Dagar med sjätte våningen som hemma

Etiketter

, ,

Jag vet inte jag, men sjätte våningen känns ovanligt trist nu. Lägenheten svämmar över av obestämbart bråte och jag har varken energi eller lust att ta tag i det. Inredningstankarna och kreativiteten befinner sig någon helt annanstans, högen med stryktvätt förblir just en hög, soffan är ett misch-masch av handdukar, filtar och kuddar med en liten konvalscerande hund mitt i bråten,

soffbordet svämmar över av lördagstidningarna och ute är det grått.

Stålgrått.

Kallt.

April. I Sverige.

Framgår det att jag denna lördag inte är särskilt uppåt?

Jag braklandade i verkligheten efter att ha lämnat Murviel för en vecka sedan. Hemma väntade en hund som inte alls hunnit hämta sig efter sin pyometra-operation och hon har åkt ut och in till Södra djursjukhuset i Kungens Kurva under den gångna veckan. Hennes flock iakttar henne nervöst medan tre veterinärer kliar sig i barr av varierande längder för att förstå varför lilla jycken återhämtar sig så långsamt. Det är lite som att befinna sig i ett avsnitt av Dr House, fast med veterinärer.

Kanske går det vägen. Kanske kan hon vara fransk hund ytterligare några somrar…

Vi hoppas det.

Imorgon skall jag nog trots allt ta mig an balkongen för en ny säsong. Skiner solen, lägger jag kanske på solrosduken som inhandlades i Béziers sommaren 2000, häller upp en kopp kaffe och tar mig i kragen. Det blir liksom trevligare då.

solrosduk

Au revoir, Murviel

Etiketter

, , , , , ,

Måndag morgon tillbringades på El Prat i Barcelona efter en natt på typiskt flygplatshotell. Alla ombokningar denna påskledighet har kostat mig både tid och ohemula extra summor pengar – sexton timmar på resande fot med tåg, sen hotellnatt och flyg, mot de planerade tre timmarnas flygtid mellan Beziers och Skavsta är kanske nödvändiga men glad var jag inte. Dock kan jag konstatera att barcelonaalternativet inte är så dumt ändå. Toksmidigt att rulla in på Barcelona Sants på en fransk TGV från Béziers,

11158025_10153283701393420_1635385541_n

så knata vidare till flygplatsexpressen, för att sedan ta in på Air Rooms, som ligger bara några ynka steg från incheckningen.

Och det är mitten av april redan, den sydfranska solen har lyst barmhärtigt på mig varje dag och huset är fejat och förberett för nästa besök, så det är återigen bara att konstatera att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig.

Rensat och fejat i och runt poolhuset

Rensat och fejat i och runt poolhuset

Söndagen ägnades, istället för åt vältrande i självömkan, åt att maximera tiden och jag har tillsammans med de nedresta kollegerna turboturistat på marknaden i Saint Chinian,

blixtbesökt Roquebrun, som visade sig från sin allra mest insmickrande sida,

och jag hann med några eftermiddagstimmar vid poolen med apéro och lite förberedande arbete, så att de kommande dagarna kan bli effektiva även utan mig.

Personalvårda sig…

Välkomstskål på lördagskvällen

Välkomstskål på lördagskvällen

får de också klara utan chiefen och det fixar de säkert, dugliga som de är. Jag inbillar mig heller inte att jag är oumbärlig. Vem vet – de kanske blir ännu mer kreativa när katten flugit norrut?

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

En annan dag påsk

Etiketter

, ,

Den är över nu, påskhelgen och vistelsen i Murviel. Inte blev den alldeles som planerat men ganska fin ändå. L for hem till hunden på påskdagen, eftersom hon ju inte mått så jättebra, medan vi som var kvar hade sedvanlig säsongsinvigning av en tretton grader varm pool. Så mycket badliv blev det inte – istället fick poolen agera gigantisk vinkylare och det var ett uppdrag den klarade med bravur.

IMG_8766

Av den geggiga sörja som dolde sig under pooltäcket när den öppnades efter sin vintersömn återstod inte mycket. Den glittrade förföriskt inbjudande men vi höll oss som sagt på land. IMG_9615

Men solen värmde, crémanten från Limoux slank ner i strupen och vi skålade för de månader av fransk sommarsol som ligger framför oss.

IMG_8767

IMG_8768

Annandag påsk i murvelträdgården

Veckan har varit alldeles fantastisk. Himlen har varit prickfri, vindarna mestadels ljumma och umgänget går det inte att klaga på heller.

