Le jardin frissonne toutes les fleurs ont pleuré

08 söndag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Reminiscenser, Shopping, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Ja, kära nån! Hur var det nu? Hur ont gör det egentligen på knoppen när den skall till att brista? Hade hon rätt, Karin, när hon funderade över om det var därför som våren tvekar?

Blommande buskar…
blommande lagerträd och
…översvämning!

Jag skall inte klaga; det är inte kallt härnere i Murviel men finväder har vi inte heller haft mycket av.

Alltså står arbetet innanför grinden nästan still:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av fortsatt trädgårdsansning blir intet men inomhus händer det desto mer! Kanske inte av det där hantverksslaget men en Biblioteksplan har jag fått till för min lilla naturbruksskola och diverse annat jobbrelaterat har klarats av. Jag hade tänkt att jag efter dagens lilla utflykt till St Chinian och Berlou skulle sova lite middag, men av regnsmattret utanför fick jag feeling. Istället blandade jag därför grundfärg till mitt målarprojekt,

Äggoljetempera från Av jord

skurade vidare på travertinen inomhus och smackade på ny hydrofuge på golvet i det stora rummets köksdel.

Nu luktar rummet såpa med en hint av lavendel,

och i trädgården utanför luktar det sommar som jag minns den i det gamla timmerhuset i Telemark i Norge. Jag vet fortfarande inte varför jag får så mycket norgekänsla härnere. Det mesta är faktiskt väldigt annorlunda. Men jag tror att det har med stämningen att göra. Det där med att det är sig likt, att stämningen är skönt avstressad och att huset så tydligt bär på sin historia så där som också timmerhuset i Norge gjorde.

Regniga dagar under mina norgesomrar hände det att jag fick följa med Bestefar i hans lilla VW-bubbla till Handelslaget i Atrå, för att handla lite godsaker att trösta sig med. Sedan spelade vi Casino hela kvällen medan regnet högljutt smattrande på plåttaket. Den där VW-bubblan hade förresten en alldeles speciell doft; samma doft som vår franska bilmadame härnere också fått. Jag skall inte försöka påstå att den är angenäm, doften, för den har sitt ursprung i damm och stillastående luft men det doftar trygg barndom så in i vassen!

Om mamma följde med till Handelslaget, var hon alltid tvungen att göra sig i ordning och se snygg ut. Vi pratar 60-tal och förutom att kunna visa upp ett perfekt hem, skulle varje kvinna med självaktning kunna visa upp ett piffigt yttre. I synnerhet om en var en sån som flyttat långt bort och bara var ”hemma” på somrarna. Jag minns tanterna hon träffade och jag tror att de såg min mamma som någon väldigt världsvan och lite avundsvärd, så hon hade en del att leva upp till.

Inget av det där bryr jag mig nämnvärt mycket om när jag drar iväg till marknaden i St Chinian, där jag alltid träffar bekanta och blir stående en stund för att småprata. Där är ännu så länge försäsong och idag ganska stillsamt.

Regnet hängde ju gubevars i luften! Ingen vettig ger sig ut då om en inte måste! Jag fick med mig lite tvålar till Susanna och stötte på en bloggläsare som jag inte träffat förut. Det är märkvärdigt vad glad jag blir över sådana möten och över att jag blir läst inte bara av dem som känner mig! Det känns fint.

När tvålarna och ännu en panier inhandlats,

och ingen dukförsäljare syntes till, lämnade vi marknaden och for till den tjusiga restaurangen i Berlou istället.

Uteserveringen på Le Faitout frestade inte idag…

Där blev det en lunch att minnas;

och där är vackra omgivningar, trots regnet, maten är himmelsk och minsann om inte en glödorange kanna fick följa med därifrån också!

Jag har lite svårt att bara lämna vacker keramik när den är till salu på det där frestande viset på väg bort från en bättre måltid! Det är kanske en last jag har… Men i sommar skall den få agera vattenkanna tillsammans med den färgglada keramiken som införskaffades till poolhuset i somras.

Det sitter jag och fantiserar om, med den orangea kannan på bordet bakom datorskärmen och medan regnet smattrar vidare utanför.

Charles Trenet har naturligtvis sjungit om regn i trädgårdar. Just Trenets chanson handlar om höstregn, men jag tycker att den passar alldeles utmärkt som avslutning på denna regniga söndags blogginlägg ändå:

Vill du lyssna på Trenet med bättre ljudkvalitet och höra hela låten kan du istället klicka här: Il pleut dans ma chambre.

