamt typiskt för årstiden, med utspridda dynor och kuddar som inte kan vara ute för att det regnar eller blåser eller bara är alldeles för kallt.

Ett stort, rött parasoll hann jag köpa innan jag mindes att parasoll lever farligt på vår vindpinade ö. Men när vinden mojnar, regnet upphör och temperaturen stiger, då kommer jag att sitta i vår nya soffa, på kuddar från Granit och med parasollet uppfällt. Då kommer jag att tycka att det är värt det. Jag är en evig optimist som naivt trotsar varje vädrets maktutövande med fingrarna krampaktigt låsta runt ett glas vin.

Jäklar så snyggt vindblåst en blir! Rena hollywoodrufset!

Sen drar jag.

Till Murviel och till sommaren.

När murvelsemestern är över kommer det att vara augusti. Augusti är bästa månaden på västkusten.

Sägs det.

När en nästan försmäktar på sin ö

Etiketter

, , , , ,

Imorse när jag låg och funderade över om det var dags att kliva upp, plingade FaceTime och de där två som får det att sjunga inombords dök upp på min skärm;

Bertil läser för sin beundrande lillebror

Jag vet inte, jag, om det finns något bättre sätt att vakna på än tillsammans med de där två småtrollen, förutom då förstås att ha dem hos sig IRL.

Jag hade lagt mig tidigt efter en dag på Dingle tillsammans med våra suveräna elever och intresserade nya på besök. Personalkaniner agerad rekvisita ute i solen men vinden var kall, så det planerade al fresco-fikat fick vi äta inomhus.

Vi börjar bli omåttligt stolta över vårt lilla naturbruksgymnasium och ryktet på bygden är gott, säger de som kommer på besök. Så en lördagförmiddag går fort och inte förrän jag susat hem på vackervägen över Orust,

insåg jag hur trött jag var efter en intensiv arbetsvecka, krönt med övernattning på luftmadrass på kontoret. Så jag la mig på soffan tillsammans med hunden när jag kom hem. Jag gjorde visserligen ett försök att lapa sol på terrassen men det är för kallt ännu. Havet är underskönt men kyler luften effektivt så här års.

Alltså sov jag bort större delen av lördagseftermiddagen och när jag sedan rätat ut alla kroppsdelar, ätit en solitär lördagsmiddag (L är på Island med jobbet) och hällt i mig ett halvt glas korkat vin, tyckte Wilda att det var dags för en kvällspromenad. Har jag nämnt att det är vackert på Tjörn?

Klickar du på bilden startar ett filmsvep…

Vinden hade mojnat, solen lyste allt svagare och både hunden och jag hade svårt att gå in igen.

Det är så skönt att det är ljust igen på kvällarna att det faktiskt inte bekommer mig så mycket att det inte är så varmt som det ser ut att vara. Att Murviel finns där och väntar underlättar förstås, liksom vetskapen att jag snart är där igen. Jag tänder lamporna precis när det börjar skymma och njuter av att det är fint runtomkring mig, både utomhus och inomhus.

Men om morgonen började alldeles formidabelt och utan att det hunnit bli alltför sent, blev fortsättningen av ett annat slag. Hesa Fredrik ljöd över Skärhamn och gradvis förstod jag att elektricitet, det hade jag ingen. Det hade för övrigt ingen annan i Skärhamn heller…

Jag hade ingen ost, ingen yoghurt, ingen juice och ingen el.

ICA-butiken var stängd på grund av elavbrott.

OCH JAG KUNDE INTE FIXA KAFFE, EFTERSOM DET VAR ELAVBROTT.

Allvarligare än så blir det inte en söndagsmorgon, då kaffe skall slurpas, färskt bröd ätas och morgonblaskor skall läsas. Det blev vatten och bröd,

med de sista sorgliga ostresterna på, medan blicken sökte sig till fotot på köksväggen från en annan frukost, på en annan plats och vid en annan tid…

Murviel, alltså…

Där är det varmt nu och murvlarna drar till flodstränder eller hav och tar ett glas rosé till lunchen. Jag tar fram de löjligt dyra mjölsäckarna som jag köpt och som nu lagts i nästa stapel som skall fraktas ner till Murviel. De här skall ersätta det rutiga tyget som suttit under bänken i uteköket vid poolhuset.

