När kylan släpper greppet

Etiketter

, ,

Lika våldsamt som stormvindarna sliter i varje bräda i huset om vintern, lika obarmhärtigt stark är till slut vårsolen. På en av matbordsstolarna har tre omgångar tunna, vita gardiner legat och väntat på lämplig upphängning – helst osynlig bakom mormorsstången – utan att upphängarna känt någon omedelbar brådska i snöglopp och mörker. Men nu är det mars. När solen skiner så s-k-i-n-e-r den; svulstigt och utan att be det minsta om ursäkt för allt damm och smuts den avslöjar. Det blev till slut dags. De extra gardinskenorna – specialbeställda och den längsta 3,40 meter lång – surrade jag vid den ena takrailen på bilen häromdagen och körde hem dem. De fladdrade ominöst i vinden och jag funderade över hur viktiga de där solskyddsgardinerna egentligen var. Speciellt där vinden friskade i över Tjörnbron.

Men hem kom både jag, bil och gardinskenor och nu sitter skenorna där de ska. Nästan osynliga blev de också!

Det tog ett tag, röran under tiden var inte att leka med,

Quel bordel! – gillar du röra, kan du klicka på bilden för ett svep över vardagsrummet före…

men det föll på plats, till slut, med hjälp av både fransk spellista,

Klickar du på bilden, gömmer sig ännu ett svep över vardagsrummet efter…

och Kenneth Gärdestads poetiska rader om stilla regn däremellan. Det är fint att längta efter våren och tänka på Kenneth och hans bror, nu när ingen av dem längre finns kvar.

I sommar skall de tunna vita gardinerna få ägna sig åt att fladdra graciöst i havsbrisen. I bakgrunden skall jag spela La vie en rose, solen skall få sila sig in vackert genom de tunna, nästan genomskinliga och jag skall försiktig fösa dem åt sidan när jag behöver lämna terrassen en kort stund för att uträtta det ena eller andra ärendet. Jorå, jag är fortfarande optimistiskt lagd och tror på sommar varje år.

Det känns inte lika avlägset nu som för bara några dagar sedan. Den där isande, bitande kylan har släppt greppet. Jag har putsat fönstren och hörde då några försiktiga fåglar utanför. Ännu mildare väder sägs dessutom vara på väg.

Sägs det.

Kanske kan det fladdra i tunna gardiner fortare än jag anar?

Om inte, så drar jag i alla händelser ner till sydligare gardinfladder innan det blir alldeles vår i Occitanie Nord.

Occitanie Nord

Etiketter

, , , ,

I Trollhättan hittar du Provence Nord; i en pensionärskuvös modell större, med klinker på golvet, en dagbädd i järnsmide, franska dukar och växter som förleder besökaren att tro att du befinner dig betydligt längre söderut. Du behöver med andra ord inte fundera alls länge över om ägarna till sagda charmiga uterum har näsa för både ädla franska drycker och fransk parafernalia. Jag kom att tänka på det där nordliga Provence idag när jag, fullt upptagen av planering av utemiljön på ön (sådant som jag ägnar mig åt istället för att misströsta), börjar se mig omkring där jag sitter. Hur mycket av vår inredning skvallrar om var hjärtat finns?

Förutom en och annan kustflört,

Grytunderlägg på kroken, fådd av ägarna till Provence Nord…

är det kanske inte jättesvårt att hitta hintar om den saken…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Occitanie Nord, alltså. Du hittar det på Tjörn.

Rastlösa bloggartankar

Etiketter

, , ,

Jag vet inte när det senast hände att jag var hemma en hel vecka på grund av förkylning men nu har jag varit det. Blogginlägg brukar det bli högst en gång i veckan men här kommer denna sjukveckas tredje! Det säger en del om hur rastlös jag blir. Nattsömnen har varit knapp. Så fort knoppen har hamnat på de uppallade huvudkuddarna har hostan från håvetet anmält ankomst och jag har fått ge upp varje plan på att ratta ut bilen på E6:an för vidare färd mot Dingle kommande dag. Till slut gav jag upp och bestämde mig för konvalescens veckan ut. Det var klokt. Viruset för en tynande tillvaro men lämnar efter sig en trötthet som gör att jag inte ens orkar bädda sängen.

