La Maison de Françoise

Etiketter

, ,

Nu när huset är fejat och det snart är dags för mig att fara hem, kan det vara på sin plats att visa upp veckans fynd. Jag har shoppat, nämligen. Inte på Emmaus. Inte på IKEA och inte heller på någon av de platser där man vanligtvis hittar mig när eurosarna bränner i plånboken.

Françoise, en av våra bygrannar, har sålt sitt vackra gamla hus med tillhörande slottsträdgård med anor från medeltiden. Det är för ovanlighetens skull en familj från byn som köpt det och inte en eurostinn expatriot med vurm för allt som är gammalt och franskt. Det tycker jag känns alldeles särskilt bra. Det vanliga är annars att murvielborna själva väljer att flytta till modernare och mer praktiska hus utanför byn. En säsongsrestaurang i den gamla slottsträdgården lär åter vara aktuellt och det låter lovande det med.

Lite bitterljuvt är det ändå att skrota runt i Françoises hus med alla vackra, roliga, knasiga och ovanliga pryttlar märkta med alldeles väldigt hemula priser. Ganska mycket fick följa med mig hem men jag såg att det inte var alldeles lätt att skiljas från allt det som en gång valts ut, fixats och hittat sin plats i det hus som snart skall bli någon annans. Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att murvelhuset är vårt, att ingenting hotar vår närvaro i det just nu iallafall och bestämmer mig för att inte fundera över hur det skulle kännas att tvingas lämna det.

En liten bänk med termitätna ben tog jag under armen,

IMG_9611

sprayade med xylophen mot framtida odjur och bar upp till sin nya plats som sängbord i ett av gästrummen:

10173338_10153277440213420_532771721_n

En liten fotogeneldad kamin har hittat en ny bostad i vårt poolhus:

IMG_9603

Där kan den kanske komma till användning under svala vår- och höstkvällar när vi ändå inte riktigt vill dra oss tillbaka in i stora huset.

Ett sött litet städset i mässing till öppna spisen fick också följa med hem,

IMG_9610

medan ett litet garde manger med praktiskt bärhandtag skall få flytta hem till Å i hennes nya hus i Saint Geniès de Fontedit:

IMG_9602

Ett par sängar blev det också men de har redan figurerat i bloggen, så de visar jag inte igen! Fast en aldrig så liten detalj måste jag ändå be att få bjuda på:

Francoise hade sytt vadderat huvudskydd till den hårda järnsängen

Françoise hade sytt vadderat huvudskydd till den hårda järnsängen

Det fanns så oändligt mycket mer att för en liten peng få plocka med sig ifrån Françoises hus men jag stillade mig och kände mig nöjd med att både ha hittat sådant vi behövde men också att jag inte i ett anfall av köpeufori släpat med mig sådant som visserligen är fint och bär på en historia men som skulle riskera att belamra murvelhuset alldeles i onödan. Även om vårt hus är ganska stort, gäller det att se upp så att inte alltför mycket som sedan är i vägen får flytta in.

 

 

Husdjur

Etiketter

, , ,

Varje hörn är annekterat, varje vrå. De har snurrat sig runt varje möbelben och i deras nät syns resterna av en gång fritt flygande existenser som lyckligt ovetande om sin snara död flugit rakt in i fällan.

När jag kommer farande med min mopp pulvriseras liken till ett fint stoft. Dock finns trots allt ett slags rättvisa i att de skrupelfria mördarna med min benägna hjälp går samma öde till mötes när de obarmhärtigt sugs in i snabeldrakens mynning eller fastnar i moppen tillsammans med sina forna offer. Solen fortsätter att gassa från sin languedocblåa himmel, så jag tolkar det som att det inte alls blir regn bara för att jag låter ett antal långbenta ockupanter få sätta livet till.

Nya sängar i fejat rum redo för gäster

Nya sängar i fejat rum redo för gäster

Nu luktar huset lavendelsåpa och favorittvättmedel, poolhuset är redo för sommar och utanför glittrar vattnet som det ska.

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol...

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol…

På söndag kväll åker jag till Barcelona för en natt på flygplatshotell innan flyget tar mig tillbaka till Stockholm. Plikten kallar och semestern, som skulle ha sträckt sig över dryga två veckor, blev istället bara en dryg vecka lång. Men nu vet jag att det snart kommer lugnare tider, så en intensiv terminsspurt känns ok.

Så får jag ju också komma hem till min lilla hund, som medan jag befunnit mig i murvelhuset, har opererats för pyometra och varit riktigt illa däran. Nu hämtar hon sig efter några dagar på djursjukhuset och hussen skall sedan pyssla om henne så som det anstår en älskad La Dame!

Det kommer en sommar till!

Det kommer en sommar till!

Kultur i vinlandskapet

Etiketter

, , , ,

Det blev en utflyktsdag igår. I ett anfall av kulturtörst for vi iväg på jakt efter ett medeltida kloster som en av våra bygrannar rekommenderat. Landskapet har badat i solljus sedan jag kom ner för snart en vecka sedan och jag har ett sjå att hålla ögonen på vägen. Det är så mycket att titta på  – vinrankorna på fälten har nya, skirt gröna blad, det blommar överallt, havet dyker upp på ena sidan vägen och bergen reser sig på den andra.

IMG_8778

Det gör ingenting att jag befinner mig på autorouten mot Montpellier för det är försäsong, det ligger förväntan i luften, det är försommarvarmt men lite svalt i skuggan och det är vackert.

