Stilla dagar i Murviel

29 måndag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi umgås. Solen skiner och dagarna är längre än därhemma. Jag jobbar lite; intervjuar på distans, lägger in texter på dari i vårt verktyg för fjärrundervisning och läser mejl. Men när svala morgnar övergår i dag badar trädgården i värmande sol och det går inte alls att vara inne framför en skärm.

Så jag går ut. L tar på sig shorts, trots att det egentligen är aningens för kallt för det och jag kränger av mig ylletröjan och stolpar ut i trädgårdsdjungeln med sekatören i högsta hugg. Rosenbuskarna sågas jäms med fotknölarna och jag river mig på taggarna. I terrasseringen går jag loss på säckvis med fjolårsris.

På mandarinträdet hänger tomma skal efter att någon oinbjuden, men förmodligen hungrig, kalasat på de eftertraktade frukterna,

och långa tanor, som hotar kväva växtligheten de lagt under sig, faller obönhörligt offer för den skoningslösa sekatören.

Efteråt betraktar jag nöjt mitt värv men låter riset ligga kvar i trappan en stund för att vissna ner och bli något mindre bångstyrigt innan vi klipper ner det och stoppar det i säckar.

Kvar är grönskan och blommor som tycks andas ut när de äntligen fått utrymme att göra just det.

Näst på tur är den vintersolkiga terrassen.

Högtrycken åker fram och vattnet från den skickar regnbågar mot eftermiddagssolen medan smutsen raskt försvinner från plattorna.

Få saker inom städskrået är väl så tillfredsställande som just en högtryckstvätt! På nolltid är terrassen ren igen och imorgon planeras för lunch al fresco, nu när terrassen ser trevlig och inbjudande ut igen.

Efter väl förrättat värv slår jag mig ner i solen med korsord och stickning

och där blir jag kvar tills solen dyker ner bakom grannens tak.

Där i dörröppningen satt jag för övrigt igår också, efter ett par timmar på Stade Municipal, där vi hejade på murvelns rugbylag, medan de spöade det gästande laget från La Motte.

Där värmde solen våra ryggar, medan vi satt på läktaren med Murviel i fonden och njöt av både folkliv, utsikt och match.

I mitt fall njöts det kanske mest av folklivet, det skall erkännas, men L kämpade så tappert med att förklara vad som hände på plan att jag åtminstone med ett halvt öra försökte lyssna och förstå allt om bra och dåliga sparkar, scrums och poängräkning.

Imorgon skall jag gå upp tidigt för att jobba några timmar innan dagen är min att göra vad jag vill med. Alldeles säkert går jag ut. Alldeles säkert skall jag tanka ljus.

 

Den känslan

27 lördag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Den när du kommer in i badrummet och hittar en bikini och ett badlakan på handdukshängaren och inser att senast du var i murvelhuset, då badade du i poolen.

Då var det sen oktober och eftersäsong och luckorna stängdes mot 2017. Alldeles ljuvligt, lite vemodigt och med känslan av att nu dröjer det ett tag innan du kan åka tillbaka.

Den känslan.

Sommarhuset som du lämnar när säsongen är slut och kommer tillbaka till och allt är precis som när du lämnade det. Som om tiden stått stilla.

Det är som om huset måste väckas ur sin dvala; som om det yrvaket gnuggar sig i ögonen och tittar klentroget på dig och med en lätt anstrykning av klagan i uttrycket liksom tycks säga ”jaså, det är så dags att komma nu!

Att sedan sakta vakna första morgonen till ett lätt duggregn, fågellåt och ljudet av däck på våt asfalt på gatan utanför; att dröja sig kvar med örat mot kudden och titta på de välbekanta trädtopparna och insikten plötsligt drabbar dig att träden har löv. De är inte kala.

Det är vår i Murviel. Det är ännu januari.

Så ger vi oss ut på sedvanlig inspektion i trädgården. Den är en smula vildvuxen och rufsig men lyckas ändå vara charmig. Min kärlek till den är fullständigt ovillkorlig.

Bignonens växtkraft upphör aldrig att fascinera;

Av Bertrands omsorgsfullt lagda terrasseringar syns inte mycket; här krävs åtgärder och seriös ansning för att återställa glansen. Jag beundrar den trotsiga grönskan som bara låter sig tuktas högst tillfälligt men jag suckar också över hur mycket omsorg den älskade trädgården kräver och som vi själva inte riktigt förmår ge den.