Jobb framför skärm och samtal i telefonen när rösten orkat med, har gått bra. Så jag har sammanställt svar och dokument till Skolinspektionens förstagångsbesök på Dingle, ordnat med lite elevhälsoarbete, rensat alla mina fyra mejlkorgar och försökt få ordning på datorns fulla startskiva, fått en ny studiehandledare på plats, intervjuat två nya kandidater till min lilla modersmålsverksamhet – de gjorde mig för övrigt så entusiastisk att jag blev tvungen att få ner nya idéer på pränt – och jag har förberett två mässor i mars.

Varför berättar jag allt det här? Och i en ur språkvårdande hänseende alldeles för lång mening?

Jo, det skall jag berätta; jag har aldrig klarat av att vara hemma utan att få dåligt samvete. Jag tänker alltid att jag borde skärpa mig. Jag blir orolig för att min frånvaro skall innebära alldeles för mycket merarbete för mina kolleger. När jag radar upp vad jag gjort och inser att jag faktiskt inte legat på latsidan, så känns det bättre.

Det är ingen fin egenskap. Den är till och med ganska grandios. Som att världen inte klarar sig utan mig i några dagar. Jag tröstar mig med att just vetskapen om att det är en knäpp inställning rimligen borde innebära att jag inte har ett omåttligt uppblåst ego…

Full startskiva på datorn, förresten; en stor bov är alla bilder och filmer, varav många förstås är från Murviel. Som en besvärjelse mot vintern – nej, jag skall inte svära över vädret igen – har jag bytt skrivbordsbild på datorn,

Nyöppnad pool i mars 2017. Temperaturen hade hunnit till 21 grader och var snart uppe i badbara 27. Soligt och skönt i luften men vattnet var varmare, så det blev lite svalt om hjässan i badet.

Jag längtar ut och bort nu. L har precis börjat på sitt nya jobb – månne det sista innan det är dags för (tidig) pension? Jag längtar inte efter att pensionera mig men jag jobbar intensivt på att skaffa mig ännu större geografisk flexibilitet i det jag gör. Fjärr- och distanslösningar är under utveckling och det går långsamt framåt. Jag har redan kunnat tillbringa mer tid än tidigare i Murviel men jag kan fortfarande inte få till längre vistelser, förutom under sommarsemestern. Det är ju liksom inte görbart att vara rektor och regelmässigt vara borta från sin skola hela januari, februari och en stor del av mars!

De senaste årens relativt milda vintrar på västkusten har dessutom skämt bort mig. Jag har hunnit glömma hur starkt mitt motstånd mot minusgrader i mars är. Alltså har det fungerat alldeles utmärkt att kunna kvista iväg bara för några dagar för att murveltanka.

Men en sådan februari till som den just flydda och jag är förlorad!

Typ.

Bilen har stått still i flera dagar och har gått in i viloläge för att spara batteriet.

Vi får väl se om den vill starta, stackarn. Tänkte ta den en sväng idag men fryser vid blotta tanken på att sätta mig i den utan att ha kunnat värma upp den först. Fjärrstyrningen till värmaren fungerar nämligen inte när bilen gått i ide, har jag just fått lära mig.

Och om till och med en stadig Volvo bestämmer sig för att hibernera; vem kan då ha synpunkter på att en annan längtar bort?!?

 

 

Fast nu måste jag ju prata om vädret…

Etiketter

, , , ,

Det får bli en snabb uppdatering av dagsläget:

Mystiska fotspår på vår snötäckta terrass imorse visade sig tillhöra ett gäng Jehovas vittnen, som gått vilse på vårt vidsträckta trädäck. Stormade det månne så mycket att de inget såg? Eller var de för uppfyllda av anden för att hitta entrétrappan? Ville de fönstertitta? Var de kanske snöblinda? En kan ju lätt bli det, nuförtiden.

Jag är fortfarande vrålförkyld;

Snöar gör det också.

I Murviel!!!