För egen del tittade jag denna annandag inte särskilt djupt i limoux-glaset, eftersom E och jag hade bestämt oss för en havsdjursmiddag i Bouzigues senare samma kväll. Det är försäsong där med och av turister syns inte ett spår. Förutom vi, då. Inte många av restaurangerna var öppna men det behövs ju inte heller. Vi tog plats på Le Grand BleuIMG_9633

och förundrades över solnedgången utanför medan vi slafsade i oss både musslor, fisksoppa och en något trött grillad laxbit. Det där med att beställa in lax invid en musselodling är naturligtvis bara dumheter men jag blev sugen och fick därmed skylla mig själv. Men musslorna, mina vänner, de blir inte så mycket bättre än vad de är just här!

Träd i grafisk kontrast mot en skymningsblå himmel är svåra att ta ögonen ifrån, särskilt när de ännu är lite kala. Kameran smattrade och jag hade gärna visat många fler av dem men det kan förstås i längden bli lite enahanda, hur vackra de än är.

Så tillbringades alltså min annandag påsk; med poolinvigning och musslor, med vänner och E men utan L. Stillsam och fin var den, trots vår något decimerade skara. Nästa gång vi ses allihop är det sommar. Tanken på det kommer att hålla mig upprätt när jag nu snart igen kastar mig in i jobbdimman under ytterligare några veckor.

La Maison de Françoise

Etiketter

, ,

Nu när huset är fejat och det snart är dags för mig att fara hem, kan det vara på sin plats att visa upp veckans fynd. Jag har shoppat, nämligen. Inte på Emmaus. Inte på IKEA och inte heller på någon av de platser där man vanligtvis hittar mig när eurosarna bränner i plånboken.

Françoise, en av våra bygrannar, har sålt sitt vackra gamla hus med tillhörande slottsträdgård med anor från medeltiden. Det är för ovanlighetens skull en familj från byn som köpt det och inte en eurostinn expatriot med vurm för allt som är gammalt och franskt. Det tycker jag känns alldeles särskilt bra. Det vanliga är annars att murvielborna själva väljer att flytta till modernare och mer praktiska hus utanför byn. En säsongsrestaurang i den gamla slottsträdgården lär åter vara aktuellt och det låter lovande det med.

Lite bitterljuvt är det ändå att skrota runt i Françoises hus med alla vackra, roliga, knasiga och ovanliga pryttlar märkta med alldeles väldigt hemula priser. Ganska mycket fick följa med mig hem men jag såg att det inte var alldeles lätt att skiljas från allt det som en gång valts ut, fixats och hittat sin plats i det hus som snart skall bli någon annans. Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att murvelhuset är vårt, att ingenting hotar vår närvaro i det just nu iallafall och bestämmer mig för att inte fundera över hur det skulle kännas att tvingas lämna det.

En liten bänk med termitätna ben tog jag under armen,

IMG_9611

sprayade med xylophen mot framtida odjur och bar upp till sin nya plats som sängbord i ett av gästrummen:

10173338_10153277440213420_532771721_n

En liten fotogeneldad kamin har hittat en ny bostad i vårt poolhus:

IMG_9603

Där kan den kanske komma till användning under svala vår- och höstkvällar när vi ändå inte riktigt vill dra oss tillbaka in i stora huset.

Ett sött litet städset i mässing till öppna spisen fick också följa med hem,

IMG_9610

medan ett litet garde manger med praktiskt bärhandtag skall få flytta hem till Å i hennes nya hus i Saint Geniès de Fontedit:

IMG_9602

Ett par sängar blev det också men de har redan figurerat i bloggen, så de visar jag inte igen! Fast en aldrig så liten detalj måste jag ändå be att få bjuda på:

Francoise hade sytt vadderat huvudskydd till den hårda järnsängen

Françoise hade sytt vadderat huvudskydd till den hårda järnsängen

Det fanns så oändligt mycket mer att för en liten peng få plocka med sig ifrån Françoises hus men jag stillade mig och kände mig nöjd med att både ha hittat sådant vi behövde men också att jag inte i ett anfall av köpeufori släpat med mig sådant som visserligen är fint och bär på en historia men som skulle riskera att belamra murvelhuset alldeles i onödan. Även om vårt hus är ganska stort, gäller det att se upp så att inte alltför mycket som sedan är i vägen får flytta in.

 

 

Husdjur

Etiketter

, , ,

Varje hörn är annekterat, varje vrå. De har snurrat sig runt varje möbelben och i deras nät syns resterna av en gång fritt flygande existenser som lyckligt ovetande om sin snara död flugit rakt in i fällan.

När jag kommer farande med min mopp pulvriseras liken till ett fint stoft. Dock finns trots allt ett slags rättvisa i att de skrupelfria mördarna med min benägna hjälp går samma öde till mötes när de obarmhärtigt sugs in i snabeldrakens mynning eller fastnar i moppen tillsammans med sina forna offer. Solen fortsätter att gassa från sin languedocblåa himmel, så jag tolkar det som att det inte alls blir regn bara för att jag låter ett antal långbenta ockupanter få sätta livet till.