Idag har jag varit Meryl hela dagen

06 fredag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har ett par snickarbyxor. De har häng både bak och fram och har målarfläckar lite här och var. Jag drar på mig dem när jag skall ut i trädgården och arbeta och jag känner mig lite märkvärdig varje gång jag drar dem på mig. Särskilt när de kombineras med en nonchalant tunn bomullsskjorta som lösgör sig och spiller över linningen närhelst kroppen gör en avancerad böj för att komma åt ett särskilt smutsigt hörn.

Solen skall naturligtvis lysa över hela härligheten och håret måste ständigt strykas från pannan med baksidan av en smutsig hand.

Det är då, mina kära bloggvänner, som det händer.

Det är då som jag för min inre syn ser Meryl Streep på en magisk grekisk ö iklädd just snickarbyxor och det är med henne i just de scenerna som identifikationen blir total.

Jag BLIR Meryl Streep.

Jag nynnar ABBA.

Jag känner mig oerhört glamorös i mina säckiga paltor.

Tack Meryl för den självbilden. Ska nog alltid ha snickarbyxor och leka Meryl.

Det kan vara så att jag överdriver en smula nu. Så där jätteglamoröst är det kanske inte att tvätta bort vinter inför en ny säsong men det är fint och det är nostalgiskt. Det är barndom och känslan av att tiden just här står nästan still. Så där som tiden gör på ett gammalt sommarställe där familjen samlas varje sommar för att sedan hasta vidare in i höst och jobbdimma igen. Samma lika varje år.

Idag har jag städat ur uteköket. Jag har rensat och kastat luggslitna attiraljer och om ungdomarna skall spela beer pong i sommar, får de köpa nya rack; de gamla har följt med sopbilen härifrån. Hela uteköket skall förresten få en uppdatering i år. Den gamla slitna träskivan skall bytas ut mot en i rostfritt,

Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på

och gashällen skall plockas bort. Den har vi aldrig använt, eftersom det är så mycket trä runtomkring och eftersom undertecknad blir lite skrajsen av gas. Jag är ovan, helt enkelt.

Jag har plockat bort den gröna konstgräsmattan, som efter vintern antagit en blåaktig ton och inte längre klarar estetikkontrollen (om den ens någonsin gjort det…?),

Tills nästa gång jag kommer ner får den agera ogräsdödare och jag får fundera ut ett bättre sätt att halkskydda carrelaget vid pooltrappan.

Under min städrond har jag hittat grus på de underligaste av ställen och har gått och längtat efter den lilla killen som förra sommaren roade sig med att kasta grus närhelst han kom åt,

Bertil i juli 2017

och jag har rensat ljuslyktor från fjolårsstearin och diskat kvarglömda glas medan fransk musik rullat på Spotify.

Alldeles ensam har jag varit nästan hela dagen och det har gått bra det med.

Nu brinner ljus på spiselkransen och mina ögon stannar vid två små ljuslyktor som S gjorde till oss julen 2012. Alla i familjen fick små texter som sa något om hennes förhållande till oss,

De är så fina, de små ljuslyktorna, de är kärlek och beständighet. De har stått på spiselkransen i dryga fem år nu och jag har inga planer på att flytta på dem. Jag, som har förändring som livsluft, njuter i fulla drag av alla de små beständigheter som möter mig i murvelhuset. Här står faktiskt tiden i de små detaljerna alldeles still. Det är sig likt. Det ser ut som när jag lämnade det sist. Varje gång.

Det är alldeles omöjligt att inte må bra av sånt.

 

På grund av anledning

05 torsdag Apr 2018

Posted by in Min franska trädgård, Om dagsläget, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Både det ena och det andra har liksom kommit av sig den här murvielvändan också. Det brukar ju liksom bli så. På grund av anledning. Liksom.

Socialt är det ju så att det heter duga. Det är sedan gammalt. Det händer även att orken tryter eller att tiden emellan alla sociala begivenheter upplevs som för snäv, fastän den egentligen inte är det.

Men jag gick ut hårt, drog på mig jobbarpaltorna redan på långfredagen och rensade hela långa trädgårdstrappan från mossa;

Jag kärchade terrassen också, liksom delar av fasaden

och trädäcket uppe vid poolen.

Det tog en hel eftermiddag och inte förrän efteråt kände jag att den något statiska arbetsställningen tagit ut sin rätt. Jag har fortfarande lite ont i ryggen, så gumman börjar nog bli lite till åren, kanske. Men jag tänker att ont skall med ont fördrivas, så imorgon är det dags för jobbarpaltorna igen. Då skall poolhuset väckas ur vinterdvalan och förberedas för den säsong som hittills trilskats och inte velat bjuda på vare sig särskilt mycket sol eller ens värme, om vi bortser från söndagens gloriösa utflykt till havet.

