06 tisdag Feb 2018
Posted in Rebloggat från andra bloggare
Etiketter
På lördagen var det tryffelmarknad i Talairan, en liten by just där bergen i söder tar sin början. Tack och lov dock inte på någon högre höjd ty på dessa föreskrivs till och med snökedjor denna tid på året. Min mors favoritblomma till salu lokalt producerad den också (dock odlad inomhus) När jag anlände till […]
02 fredag Feb 2018
Posted in Murvelhuset, Resor, Utflykter, Vin i Languedoc
Etiketter
Blanquette de Limoux, Capestang, Carcassonne, champagne, Crémant de Limoux, Dom Perignon, Domain Moulin Gimié, Domaine de Fourn Robert, Radisson Blu Blagnac, toulouse
Det är märkligt det där, hur fort en vecka går. Mycket litet – som vanligt – av allt det praktiska som jag hade tänkt ägna mig åt under denna murvelvistelse blev av. Desto mer av umgänge har det blivit. Som vanligt. Och utflykter. Med vänner. Som vanligt, det med.
Numer när vi förbereder för murvielfärd är jag oftast lite kluven. Det spritter inte per automatik i kroppen vid blotta tanken på att snart få vara på plats i huset, i den trolska trädgården, i Murviel. Nyhetens behag har liksom lagt sig och jag ser mer nyktert på vårt franska viste. Det är förstås fortfarande lika underbart som när allt var nytt för 6 år sedan, men nu är det också hemtamt och tryggt. Den stjärnögda, helt okritiska beundran jag kände har ersatts av ansvarskänsla och djup tacksamhet över att det är just vårt att dela med alla dem som hälsat på genom åren. Och med familjen, som tycker om murvelhuset nästan lika mycket som jag. För det var ju precis så jag hade hoppats att det skulle bli!
Nu trillar inte en och annan tår vid blotta åsynen av Murviel i fonden när vi kommer åkande. Jag behöver kliva in genom den gamla ekdörren och se att allt är som det skall innan axlarna sjunker ner och välbehaget sprider sig genom kroppen. När det sedan är dags att stänga fönsterluckor och lämna, förstår jag inte alls poängen. Solen som väcker trädgården,
vill jag inte stänga ute med luckor och lås;
Ytterdörren öppnas för att släppa in ljus i det igenbommade stora rummet på bottenvåningen, medan jag går en runda och kontrollerar att inget glömts och att allt är i iordningställt för att huset skall klara sig solokvist ett par månader till.
Så stänger jag porten och hastar ner för trappan mot en väntande bil som skall ta oss till Toulouse och flyget hem. Vi gör en utflykt av resan dit och stannar först i Carcassonne för en lunch,
och sedan för en vinprovning, som Maison Hansby arrangerat för oss.
Det är i Dom Perignon-land och historien om hur traktens son och tillika munk tog med sig metoden att tillverka vin med bubblor härifrån till Champagne, berättas med sådan självklarhet att det inte längre går att avfärda det som en skröna.
Den ädla champagnen hade alltså inte funnits om inte limouxmunken tagit kunskapen med sig när han vandrade norrut till Champagne för åtskilliga hundra år sedan. Or so the story goes…
Trevligt är besöket, iallafall, och oavsett om du föredrar bubblor från Champagne eller Limoux, så är slitet på gårdarna detsamma. Flaskor skall vändas ett kvarts varv varje dag,
tappas på sediment, lagras och buteljeras innan bubblorna får smeka våra och andra hugades gommar.
På gården vi besöker, har familjen Robert funnits i dryga 80 år och nestor själv, med näsan i ett champagneglas, pryder väggen tillsammans med de yngre familjemedlemmarna.
Bubblorna smakar extra gott när du får med historien om deras tillblivelse och om familjens uppenbara stolthet över att få förvalta ett sådant arv.
Det skall drickas med andakt just därför. Att bara hälla i sig finns inte på kartan; du måsta känna doften, smacka på dropparna på tungan, svälja, smacka igen och känna hur de många smakerna stannar kvar i munnen. Jag börjar kunna det där nu och dricker vin på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan murvelhuset.