Nya sängar i fejat rum redo för gäster

Nya sängar i fejat rum redo för gäster

Nu luktar huset lavendelsåpa och favorittvättmedel, poolhuset är redo för sommar och utanför glittrar vattnet som det ska.

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol...

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol…

På söndag kväll åker jag till Barcelona för en natt på flygplatshotell innan flyget tar mig tillbaka till Stockholm. Plikten kallar och semestern, som skulle ha sträckt sig över dryga två veckor, blev istället bara en dryg vecka lång. Men nu vet jag att det snart kommer lugnare tider, så en intensiv terminsspurt känns ok.

Så får jag ju också komma hem till min lilla hund, som medan jag befunnit mig i murvelhuset, har opererats för pyometra och varit riktigt illa däran. Nu hämtar hon sig efter några dagar på djursjukhuset och hussen skall sedan pyssla om henne så som det anstår en älskad La Dame!

Det kommer en sommar till!

Det kommer en sommar till!

Kultur i vinlandskapet

Etiketter

, , , ,

Det blev en utflyktsdag igår. I ett anfall av kulturtörst for vi iväg på jakt efter ett medeltida kloster som en av våra bygrannar rekommenderat. Landskapet har badat i solljus sedan jag kom ner för snart en vecka sedan och jag har ett sjå att hålla ögonen på vägen. Det är så mycket att titta på  – vinrankorna på fälten har nya, skirt gröna blad, det blommar överallt, havet dyker upp på ena sidan vägen och bergen reser sig på den andra.

IMG_8778

Det gör ingenting att jag befinner mig på autorouten mot Montpellier för det är försäsong, det ligger förväntan i luften, det är försommarvarmt men lite svalt i skuggan och det är vackert.

Jättevackert.

Så dyker den upp, den stora bruna skylten vid vägkanten, den som talar om att här någonstans ligger Abbaye Valmagne. Bra, tänker vi, att skylten är så stor, för då följs den säkert upp av nya skyltar som visar oss vägen. Så är det naturligtvis inte. Vi är i Frankrike och trots att jag vid det här laget tillbringat oändligt mycket tid på franska vägar av olika slag, ser jag fortfarande ytterst liten logik i skyltningen. Trots denna erfarenhet fortsätter vi att köra på känn, i förhoppningen att det snart skall dyka upp en ny skylt. Men ett otal rondeller och avtagsvägar post brun vägskylt senare upptäcker vi en skylt som visar oss till en romersk bro. Intressant tänker vi och gör en liten avstickare.

Bron är en ruin belägen mellan Saint-Thibéry och Bessan. Romersk är den inte längre, bara en ombyggd medeltida dito som byggts på resterna av en romarbro längs med Via Domitia. Nu återstår bara sorgliga rester efter kraftiga översvämningar på 15- och 1600-talet och ännu en gång under förra seklet. Då gav brokonstruktörerna upp, uppenbarligen.

Lite lurade kände vi oss och motvilligt knappades en vägbeskrivning till klostret – det egentliga målet för vår resa – in på navigatorn. Onödigt att ödsla tid på fler felkörningar, resonerade jag.

Kyrkan i Abbaye de Valmagne är enorm; 84 meter lång, 25 meter hög och byggd på 1100-talet tillsammans med klostret som huserade en växande skara munkar.

IMG_9639

Klostret blomstrade i flera hundra år, innan digerdöd, hundraårskrig och reformation gick så hårt åt både klostret, dess invånare och de pampiga byggnaderna att det sånär tynade bort alldeles.

IMG_8782

Revolutionen 1789 gjorde inte saken bättre. Allt av värde plundrades och kvar blev bara de gamla stenväggarna. Så såldes det och under förförra seklet fick kyrkan ett nytt liv.

Som vinkällare.

Böcker och konst av historiskt värde är en sak men dylika helgedomar petar man minsann inte på! Den magnifika kyrkobyggnaden slapp därför bli stenbrott; ett öde som så många andra kloster drabbades av när deras glansdagar var över.

Den lilla rundturen tog oss vidare till klosterträdgården

och vidare till en gift shop, där vi naturligtvis fick prova klostrets traditionstyngda produkter. Några av dem fick följa med hem.

Skärmavbild 2015-04-08 kl. 01.38.57

Det var välordnat, turistanpassat och det talades engelska men jag bad dem fortsätta med franskan och förklarade att jag måste lära mig. Sådana ansträngningar uppskattas och jag blir glad över att förstå allt bättre. Bra stämning och fin service kommer liksom på köpet då.

E har åkt tillbaka till Heidelberg och jag är ensam i huset i några dagar. Nu vidtar därför vårfejning med lavendelsåpa. Jag skall nog stå ut med det också.