Herr Nathorsts bild från vådlig färd genom Murviel idag…

Det har det tydligen gjort förut någon gång…

Oväder på Paul Riquet i Béziers för ohemult många år sedan…

Något årligt fenomen är det dock inte, och inte heller är den mängd som idag rasat ner över min älskade lilla by en vanlig företeelse alls. Så Facebook svämmar över av bilder och filmsnuttar på pulkaåkning i Montpellier, sladdande bilar både här och där, insnöade citroner, förskräckta emojis, istappar, snötäckta stränder och badklädda, snöbollskrigande gäster på Chez Amis. Det ser helt bisarrt ut och jag saknar de där inläggen när Herr H suktar med soliga luncher på fina terrassen, när bygrannar fotar vild ruccola mellan vinraderna – rätt sorts vitt på marken, för övrigt – och när andra frestar med mandelblom mot tokblåa languedochimlar.

Snöbilder från Languedoc vill jag inte se. Sluta genast!

Bring on roséglasen, sandalfötterna och en Outi i solglasögon och nedcabbat!

Se så; sätt igång!

Over and out.

Nu skall jag inte prata om vädret

Etiketter

, , , ,

… men visst är det märkligt? Imorse rådde total snöstorm och sikten var noll. Nu skiner solen, minusgraderna är många och den fjäderlätta nysnön yr runt husknuten.

Jag är hemma från jobbet på andra dagen och hostar så att jag får träningsvärk. Lika bra, kanske, för på vägarna runt omkring råder trafikkaos, när väderomslagen avlöser varandra och reseplanering av något som helst slag är fruktlös.

I södra Frankrike snöar det och slås köldrekord.

The Connexion rapporterar om att våren ändå är på väg…

Men nu skulle jag ju inte prata om vädret. Jag tänkte bara tömma knoppen på spridda tankar som bökar och ställer sig i vägen för andra, mer matnyttiga aktiviteter. Att vara hemma för att jag är sjuk innebär stresspåslag av gigantiska proportioner; jag läser mejl, avbokar möten, sitter i fjärrmöten, läser mejl igen, filar på diverse dokument och blir tröttare än vad jag själv förstår. Jag är hemma för att jag inte är frisk men klarar inte att sträcka ut mig på soffan för att vila. Får knottror av det. Tvättmaskinen rullar också, förresten. Lika bra att passa på.

Att jag inte skall sprida mina baciller, det begriper jag, men att de skulle påverka min egen förmåga till allehanda aktiviteter, det är svårare att omfamna. Eller är det så att jag inte vill släppa fram de där tankarna som pockar på uppmärksamhet?

Det kanske rentav är så att allt det jag vanligtvis sysselsätter mig med, lite för ofta och lite för mycket, knuffar undan tid för eftertanke? Lämpligt då, möjligen, att ägna sig, närhelst tillfälle ges, åt offentlig eftertanke tillsammans med er, kära bloggläsare.

Något i den här stilen, typ:

Facebook har den senaste tiden puffat för gamla minnen, som fått mig att stanna upp och fundera. Det är i dagarna till exempel exakt 6 år sedan flyttlasset gick från ältahuset till en lägenhet på sjätte våningen i Blåsut.

Föga anade jag då hur hela min tillvaro i omgångar skulle skakas i sina grundvalar så till den milda grad att jag vid flera tillfällen hade kunnat ramla omkull utan att sedan kunna resa mig igen. Fast rest mig har jag hittills gjort varje gång. Mödosamt men beslutsamt. Hade någon sagt till mig den där februaridagen när jag klev ut genom ältadörren för sista gången, att jag 6 år senare skulle befinna mig i ett nyrenoverat tjörnhus utan att alls vara ankrad i Stockholm, hade jag troligtvis slagit det ifrån mig som en omöjlighet. Det hade det också varit om inte det ena hade tillåtits leda till det andra. Om inte de där tillfällena, när jag tvingats borsta av mig och leta nya lösningar, hade stört tillvaron, hade jag förmodligen bara tuffat på, nöjd och glad över murveldagar med jämna mellanrum och lugn vardagslunk i övrigt.