Vår årliga säsongsinvigning fick därför hållas inomhus,

… och påskafton 2018…
2018

istället för som alla tidigare år utomhus och poolside;

2017
2015
2014
2013
2012

Arbetena bakom grinden har försenats av det ovanligt myckna regnandet och vattenmängderna har också skapat merarbete för Bertrand och hans kompanjoner, vilket innebär magrare plånböcker för oss…

Men idag for Benjamin, Bertrand och jag till Union Matériaux i Béziers för att välja sten till den ännu så länge sörjiga infarten. Det blev en ljus, klassisk sten, som jag hoppas skall se ut som om den alltid legat där.

Det blir fint när det blir klart men just nu ser det ganska bedrövligt ut.

Imorgon åker jag till Magalas för att hämta linolja och för att träffa en dingleättling som haft den goda smaken att skaffa ett franskt viste. Sedan skall jag sätta igång med diverse målningsarbete, till slut. En arbetsdag får det bli imorgon, således

Bonne nuit!

En trevande occitansk vår

02 måndag Apr 2018

Posted by in Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi drog till havet idag.

Klicka på bilden för filmsnutt!

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!

Ett annat sorts blogginlägg

31 lördag Mar 2018

Posted by in Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.

 

 

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er – sie! – was erzählen

29 torsdag Mar 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En man står i skogen vänd mot Mecca.

Han ber.

Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.

Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.

Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!

Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…

Alltså är jag smått irriterad.

Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.

Det är trevligare så här.

We are in it together. Typ.

Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.

Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.

Påskbord chez Hansbys 2017

Donc, ce n’est pas possible!

Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:

Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.

Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.

Poolöppning 29 mars 2018…
och i mars 2017!

Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.

Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.

DET är fint, det!

 

 

Inför Murviel

18 söndag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det var vår i typ några timmar för några dagar sedan men nu är den tillbaka, vintern.

Minusgrader och snorkallt.

Rester av en gammal envis förkylning vägrar att helt släppa greppet och jag är dödligt trött på spruckna läppar och torra händer, tjocka jackor och kängor som börjar ha sett bättre dagar. Fast vad jag tycker om vinter vet alla som känner mig, så det behöver jag egentligen inte orda om.

För snart en vecka sedan bilade vi på en inledningsvis torr E4 från Stockholm till Tjörn och snöfria fläckar längs med vägen fick mig att börja hoppas på att nu vänder det.

Ta mej tusan; vår, finalement!

Tänkte jag.

Några dagar tidigare hade jag och min älskade yngsta bilat åt andra hållet för att förbereda firationerna av den trettioåriga sonen/brodern, och den bilturen var ingen barnlek…

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

Fast skitmöglet börjar äntligen ge vika och det är när jag misströstar som allra tyngst som det slår mig att det nu bara är knappt två veckor kvar till påsk och återtåg till Murviel. Där är arbetet med infarten bakom rostiga trädgårdsgrinden till slut påbörjat;

Marken jämnas…
… och får ytterligare en avsats mot trädgårdstrapporna
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… och under work in progress

förberedelserna för säsongsöppningen av poolen är igång och temperaturerna är tillbaka till mer normala, trygga grader.

Mars 2017

I arbetsrummet i huset på ön växer högarna med pryttlar som skall följa med ner och de skvallrar både om kommande projekt och förväntningar på en annan sorts tillvaro.
Tvätt på tork utomhus under nya lilla takutsprånget vid terrassen, tillexempel;

Work in progress hösten 2017

Träklykor är en absolut nödvändighet för rätta känslan,

Träklykor, små mjölkkannor och cederträringar mot ovälkomna gäster

liksom alldeles plastfria tvättlinor.

Tvättlinor från Nacka byggnadsvård

Det är en rituell njutning att hänga tvätt i en vårvarm murvelträdgård med ivrigt fågeltjatter i öronen och solen som silar sig ner genom lövverket.

Det där förutsätter förstås att arbetet med infarten är någorlunda klart, annars kommer det inte att vara en urbra idé att hänga tvätt i byggdammet.

Lilla toan på bottenvåningen skall målas med röd äggoljetempera

och tapetstuvar skall upp i den lilla nischen ovanför porslinsfåtöljen.

Om jag hinner.
Om inte ivrigt umgänge alldeles tar över.