 

 

 

 

 

Påsk med förhinder, del 2

Etiketter

,

Kära bloggläsare!

Har ni följt mig ett tag, så har ni säkert redan blivit varse att det är ett slags kärlek det handlar om, vurmen för murvelhuset och hela sammanhanget runt omkring. Fast jag undrar ändå om ni riktigt förstått, om det liksom har framgått hur långt jag är beredd att gå för att:

1. ta mig ned

2. se till att jag får stanna kvar

3. säkerställa att tiden får avnjutas tillsammans med favoriter

Det är dags för en redogörelse av de tre ovannämnda punkterna. Det kan hända att det blir ett långt inlägg för det är ett nästan obetvingligt behov jag känner just nu, att få låta fingrarna löpa över tangentbordet. Ute skiner solen. Det är tjugo varma grader. Jag är kvar inomhus framför äpplemaskinen.

L och jag planerade in vår påsksemester för ganska så länge sedan och med siktet inställt på att det skulle hinnas med mellan arbetstopparna på jobbet. Så kom beskedet om att det viktiga beslutet om skolan skulle komma tidigare än beräknat och jag insåg att det inte var läge att flaxa iväg på semester då. Så jag vinkade av L och stannade hemma, bokade nya biljetter för att åtminstone ha möjlighet att fira fransk påsk, om situationen tillät det. Det var ingen lätt sak för det är ju just påsk och det mesta var uppbokat. Eller för dyrt.

Under några timmars relativt lugn for jag sedan iväg till Pensionat Paradiset med hunden för att inte heller det lilla pälsdjuret skulle kunna förhindra en avfärd. Där togs hon emot av sina lika pälsförsedda polare, varav den ena är mitt uppe i sina lingonveckor. Fast det verkade ju lugnt, så jag dök tillbaka in i jobbet en dag till och tråcklade mig sedan ner till Murviel via Köpenhamn, Paris och Lyon för att låta axlarna sjunka ner några nivåer och för att andas ut en stund.

Så långt punkt ett.

Sedan var det det där med att få klamra sig kvar som planerat också. Det är inte lätt det heller, ska jag säga. Jycken, det lilla monstret, har drabbats av ett obetvingligt behov av att pinka in sitt revir i Paradiset. Inte en gång, utan många gånger.

M-å-n-g-a gånger.

Situationen är ohållbar, jycken måste därifrån, det hårt prövade värdparet måste räddas undan jyckens syndafloder, så – ta morgondagens kärra tillbaka hem igen? Vinka av L och bli ensam kvar? Eller kanske skamligen utnyttja en annan fantastisk vän?

Vi lämnar punkt två och går vidare till punkt tre.

Naturligtvis vänder jag mig till en annan fantastisk vän, som i skrivande stund är i färd med att medelst hyrd skåpbil ta sig till pensionatet. Eftersom det är påsk, är hyrbilarna slut men Åsa, den vänliga själen, letar upp en skåpbil och skall nu alltså tillbringa flera långfredagstimmar i sagda skåpbil för att hämta en kissnödig hund medan jag skamligen njuter mitt otium på sydliga breddgrader.

Problemet löst? Sinnesfrid på plats? Vi släpper allt och bara njuter?

Nej, så fungerar det ju inte. Det kan hända att påsksemestern måste avbrytas ändå men vi får några timmars frist för att se om jyckens bisarra beteende upphör när hon inte längre måste revirtävla med paradispolaren. Om inte, återstår ingenting annat än att planera om igen.

Isåfall tänker jag tycka lite synd om oss, trots att det är en världslig sak och att livet kan bjuda på sådant som är så oändligt mycket värre.

Förtretligt, tänker jag.

Som förgjort, liksom.

Det är besvärligt, kan jag konstatera, att ha ett ansvarsfullt heltidsjobb och försöka kombinera det med att med jämna mellanrum leka fransos.

Ikväll kommer E och vi har fått stuva om lite i kvällens planering också för att hämta honom i Montpellier men det är ju bara alldeles fantastiskt bra, så över det vilar överhuvudtaget ingen ledsamhet. Ska fixa till ett litet påskägg till honom.

Under tiden pågår poolöppning och det är inget litet arbete men det överlåter vi åt de som kan. Än frestar inte ett dopp i det blå men snart så!

 

 

Nedräkning

Skolan blir kvar. Ett rejält kliv i rätt riktning innebär det, så nu far jag iväg med en tidig fakir imorgon. Semestern är kortad i bägge ändar men den blir av och det är bra.

Och jo, ibland blir det faktiskt ungefär så som en trott. Det är bra det med.

Färdigt är det inte. Intensivt fortsätter det att vara ett tag till. Ska se till att fixa det med.

Snart, snart kan det se ut som någonting i den här stilen…

10287205_10152435367143420_1005075618_n (3)

 

Bonne nuit!