Och ändå. Den får vara vild här och där, medan resten utsätts för både sekatör och tukt i största allmänhet. Mest av andra, inte av oss.

Uppe vid poolhuset uppstår spontandans inombords vid åsynen av de färdigställda dörrarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och av den nya spången för känsliga fötter, som inte vill trampa vasst grus när nöden gör sig påmind och fötternas ägare motvilligt måste släpas från solsäng till porslinsfåtölj:

Så får de tre lysande gula citronerna på ett i övrigt, oroande nog, kalt citronträd,

följa med in i huset, där de får ta plats på ett grönt fat.

Jag tittar lika fascinerat på dem som jag gjorde den gången jag kunde skörda de första, ganska smaklösa, apelsinerna från trädet i den då ännu inte tuktade backen.

Idag skall vi vara sociala. Det var vi förresten redan igår. Bygrannar med musselgryta i påse, baguette under armen och basker på den ena av knopparna förgyllde vår fredagskväll.

Det är fint här. På så väldigt många sätt.

 

En ny röd resväska…

25 torsdag Jan 2018

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… i en dustbag!

Kan ju tyckas vara lite överdrivet med tanke på vad den skall få vara med om väldigt snart. Flyg söderut med mellanlandning i Bryssel och den röda stoltheten kommer aldrig att blänka lika vackert igen. Så jag har förevigat den i sin pristina glans för att kunna minnas hur den en gång var, när den märkt av omild behandling hastar fram till mig på rullbandet i Toulouse imorgon kväll.

Den är packad,

med nya skor, tätningslist passande till gamla fönster, ett rör snus, knäckebröd, solglasögon – hej på er, glajjer; long time no see! Och en Filofax lika röd som resväskan. Jag behöver jobba en del men mest skall jag lukta på mimosan. Och kanske på en och annan mandelblomma.

Men framförallt skall jag inte ägna det här ens den minsta, uschligaste lilla tanke…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Imorgon kväll är vi i Murviel. Bonne nuit.

Det här är min medicin…

19 fredag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… skriver Outi från Chez Amis på sin Facebook-vägg och lägger upp en bild på en intensivt blå languedochimmel.

Jag vet inte jag, om jag, när jag tappert kikar ut på vad som kan anas som blekblått mellan molnen utanför mitt fönster, tycker att verkningsgraden på den skandinaviska varianten av den medicinen är så värst mycket att skryta med.

Bredvid mig ligger Filofaxen – en ny, vackert röd – med nästa vecka uppslagen och där står det, liksom försynt och knappt märkbart, en notering om avfärd till Murviel.

Jag har varit så uppslukad av vardag att jag inte tänkt på att dagarna i Murviel är så nära förestående. Jag bläddrade i den röda för att fylla på med fler möten och fler punkter på min att-göra-lista och så var de där bara; sju bokstäver i svart bläck. Lite hjärtfladder, energipåslag och för min inre syn en välgörande, intensivblå himmel.

À bientôt!

Vårtecken

09 tisdag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… hittar jag på de mest oväntade ställen men de har ingenting med spirande växtlighet, gryende ljus och stigande temperaturer att göra. Att vi skriver 2018 däremot, är ett sådant. Det innebär nämligen att jag måste skapa nya smarta album i mitt bildbibliotek, så att framtida bilder hamnar rätt när jag tankar över dem till min allt slitnare äpplemaskin. Jag lägger upp album för februari, mars, april, maj och talar om för albumen att bilder tagna respektive månad skall hamna just hos dem. Och det är när jag ägnar mig åt denna tämligen hjärndöda aktivitet som det slår mig med full kraft att vårmånaderna inte bara finns där som en hägring långt bort, utan faktiskt inom räckhåll! Speciellt med tanke på att de första mimosabilderna dyker upp redan nu, i Facebook- och Instagramflöden hos vänner som haft den goda smaken att placera sig permanent i de lyckliga dalarna i Languedoc. Jag kommer att få möjlighet att köra ner näsan i de där gula ljuvligheterna alldeles snart…

Tillsammans med Eva iklädd lånad basker i februari 2015

Kylslaget kommer det alldeles säkert att fortfarande vara långa stunder av dygnen vi skall tillbringa där om snart, men vi har bett hustomtarna slå på värmen och för första gången skall vi testa hur effektiv den ny reverterande klimatanläggningen är.