Kanske blir det också tyg över till ett par kuddar till solsängarna.

Jag stryker över det mjuka, grova tyget och ser det framför mig fladdrande i murvielsk vind. Det kan vara så att jag längtar lite redan, fastän det bara är två veckor sedan jag  kom hem därifrån.

 

Vårbruk på ön

Etiketter

,

Jag bor på en ö, som sagt. I ett litet kustsamhälle med måseskrik och med rejält tryck i vindbyarna för det mesta. Här är vackrare än vackrast, nästan oavsett väder och årstid. Utanför vårt vardagsrumsfönster, i det lilla gattet mellan grannhusen, finns oändligheten och havet med sin obrutna horisont bortom kobbarna. Det är ett lugn och en harmoni, med dramatik bedrägligt lurande i bakgrunden. Aldrig tråkigt, aldrig enahanda.

Gardinfladder i kvällsbrisen, äntligen!

På vägen ner mot vårt lilla samhälle, som om sommaren har en hamn full av fritidsbåtar och kajer fulla av glassmaskande sommargäster, skuttar alldeles nya små lamm. Det går kalvar i hagarna tillsammans med sina stolta komammor längre in på ön och det är till slut riktigt ordentlig vår.

Och det är helg, solen skiner och det är tillräckligt många varma grader för att rensning av eftersatt utemiljö skall kännas lockande. I år är det dessutom första våren sedan vi flyttade hit hösten 2015, som det inte pågår renoveringsarbeten på huset. Renoveringsarbeten som inneburit containrar med bråte på vår lilla tomtplätt och resterande ytor meningslösa att göra någonting åt innan arbetena var klara.

Så jag gör mig redo efter en lång, härlig frukost. Inga snickarbyxor men väl ett par rejäla vanliga blå drar jag på mig och dyker ner i källaren för att leta reda på sekatören. Som naturligtvis inte står att finna någonstans. Inte trädgårdshandskarna heller. Inga problem, tänker jag och drar iväg till den lokala trädgårdshandlaren.

Som har stängt.

Alltså drar jag vidare till Korggubben, som säljer precis allt en kan behöva av fritidspryttlar. Fast inte efter två en lördag i april när precis varenda tjörnkatt är ute i sina minimala kustträdgårdar och räfsar och kanske kommer på att de behöver jord, en sekatör eller bara ett par trädgårdshandskar.

Nämnde jag fåren, lammen, kalvarna och komammorna alldeles nyss? Jag bor alltså inte i storstan längre, vilket jag med jämna mellanrum glömmer bort. Här tar även handlarna helg, följaktligen. Outsägligt irriterande när ägor skall fixas och vårbruk startas.

Det är då jag saknar Stockholm, Plantagen, Bauhaus, Kungens kurva och alla andra ordentligt öppna köptempel! Dock bara för ett kort ögonblick, för i det lilla samhället där vi bor finns ICA-handlaren med sitt tempel och där är det öppet till 22!

Hovleverantören!

Triumfatoriskt rullar jag min varukorg ut från det nyligen utbyggda och renoverade palatset med inte bara sekatör och handskar, utan också med en ordentlig räfsa, en planteringsspade, en rejäl säck för trädgårdsavfall och lunchlådor med vegankrubb för den kommande arbetsveckan. Så vem behöver egentligen Kungens kurva med ett sådant palä alldeles runt knuten?

Väl hemma vidtar rensning av den mer än lovligt snåriga kaprifolen, som under det senaste decenniet tillåtits slingra sig runt precis allt annat. Den är en fascinerande livskraftig och seg liten rackare! Grenarna letar sig ner i jorden och skickar ut nya rotskott tills det är alldeles omöjligt att utröna var grenverket börjar och slutar. Men nu är den nerklippt och väggen under det nya balkongdäcket är befriat från den växtlighet som vi misstänker har gett en liten muspopulation fri lejd in i huset under de senaste vintrarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det arma fönstret in till tvättstugan har ingen kommit åt på ett tag men det är ett lagom stort målarprojekt för oss, så det har hamnat på vår att-göra-lista inför sommaren.