Vin provades för övrigt också igår, fast då var det utan bubblor. Vi for till Capestang och fick prova det ena fantastiska vinet efter det andra på Domain Moulin Gimié.
En gård med anor många generationer tillbaka också detta. Här blickade familjens stolta matriark uppfordrande ut över oss,
medan gårdens hund också här fick att känna oss extra välkomna.
Jag hade kunnat nöja mig med att bara känna dofterna, för de var så många, så friska, så komplexa. Jag antecknade och i brist på adekvat vokabulär, skrev jag ”mums” bredvid dem som smakade allra bäst.
Nu är vinförrådet i murvelhuset påfyllt men jag dricker vatten på hotell Radisson Blu invid flygplatsen i Toulouse. Imorgon blir det tidig revelj, så jag skall krypa ner i den gigantiska hotellsängen, sova några timmar och försöka förlika mig med tanken att lämna våren för ytterligare flera veckors sverigevinter.
Bonne nuit, mes amis!
31 onsdag Jan 2018
Posted in Utflykter
Du kommer till en liten by i en dalsänka ganska högt upp i bergen en tämligen kulen januariförmiddag när hela den lilla byn synes ligga i dvala. Några bilar på torgparkeringen bara, men inget tecken på mänskligt liv överhuvudtaget.
Flanörerna – tja, det är ju vi…
Vieussan och L’Orb
”Vår” flod!
29 måndag Jan 2018
Posted in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset
Etiketter
Vi umgås. Solen skiner och dagarna är längre än därhemma. Jag jobbar lite; intervjuar på distans, lägger in texter på dari i vårt verktyg för fjärrundervisning och läser mejl. Men när svala morgnar övergår i dag badar trädgården i värmande sol och det går inte alls att vara inne framför en skärm.
Så jag går ut. L tar på sig shorts, trots att det egentligen är aningens för kallt för det och jag kränger av mig ylletröjan och stolpar ut i trädgårdsdjungeln med sekatören i högsta hugg. Rosenbuskarna sågas jäms med fotknölarna och jag river mig på taggarna. I terrasseringen går jag loss på säckvis med fjolårsris.
På mandarinträdet hänger tomma skal efter att någon oinbjuden, men förmodligen hungrig, kalasat på de eftertraktade frukterna,
och långa tanor, som hotar kväva växtligheten de lagt under sig, faller obönhörligt offer för den skoningslösa sekatören.
Efteråt betraktar jag nöjt mitt värv men låter riset ligga kvar i trappan en stund för att vissna ner och bli något mindre bångstyrigt innan vi klipper ner det och stoppar det i säckar.
Kvar är grönskan och blommor som tycks andas ut när de äntligen fått utrymme att göra just det.
Näst på tur är den vintersolkiga terrassen.
Högtrycken åker fram och vattnet från den skickar regnbågar mot eftermiddagssolen medan smutsen raskt försvinner från plattorna.
Få saker inom städskrået är väl så tillfredsställande som just en högtryckstvätt! På nolltid är terrassen ren igen och imorgon planeras för lunch al fresco, nu när terrassen ser trevlig och inbjudande ut igen.
Efter väl förrättat värv slår jag mig ner i solen med korsord och stickning
och där blir jag kvar tills solen dyker ner bakom grannens tak.
Där i dörröppningen satt jag för övrigt igår också, efter ett par timmar på Stade Municipal, där vi hejade på murvelns rugbylag, medan de spöade det gästande laget från La Motte.
Där värmde solen våra ryggar, medan vi satt på läktaren med Murviel i fonden och njöt av både folkliv, utsikt och match.
I mitt fall njöts det kanske mest av folklivet, det skall erkännas, men L kämpade så tappert med att förklara vad som hände på plan att jag åtminstone med ett halvt öra försökte lyssna och förstå allt om bra och dåliga sparkar, scrums och poängräkning.