Det kan nämligen vara duktigt råkallt mellan stenväggarna i murvelhuset vintertid men i år hoppas vi att det skall kännas annorlunda, också för att tjocka sammetsgardiner finns att dra för de vackra enkelglasfönstren. De för årstiden vanligtvis nog så nariga vindarna hoppas vi skall kunna stoppas från att vina inomhus framöver men, som sagt, det vet vi inte ännu, så nya tofflor och tjocka ylletröjor får följa med i packningen ner.

Ett annat udda vårtecken är alla de möten som skall klämmas in innan det är dags för nästa skollov i februari. Under bläddrandet i min Filofax (jag vet, jag kör analogt och old school med kalendrandet) hamnar de inte fullt så brådskande mötena upplyftande nära första vårmånaden.

En ensam tulpan kämpar i skuggan under akaciaträdet i mars 2017

Med en aldrig så liten, ytterst försiktig men ack så sprittande känsla av vår i min vintertrötta lekamen, bestämmer jag mig därför för att lämna Dingle i anständig tid för att kanske hinna med den där magiska solnedgången i gattet mellan grannhusen innan jag landar i soffan hemma.

Men vi bor på en ö. Ut till ön går en bro. Den enda andra vägen ut till ön går via en annan ö och en eventuell omväg blir omöjligt lång, om du redan nått brofästet när du upptäcker att du inte kommer att komma över. Två olyckor, en i vardera riktningen precis vid bron, satte P för den där solnedgången. Istället blev det en timme med fingrar otåligt trummande mot ratten medan mörkret svepte in över alla oss bilköande.

Av sprittandet i kroppen blev intet. Skall nog plocka fram resväskan och börja packa innan jag blir alldeles modstulen. Och klappa hunden, som är alldeles lycklig över att jag är hemma igen.

Förberedelser inför ny säsong

05 fredag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Resor

≈ Lämna en kommentar

Nu infinner sig de där dagarna när vemodet hotar runt knuten och huset bara känns nedtyngt av allt tingeltangel som fick december att kännas så mysig.

Något dagsljus att tala om har jag inte riktigt sett idag,

och den alldeles nyss så ståtliga granen börjar säcka ihop av brasvärme och pynttyngd i grenarna. I år satte vi i sladdlösa julgransljus i granen och det har fungerat alldeles utmärkt men nu lyser bara fyra av ljusen, eftersom jag inte längre byter batterierna. Så de slocknar, ett efter ett. Inte får den vatten längre heller för det är lättare att hiva ut den om julgransfoten är tom. Lutar gör den också, så det är hög tid att strippa den och låta den få somna in.

Imorgon är det trettondagsafton och sista julrycket för den här gången. På lördag åker juleländet ut.

Huset skriker efter befrielse.

Jag ser mig omkring och planerar för ljusare tider. För första gången på säkert tio år har jag köpt en trädgårdstidning!

Det skall ordnas med nya planteringar och uppdatering av de gamla runt huset. Det är bara små ytor det handlar om, för någon traditionell tomt har vi inte, bara några skvättar kvadratmetrar här och där som inte är trädäckade. Några nya buskar, en smula saxgödsling och så är det klart. Lagom trädgårdspyssel för min del.

Annat är det i Murviel! Den trädgården kräver sina modiga timmar! Vi överlåter väldigt mycket av det arbetet på andra som är duktigare än vi och som framförallt finns på plats. Fast nu är det ändå dags att åka ner för att planera tillsammans med Bertrand och hans kompanjon. Märkligt det där att jag alltid tycker att jag behöver en anledning att åka ner. Att det inte räcker bara att jag vill, att jag längtar dit och tycker att det är så härligt. Som om det inte riktigt kan vara tillåtet att ha njutningen som främsta skäl. För vem är väl jag att tillåta mig sådana utsvävningar? Typ så.

Fast nu förhåller det sig ändå så att det finns en direkt anledning. Infarten, som jag gafflat om några gånger, skall stenläggas och plånboken öppnas ännu en gång. Resan ner är bokad och det är bara några veckor kvar innan vi är där. Brussels Airlines via Bryssel till Toulouse den här gången.

Tanken på det och på vresrosor som står pall för obarmhärtiga, salta vindar från havet håller mig uppe. Det har vänt. Vi går mot ljusare tider. Murvelhuset står där och väntar på oss.

Snart kan jag börja kvittra om säsongsinvigningar igen! Och om omöjligt blå himlar och ljus som sätter fart på sega livsandar. Det riskerar att bli tjatigt men det kan inte hjälpas. Kvittret måste ut och på pränt. Så motar jag dysterkvistan som annars hotar att invadera min lekamen så här års.