Det är en del att stå i, med två hus att ta hand om, trots att vi uppdrar åt andra att göra de stora, tunga och hantverksskicklighetskrävande arbetsuppgifterna. Vi börjar se slutet på de senare och det är väldigt skönt. Trädgårdsarbete norrut har inte lockat alls förrän nu. Huset på ön har bara små plättar för växtlighet och det känns inte bara överblickbart utan också tacksamt, för det blir snabbt färdiga resultat.

Annat är det i den trolska trädgården i Murviel. Där tog jag mig för pannan och fick ta stöd mot järnsmidesräckena för att inte allt underhåll som nu krävs skulle kännas övermäktigt.

Där har det för övrigt fortsatt att regna sedan jag for därifrån. Men jag fick gjort en del ändå. Sista dagen i Murviel badade jag igen,

innan värmepumpen stängdes av och pooltäcket drogs för. Årets murvielsäsong ÄR invigd, om än inte i en slösande sol, utan i en mer tveksam dito.

Enligt uppgift är både sol och värme på ingång där till slut och det känns tryggt. Rapporterna från det södra vistet skall liksom få mig att längtande sukta efter flera murveldagar medan vinden viner runt de tjörnska knutarna. Det är i sin ordning. Jag vill inte höra talas om ovanligt kalla vårar och en blöta, vars like inte skådats de senaste 35 åren.

Luckorna är stängda i murvelhuset i väntan på att säsongen skall dra igång på allvar.

Solhatten och snickarbyxorna väntar på mig i badrummet intill vårt sovrum och jag vet att jag kommer att le vid åsynen av dem nästa gång voleterna tillåts släppa in dagen!

 

Le jardin frissonne toutes les fleurs ont pleuré

Etiketter

, , , , , ,

Ja, kära nån! Hur var det nu? Hur ont gör det egentligen på knoppen när den skall till att brista? Hade hon rätt, Karin, när hon funderade över om det var därför som våren tvekar?

Jag skall inte klaga; det är inte kallt härnere i Murviel men finväder har vi inte heller haft mycket av.

Alltså står arbetet innanför grinden nästan still:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av fortsatt trädgårdsansning blir intet men inomhus händer det desto mer! Kanske inte av det där hantverksslaget men en Biblioteksplan har jag fått till för min lilla naturbruksskola och diverse annat jobbrelaterat har klarats av. Jag hade tänkt att jag efter dagens lilla utflykt till St Chinian och Berlou skulle sova lite middag, men av regnsmattret utanför fick jag feeling. Istället blandade jag därför grundfärg till mitt målarprojekt,

Äggoljetempera från Av jord

skurade vidare på travertinen inomhus och smackade på ny hydrofuge på golvet i det stora rummets köksdel.

Nu luktar rummet såpa med en hint av lavendel,

och i trädgården utanför luktar det sommar som jag minns den i det gamla timmerhuset i Telemark i Norge. Jag vet fortfarande inte varför jag får så mycket norgekänsla härnere. Det mesta är faktiskt väldigt annorlunda. Men jag tror att det har med stämningen att göra. Det där med att det är sig likt, att stämningen är skönt avstressad och att huset så tydligt bär på sin historia så där som också timmerhuset i Norge gjorde.

Regniga dagar under mina norgesomrar hände det att jag fick följa med Bestefar i hans lilla VW-bubbla till Handelslaget i Atrå, för att handla lite godsaker att trösta sig med. Sedan spelade vi Casino hela kvällen medan regnet högljutt smattrande på plåttaket. Den där VW-bubblan hade förresten en alldeles speciell doft; samma doft som vår franska bilmadame härnere också fått. Jag skall inte försöka påstå att den är angenäm, doften, för den har sitt ursprung i damm och stillastående luft men det doftar trygg barndom så in i vassen!