Jag tänker på åren i Älta ibland. Lugnet efter en skilsmässa, som precis som de flesta sådana, hade varit tuff att hämta sig ifrån. Familjelivet i ny tappning och i en villatillvaro som jag hade längtat efter i många år. Samtidigt fanns där då också den där infernaliska otåligheten, som jag nog måste tvingas erkänna är en väsentlig del av vem jag är. Det måste hända saker. Jag måste vidare. Men jag tänker på de där åren med nostalgisk värme; inte av saknad, för var sak har sin tid, men med något slags tacksamhet över att jag kunde slå mig till ro.

Nu finns huset på ön. Hit kommer barnen ibland och här är makalöst vackert alla årstider. Och Murviel – som jag längtar dit nu, trots köldrekorden som det rapporteras om! En ny säsong av netflixserien Marseille är äntligen igång och jag njuter av alla panoreringar över den sydfranska staden varje kväll och vill inte att det någonsin skall ta slut.

Jag funderar inte ens så mycket över om jag tycker om storyn; det räcker med de tjusiga vyerna, de välbekanta stenväggarna, gatubilderna, skyltarna och alla detaljer som är så typiskt franska och välbekanta.

En ny murvelsäsong väntar dessutom alldeles runt hörnet och tankarna på den låter mig för en kort stund glömma min röda näsa, onda hals och medikamenterna bredvid datorn.

Nu stänger jag bloggbutiken för idag. Jag hade egentligen ingenting nytt eller viktigt att berätta. Så tack för att du orkade hänga med på svamlet så här långt!

À bientôt!

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

Etiketter

,

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Aldrig så små men ändå vårtecken

Etiketter

, , ,

Det är en vecka sedan vi lämnade Murviel och mimosasolar utduttade i landskapet, liksom vildruccola mellan vinrankerader och mandelträdsblommor som vikarierar för moln på flykt. Sedan dess har jag sladdat runt på svarthalka, rullat in i lovikkavantar av vänersnö och bara litet misströstat i många minusgrader. Men jag kan också konstatera att jag har kunnat lämna huset på ön tidigt, tidigt varje morgon,

med en ljusare nyans av midnattsblått vid horisonten och milt dagsljus i Dingle redan klockan åtta. Dessutom kunde jag igår njuta av en alldeles snöfri E6:a.

En och annan pippi kvittrar förväntansfullt från sin utkikspost på vårt nya altanräcke, innan den måste ägna sig åt uppburrning av fjädrar för att inte alldeles frysa ihjäl! Stackars liten, tänker jag och kör ner tårna i ylletofflor och sveper långkoftan tätare in på kroppen.

Igår gav jag mig själv några timmar för jobb hemma innan jag rattade iväg till Dingle. I badrummet ett par timmar senare än vanligt hände detta:

Ett sirligt ljus genom spetsgardinen överraskade mig; dit in har ingen sol letat sig på flera månader!

Idag är det dock gråväderslördag och isande snålkallt. Permafrost, liksom. Det tunna lager snö som legat på den tjörnska backen sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan vägrar att ge upp. Jag måste därför ta till de kraftfullaste av besvärjelser för att överhuvudtaget överleva med en någorlunda intakt fernissa av acceptabel kontroll över ederna.

Så vad göra?

En sväng på Instagram med bilder från La Belle Vues fantastiska terrass hjälper en stund. Liksom att bildmappen på min telefon, alldeles utan att jag bett den, satt samman en liten film som på pricken fångar mitt 2017.

Sådant får det till och med att rycka så pass i mina mungipor att nyllet spricker upp i ett stort leende.

Så kan jag med nypåfylld energi greppa snabeldraken och ägna några lördagstimmar åt att städa mitt färdigrenoverade tjörnhem och samtidigt för mitt inre mana fram bilden av murvelhuset med nyfixad salong. En omklädd soffgrupp av äldre datum står nämligen i vårt vardagsrum sedan några dagar tillbaka och leker med min inredningsfantasi.

Den skall en sväng in på magasinering innan avfärd mot Murviel. I vårt vardagsrum på Tjörn får den inte plats, hur vacker den än är, och den är numera för fin för vårt redan överfulla garage (så fort det blir lite varmare skall det rensas!). Men i stora rummet i Murviel får den plats och där kommer den att få styra det kommande pimpandet av det rummet! Himla härligt skall det bli att få fixa med det.