Imorgon skall jag gå upp tidigt för att jobba några timmar innan dagen är min att göra vad jag vill med. Alldeles säkert går jag ut. Alldeles säkert skall jag tanka ljus.
27 lördag Jan 2018
Posted in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset
Den när du kommer in i badrummet och hittar en bikini och ett badlakan på handdukshängaren och inser att senast du var i murvelhuset, då badade du i poolen.
Då var det sen oktober och eftersäsong och luckorna stängdes mot 2017. Alldeles ljuvligt, lite vemodigt och med känslan av att nu dröjer det ett tag innan du kan åka tillbaka.
Den känslan.
Sommarhuset som du lämnar när säsongen är slut och kommer tillbaka till och allt är precis som när du lämnade det. Som om tiden stått stilla.
Det är som om huset måste väckas ur sin dvala; som om det yrvaket gnuggar sig i ögonen och tittar klentroget på dig och med en lätt anstrykning av klagan i uttrycket liksom tycks säga ”jaså, det är så dags att komma nu!
Att sedan sakta vakna första morgonen till ett lätt duggregn, fågellåt och ljudet av däck på våt asfalt på gatan utanför; att dröja sig kvar med örat mot kudden och titta på de välbekanta trädtopparna och insikten plötsligt drabbar dig att träden har löv. De är inte kala.
Det är vår i Murviel. Det är ännu januari.
Så ger vi oss ut på sedvanlig inspektion i trädgården. Den är en smula vildvuxen och rufsig men lyckas ändå vara charmig. Min kärlek till den är fullständigt ovillkorlig.
Bignonens växtkraft upphör aldrig att fascinera;
Av Bertrands omsorgsfullt lagda terrasseringar syns inte mycket; här krävs åtgärder och seriös ansning för att återställa glansen. Jag beundrar den trotsiga grönskan som bara låter sig tuktas högst tillfälligt men jag suckar också över hur mycket omsorg den älskade trädgården kräver och som vi själva inte riktigt förmår ge den.
Och ändå. Den får vara vild här och där, medan resten utsätts för både sekatör och tukt i största allmänhet. Mest av andra, inte av oss.
Uppe vid poolhuset uppstår spontandans inombords vid åsynen av de färdigställda dörrarna,
och av den nya spången för känsliga fötter, som inte vill trampa vasst grus när nöden gör sig påmind och fötternas ägare motvilligt måste släpas från solsäng till porslinsfåtölj:
Så får de tre lysande gula citronerna på ett i övrigt, oroande nog, kalt citronträd,
följa med in i huset, där de får ta plats på ett grönt fat.
Jag tittar lika fascinerat på dem som jag gjorde den gången jag kunde skörda de första, ganska smaklösa, apelsinerna från trädet i den då ännu inte tuktade backen.
Idag skall vi vara sociala. Det var vi förresten redan igår. Bygrannar med musselgryta i påse, baguette under armen och basker på den ena av knopparna förgyllde vår fredagskväll.
Det är fint här. På så väldigt många sätt.
25 torsdag Jan 2018
Posted in Resor
Etiketter
… i en dustbag!
Kan ju tyckas vara lite överdrivet med tanke på vad den skall få vara med om väldigt snart. Flyg söderut med mellanlandning i Bryssel och den röda stoltheten kommer aldrig att blänka lika vackert igen. Så jag har förevigat den i sin pristina glans för att kunna minnas hur den en gång var, när den märkt av omild behandling hastar fram till mig på rullbandet i Toulouse imorgon kväll.
Den är packad,
med nya skor, tätningslist passande till gamla fönster, ett rör snus, knäckebröd, solglasögon – hej på er, glajjer; long time no see! Och en Filofax lika röd som resväskan. Jag behöver jobba en del men mest skall jag lukta på mimosan. Och kanske på en och annan mandelblomma.
Men framförallt skall jag inte ägna det här ens den minsta, uschligaste lilla tanke…
Imorgon kväll är vi i Murviel. Bonne nuit.
19 fredag Jan 2018
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
… skriver Outi från Chez Amis på sin Facebook-vägg och lägger upp en bild på en intensivt blå languedochimmel.