Om mamma följde med till Handelslaget, var hon alltid tvungen att göra sig i ordning och se snygg ut. Vi pratar 60-tal och förutom att kunna visa upp ett perfekt hem, skulle varje kvinna med självaktning kunna visa upp ett piffigt yttre. I synnerhet om en var en sån som flyttat långt bort och bara var ”hemma” på somrarna. Jag minns tanterna hon träffade och jag tror att de såg min mamma som någon väldigt världsvan och lite avundsvärd, så hon hade en del att leva upp till.

Inget av det där bryr jag mig nämnvärt mycket om när jag drar iväg till marknaden i St Chinian, där jag alltid träffar bekanta och blir stående en stund för att småprata. Där är ännu så länge försäsong och idag ganska stillsamt.

Regnet hängde ju gubevars i luften! Ingen vettig ger sig ut då om en inte måste! Jag fick med mig lite tvålar till Susanna och stötte på en bloggläsare som jag inte träffat förut. Det är märkvärdigt vad glad jag blir över sådana möten och över att jag blir läst inte bara av dem som känner mig! Det känns fint.

När tvålarna och ännu en panier inhandlats,

och ingen dukförsäljare syntes till, lämnade vi marknaden och for till den tjusiga restaurangen i Berlou istället.

Uteserveringen på Le Faitout frestade inte idag…

Där blev det en lunch att minnas;

och där är vackra omgivningar, trots regnet, maten är himmelsk och minsann om inte en glödorange kanna fick följa med därifrån också!

Jag har lite svårt att bara lämna vacker keramik när den är till salu på det där frestande viset på väg bort från en bättre måltid! Det är kanske en last jag har… Men i sommar skall den få agera vattenkanna tillsammans med den färgglada keramiken som införskaffades till poolhuset i somras.

Det sitter jag och fantiserar om, med den orangea kannan på bordet bakom datorskärmen och medan regnet smattrar vidare utanför.

Charles Trenet har naturligtvis sjungit om regn i trädgårdar. Just Trenets chanson handlar om höstregn, men jag tycker att den passar alldeles utmärkt som avslutning på denna regniga söndags blogginlägg ändå:

Vill du lyssna på Trenet med bättre ljudkvalitet och höra hela låten kan du istället klicka här: Il pleut dans ma chambre.

Idag har jag varit Meryl hela dagen

Etiketter

, , ,

Jag har ett par snickarbyxor. De har häng både bak och fram och har målarfläckar lite här och var. Jag drar på mig dem när jag skall ut i trädgården och arbeta och jag känner mig lite märkvärdig varje gång jag drar dem på mig. Särskilt när de kombineras med en nonchalant tunn bomullsskjorta som lösgör sig och spiller över linningen närhelst kroppen gör en avancerad böj för att komma åt ett särskilt smutsigt hörn.

Solen skall naturligtvis lysa över hela härligheten och håret måste ständigt strykas från pannan med baksidan av en smutsig hand.

Det är då, mina kära bloggvänner, som det händer.

Det är då som jag för min inre syn ser Meryl Streep på en magisk grekisk ö iklädd just snickarbyxor och det är med henne i just de scenerna som identifikationen blir total.

Jag BLIR Meryl Streep.

Jag nynnar ABBA.

Jag känner mig oerhört glamorös i mina säckiga paltor.

Tack Meryl för den självbilden. Ska nog alltid ha snickarbyxor och leka Meryl.

Det kan vara så att jag överdriver en smula nu. Så där jätteglamoröst är det kanske inte att tvätta bort vinter inför en ny säsong men det är fint och det är nostalgiskt. Det är barndom och känslan av att tiden just här står nästan still. Så där som tiden gör på ett gammalt sommarställe där familjen samlas varje sommar för att sedan hasta vidare in i höst och jobbdimma igen. Samma lika varje år.