Att sedan den sista praktiska Kleenex-tuben med servetter tog slut under bilresan från Stockholm häromsistens gör förstås behovet av en resa till Murviel än mer nödvändig!

Så vårens biljetter är bokade och ombokade, röda resväskan står beredd och innan nästa avfärd mot Murviel skall jag hänga med de älskade småprinsarna i Solna.

Lika som bär; Bertil 4 månader i januari 2015 och Bror, snart 4 månader i mars 2018!

Bertil, som är så van vid att mormor kör bil att han raskt säger ”kör försiktigt” när mitt nylle dyker upp i paddan och Bror, den lille luringen, som ger hals så snart han tycker att han får för lite uppmärksamhet. Det skulle inte vara hälften så härligt att längta till Murviel om jag inte också hade dagar tillsammans med de där två skatterna att se fram emot.

Och för all del; ganska glad är jag över att behöva dra för gardiner mot stark vårsol, eftersom det obönhörligen betyder att vintern är chanslös om bara alldeles snart!

När bloggarn leker marknadsförare och nöter mässgolv

14 onsdag Mar 2018

Posted by in Franskt traggel, Resor, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag står på Svenska mässan och väntar på att Sveriges skolledare skall ha lyssnat färdigt på ett föredrag om ”nudging”. Eftersom jag inte själv är där och lyssnar, vet jag inte riktigt vad det går ut på, så om det skall jag inte orda. Däremot innebär föreläsningen totalt dödläge i mässhallen och jag får tid att reflektera över min omgivning för dagen.

Det lär vara publikrekord och det märks när alla väller ut ur kongresshallen och med långa pensionatsarmar kastar sig över borden med förfriskningar. Ett av borden står alldeles framför vår monter, där jag och dariläraren Yosef står beredda att berätta allt om modersmålsundervisning som fjärrlösning.

Fast om sanningen skall fram verkar smoothiesar och kaffe intressantare än fjärrlösningar och jag förstår dem; mässtramp och mer eller mindre gäspiga föredrag mellan guldkornen gör också den mest ihärdiga mässbesökaren omåttligt trött. Och hungrig.

Skålen med godis väcker både beundran och habegär men svenskar (det är en synnerligen homogen tillställning, detta) är blyga och närmar sig skålen, och därmed montern, ytterst försiktigt och blygt. Men tar du en Dumle, då får du stanna lite och prata med mig, så jag spänner ögonen i dem och börjar orera!

Vi är de enda som erbjuder fjärrlösningar för modersmål på mässan och det väcker ett visst intresse. Desto flera är de som hyr ut rektorer, lärarvikarier och skolhälsopersonal, liksom företag som erbjuder andra, för mig mer obskyra tjänster. Det är alldeles omöjligt att inte reflektera över vad alla dessa marknadsföringsresurser istället hade kunnat användas till. I andra änden skall en hett eftertraktad kund betala och kunden i det här fallet är alltid en skola.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så utbildning är geschäft, vare sig du vill det eller inte, men att stånga sig in och att etablera sig som en så liten enskild utbildningsaktör som vi är tar tid, trots att många blir genuint intresserade när vi berättar.

Lite halvkaxigt vill jag mena att vi är något riktigt bra på spåren och jag är så övertygad om fjärrlösningarnas förträfflighet att jag tycker att fler skall få nytta av vad vi hunnit arbeta fram, så; nu är det dags för oförblommerad reklam riktad till er och era likasinnade frankofila vänner, kära bloggläsare!

Vi drar nämligen igång en fjärrkurs i franska redan nu i vår. I kursen ingår, för dem som så önskar, en vistelse på Maison Vieussan tillsammans med vår entusiastiska fransklärare, Johanna Mård Karlsson. Där sätts de nyvunna kunskaperna på prov på utflykter, vid middagsbord och på lektionspass. Det fina med just fjärrlösningen är att deltagarna kan befinna sig varsomhelst, så de som mot förmodan väljer att inte följa med på resan, kan ändå delta på lektionspassen och låta sig suktas av de formidabla miljöerna i bakgrunden!

Visst låter det alldeles fabulöst?

Vill du veta mer?

Då klickar du på bilden, så kommer du till ett infoblad med mer detaljer:

Om du genast blir så intresserad att du utan dröjsmål vill anmäla dig, kan du mejla mig på elisabeth@kennari.se, så kontaktar jag dig!

Jag får lite Brasse-feeling och känner att jag måste utbrista:

”E inte de fiffigt?”