Jag vet inte jag, om jag, när jag tappert kikar ut på vad som kan anas som blekblått mellan molnen utanför mitt fönster, tycker att verkningsgraden på den skandinaviska varianten av den medicinen är så värst mycket att skryta med.
Bredvid mig ligger Filofaxen – en ny, vackert röd – med nästa vecka uppslagen och där står det, liksom försynt och knappt märkbart, en notering om avfärd till Murviel.
Jag har varit så uppslukad av vardag att jag inte tänkt på att dagarna i Murviel är så nära förestående. Jag bläddrade i den röda för att fylla på med fler möten och fler punkter på min att-göra-lista och så var de där bara; sju bokstäver i svart bläck. Lite hjärtfladder, energipåslag och för min inre syn en välgörande, intensivblå himmel.
À bientôt!
09 tisdag Jan 2018
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset
Etiketter
… hittar jag på de mest oväntade ställen men de har ingenting med spirande växtlighet, gryende ljus och stigande temperaturer att göra. Att vi skriver 2018 däremot, är ett sådant. Det innebär nämligen att jag måste skapa nya smarta album i mitt bildbibliotek, så att framtida bilder hamnar rätt när jag tankar över dem till min allt slitnare äpplemaskin. Jag lägger upp album för februari, mars, april, maj och talar om för albumen att bilder tagna respektive månad skall hamna just hos dem. Och det är när jag ägnar mig åt denna tämligen hjärndöda aktivitet som det slår mig med full kraft att vårmånaderna inte bara finns där som en hägring långt bort, utan faktiskt inom räckhåll! Speciellt med tanke på att de första mimosabilderna dyker upp redan nu, i Facebook- och Instagramflöden hos vänner som haft den goda smaken att placera sig permanent i de lyckliga dalarna i Languedoc. Jag kommer att få möjlighet att köra ner näsan i de där gula ljuvligheterna alldeles snart…
Tillsammans med Eva iklädd lånad basker i februari 2015
Kylslaget kommer det alldeles säkert att fortfarande vara långa stunder av dygnen vi skall tillbringa där om snart, men vi har bett hustomtarna slå på värmen och för första gången skall vi testa hur effektiv den ny reverterande klimatanläggningen är.
Det kan nämligen vara duktigt råkallt mellan stenväggarna i murvelhuset vintertid men i år hoppas vi att det skall kännas annorlunda, också för att tjocka sammetsgardiner finns att dra för de vackra enkelglasfönstren. De för årstiden vanligtvis nog så nariga vindarna hoppas vi skall kunna stoppas från att vina inomhus framöver men, som sagt, det vet vi inte ännu, så nya tofflor och tjocka ylletröjor får följa med i packningen ner.
Ett annat udda vårtecken är alla de möten som skall klämmas in innan det är dags för nästa skollov i februari. Under bläddrandet i min Filofax (jag vet, jag kör analogt och old school med kalendrandet) hamnar de inte fullt så brådskande mötena upplyftande nära första vårmånaden.
En ensam tulpan kämpar i skuggan under akaciaträdet i mars 2017
Med en aldrig så liten, ytterst försiktig men ack så sprittande känsla av vår i min vintertrötta lekamen, bestämmer jag mig därför för att lämna Dingle i anständig tid för att kanske hinna med den där magiska solnedgången i gattet mellan grannhusen innan jag landar i soffan hemma.
Men vi bor på en ö. Ut till ön går en bro. Den enda andra vägen ut till ön går via en annan ö och en eventuell omväg blir omöjligt lång, om du redan nått brofästet när du upptäcker att du inte kommer att komma över. Två olyckor, en i vardera riktningen precis vid bron, satte P för den där solnedgången. Istället blev det en timme med fingrar otåligt trummande mot ratten medan mörkret svepte in över alla oss bilköande.
Av sprittandet i kroppen blev intet. Skall nog plocka fram resväskan och börja packa innan jag blir alldeles modstulen. Och klappa hunden, som är alldeles lycklig över att jag är hemma igen.
Murvielklotter 