Idag har jag städat ur uteköket. Jag har rensat och kastat luggslitna attiraljer och om ungdomarna skall spela beer pong i sommar, får de köpa nya rack; de gamla har följt med sopbilen härifrån. Hela uteköket skall förresten få en uppdatering i år. Den gamla slitna träskivan skall bytas ut mot en i rostfritt,

och gashällen skall plockas bort. Den har vi aldrig använt, eftersom det är så mycket trä runtomkring och eftersom undertecknad blir lite skrajsen av gas. Jag är ovan, helt enkelt.

Jag har plockat bort den gröna konstgräsmattan, som efter vintern antagit en blåaktig ton och inte längre klarar estetikkontrollen (om den ens någonsin gjort det…?),

Tills nästa gång jag kommer ner får den agera ogräsdödare och jag får fundera ut ett bättre sätt att halkskydda carrelaget vid pooltrappan.

Under min städrond har jag hittat grus på de underligaste av ställen och har gått och längtat efter den lilla killen som förra sommaren roade sig med att kasta grus närhelst han kom åt,

Bertil i juli 2017

och jag har rensat ljuslyktor från fjolårsstearin och diskat kvarglömda glas medan fransk musik rullat på Spotify.

Alldeles ensam har jag varit nästan hela dagen och det har gått bra det med.

Nu brinner ljus på spiselkransen och mina ögon stannar vid två små ljuslyktor som S gjorde till oss julen 2012. Alla i familjen fick små texter som sa något om hennes förhållande till oss,

De är så fina, de små ljuslyktorna, de är kärlek och beständighet. De har stått på spiselkransen i dryga fem år nu och jag har inga planer på att flytta på dem. Jag, som har förändring som livsluft, njuter i fulla drag av alla de små beständigheter som möter mig i murvelhuset. Här står faktiskt tiden i de små detaljerna alldeles still. Det är sig likt. Det ser ut som när jag lämnade det sist. Varje gång.

Det är alldeles omöjligt att inte må bra av sånt.

 

På grund av anledning

Etiketter

, , , ,

Både det ena och det andra har liksom kommit av sig den här murvielvändan också. Det brukar ju liksom bli så. På grund av anledning. Liksom.

Socialt är det ju så att det heter duga. Det är sedan gammalt. Det händer även att orken tryter eller att tiden emellan alla sociala begivenheter upplevs som för snäv, fastän den egentligen inte är det.

Men jag gick ut hårt, drog på mig jobbarpaltorna redan på långfredagen och rensade hela långa trädgårdstrappan från mossa;

Jag kärchade terrassen också, liksom delar av fasaden

och trädäcket uppe vid poolen.

Det tog en hel eftermiddag och inte förrän efteråt kände jag att den något statiska arbetsställningen tagit ut sin rätt. Jag har fortfarande lite ont i ryggen, så gumman börjar nog bli lite till åren, kanske. Men jag tänker att ont skall med ont fördrivas, så imorgon är det dags för jobbarpaltorna igen. Då skall poolhuset väckas ur vinterdvalan och förberedas för den säsong som hittills trilskats och inte velat bjuda på vare sig särskilt mycket sol eller ens värme, om vi bortser från söndagens gloriösa utflykt till havet.

Vår årliga säsongsinvigning fick därför hållas inomhus,

istället för som alla tidigare år utomhus och poolside;

Arbetena bakom grinden har försenats av det ovanligt myckna regnandet och vattenmängderna har också skapat merarbete för Bertrand och hans kompanjoner, vilket innebär magrare plånböcker för oss…

Men idag for Benjamin, Bertrand och jag till Union Matériaux i Béziers för att välja sten till den ännu så länge sörjiga infarten. Det blev en ljus, klassisk sten, som jag hoppas skall se ut som om den alltid legat där.

Det blir fint när det blir klart men just nu ser det ganska bedrövligt ut.

Imorgon åker jag till Magalas för att hämta linolja och för att träffa en dingleättling som haft den goda smaken att skaffa ett franskt viste. Sedan skall jag sätta igång med diverse målningsarbete, till slut. En arbetsdag får det bli imorgon, således

Bonne nuit!

En trevande occitansk vår

Etiketter

, ,

Vi drog till havet idag.

Klicka på bilden för filmsnutt!

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!

Ett annat sorts blogginlägg

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.