2017 i bilder

31 söndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Under det år som nu lagts till handlingarna har jag rest till Murviel sju gånger. Ibland helt solokvist, ibland med sällskap, i bil eller med flyg och antingen raka vägen eller med övernattningar på mer eller mindre tråkiga hotell. Det mesta har gått planenligt och tvärtemot tidigare år inte kantats av orosmoment utanför min kontroll. 2017 har varit ett bra reseår, helt enkelt.

Jag är på resande fot nu också, med skärmen i knäet och L bakom ratten. Vi har firat jul en gång till, denna gång i Stockholm och med de här fina:

Om bara en stund är vi framme i Trollhättan, där 2018 skall firas in tillsammans med en formidabel vinkännare och hans lika formidabla fru. Utanför bilfönstret i becksvart kväll har regnet övergått i ymnigt blötsnöande men vi är nästan ensamma på vägen.

Jag lämnar er med en bildkavalkad över året som gått och önskar er ett riktigt fint 2018:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandagslugn med stormvindar runt knuten

26 tisdag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Himlen är svagt orange ute vid horisonten och glöden falnar i kaminen. Vi läser, tar tupplurar, tofflar runt och lugnet har lägrat sig i huset på ön. Vi sov till ohemult sent imorse och avkopplingen är total. Lite tomt är det förstås, efter att julefamiljen åkt iväg med klappar och tindrande barn men jag har FaceTimeat med lilla B och E förgyller fortfarande min juletillvaro.

E vill inte vara med på bild, så det får bli en bild på Wilda i nya jultröjan istället…

Det har stormat och regnat denna julehelg och utomhusgranen har inte lyckats hålla sig upprätt särskilt många timmar i taget. Istället har den trillat, lagats med strumpstickor (jo, den är av plast…) av en påhittig bonusfru ständigt med lösningar i beredskap på varje litet praktiskt bekymmer, och rests igen i optimistisk förhoppning om mojnande vindar.

Så blev det nu inte, så istället omfamnades ovädret med yster dans i blåsten…

Jag, som hunnit bli tillräckligt gammal för viss klokskap stannade inne och förevigade livsglädjen istället.

De närmaste dagarna skall vi bara ta det lugnt innan det bär av till Solna för julfirande med Bertil och Bror. Jag är mycket nöjd med årets julplanering så här långt och njuter av att få hålla mig still på en plats hela julhelgen. Fina jular brukar vi ha ändå men det är skönt att få till de där slöa dagarna när julaftonsstöket är över.

Jag går igenom bilderna och bjuder här på några, trots att jag vet att det knäppts många liknande där ni befinner er.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Facebook påminner som alltid om tidigare jular och i flödet dök julen för fem år sedan upp. Solen skiner, vi fikar utomhus, flickorna leker i trädgården iklädda bara varsin tunn tröja och inlägget andas lugn och harmoni, trots att den julen kantades av den ena käppen i julen efter den andra.

Men vi var i Murviel och julen det året var rent magisk. Jag drömmer om att få göra om det, fast utan käpparna i hjulen då förstås, och leker med tanken att kanske redan nästa jul få till det…?

Fast det planeras förstås för många resor till Murviel innan det är dags för en eventuell julresa. Flygbolagssidor har konsulterats under eftermiddagen och påskresan är bokad för egen del. En resa i månadsskiftet januari/februari behöver vi också få till, eftersom infarten bakom den rostiga grinden skall fixas till och vi behöver vara på plats för att ha lite koll på att det blir som vi har tänkt oss. Vi påbörjade planeringen av detta för ett drygt år sedan men satte det på vänt, eftersom vi hade så många andra projekt igång, både i Murviel och i huset på ön. Men nu skall det bli av, till slut.

Grinden gör djupa spår i gruset.
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… stensättas.

Det blir det sista stora vi gör på ett bra tag. De avsatta medlen är egentligen slut, precis som energin för nya stora projekt, så nu skall vi försöka njuta av det vi har så mycket som det bara går och låta idéer om nya projekt få stanna vid tanken ett bra tag framöver.

Tror jag.

Hoppas jag.

Men jag kan ingenting lova.

I maj tänker jag försöka vara med på en veckas byggnadsvårdskurs med Maisondedeux och efter sådana äventyr vet ingen vad som händer…

Här skall det gås loss, tydligen #husmedrenoveringsbehov