Jättevackert.

Så dyker den upp, den stora bruna skylten vid vägkanten, den som talar om att här någonstans ligger Abbaye Valmagne. Bra, tänker vi, att skylten är så stor, för då följs den säkert upp av nya skyltar som visar oss vägen. Så är det naturligtvis inte. Vi är i Frankrike och trots att jag vid det här laget tillbringat oändligt mycket tid på franska vägar av olika slag, ser jag fortfarande ytterst liten logik i skyltningen. Trots denna erfarenhet fortsätter vi att köra på känn, i förhoppningen att det snart skall dyka upp en ny skylt. Men ett otal rondeller och avtagsvägar post brun vägskylt senare upptäcker vi en skylt som visar oss till en romersk bro. Intressant tänker vi och gör en liten avstickare.

Bron är en ruin belägen mellan Saint-Thibéry och Bessan. Romersk är den inte längre, bara en ombyggd medeltida dito som byggts på resterna av en romarbro längs med Via Domitia. Nu återstår bara sorgliga rester efter kraftiga översvämningar på 15- och 1600-talet och ännu en gång under förra seklet. Då gav brokonstruktörerna upp, uppenbarligen.

Lite lurade kände vi oss och motvilligt knappades en vägbeskrivning till klostret – det egentliga målet för vår resa – in på navigatorn. Onödigt att ödsla tid på fler felkörningar, resonerade jag.

Kyrkan i Abbaye de Valmagne är enorm; 84 meter lång, 25 meter hög och byggd på 1100-talet tillsammans med klostret som huserade en växande skara munkar.

IMG_9639

Klostret blomstrade i flera hundra år, innan digerdöd, hundraårskrig och reformation gick så hårt åt både klostret, dess invånare och de pampiga byggnaderna att det sånär tynade bort alldeles.

IMG_8782

Revolutionen 1789 gjorde inte saken bättre. Allt av värde plundrades och kvar blev bara de gamla stenväggarna. Så såldes det och under förförra seklet fick kyrkan ett nytt liv.

Som vinkällare.

Böcker och konst av historiskt värde är en sak men dylika helgedomar petar man minsann inte på! Den magnifika kyrkobyggnaden slapp därför bli stenbrott; ett öde som så många andra kloster drabbades av när deras glansdagar var över.

Den lilla rundturen tog oss vidare till klosterträdgården

och vidare till en gift shop, där vi naturligtvis fick prova klostrets traditionstyngda produkter. Några av dem fick följa med hem.

Skärmavbild 2015-04-08 kl. 01.38.57

Det var välordnat, turistanpassat och det talades engelska men jag bad dem fortsätta med franskan och förklarade att jag måste lära mig. Sådana ansträngningar uppskattas och jag blir glad över att förstå allt bättre. Bra stämning och fin service kommer liksom på köpet då.

E har åkt tillbaka till Heidelberg och jag är ensam i huset i några dagar. Nu vidtar därför vårfejning med lavendelsåpa. Jag skall nog stå ut med det också.

 

 

 

 

 

Påsk med förhinder, del 2

Etiketter

,

Kära bloggläsare!

Har ni följt mig ett tag, så har ni säkert redan blivit varse att det är ett slags kärlek det handlar om, vurmen för murvelhuset och hela sammanhanget runt omkring. Fast jag undrar ändå om ni riktigt förstått, om det liksom har framgått hur långt jag är beredd att gå för att:

1. ta mig ned

2. se till att jag får stanna kvar

3. säkerställa att tiden får avnjutas tillsammans med favoriter

Det är dags för en redogörelse av de tre ovannämnda punkterna. Det kan hända att det blir ett långt inlägg för det är ett nästan obetvingligt behov jag känner just nu, att få låta fingrarna löpa över tangentbordet. Ute skiner solen. Det är tjugo varma grader. Jag är kvar inomhus framför äpplemaskinen.

L och jag planerade in vår påsksemester för ganska så länge sedan och med siktet inställt på att det skulle hinnas med mellan arbetstopparna på jobbet. Så kom beskedet om att det viktiga beslutet om skolan skulle komma tidigare än beräknat och jag insåg att det inte var läge att flaxa iväg på semester då. Så jag vinkade av L och stannade hemma, bokade nya biljetter för att åtminstone ha möjlighet att fira fransk påsk, om situationen tillät det. Det var ingen lätt sak för det är ju just påsk och det mesta var uppbokat. Eller för dyrt.

Under några timmars relativt lugn for jag sedan iväg till Pensionat Paradiset med hunden för att inte heller det lilla pälsdjuret skulle kunna förhindra en avfärd. Där togs hon emot av sina lika pälsförsedda polare, varav den ena är mitt uppe i sina lingonveckor. Fast det verkade ju lugnt, så jag dök tillbaka in i jobbet en dag till och tråcklade mig sedan ner till Murviel via Köpenhamn, Paris och Lyon för att låta axlarna sjunka ner några nivåer och för att andas ut en stund.

Så långt punkt ett.

Sedan var det det där med att få klamra sig kvar som planerat också. Det är inte lätt det heller, ska jag säga. Jycken, det lilla monstret, har drabbats av ett obetvingligt behov av att pinka in sitt revir i Paradiset. Inte en gång, utan många gånger.

M-å-n-g-a gånger.

Situationen är ohållbar, jycken måste därifrån, det hårt prövade värdparet måste räddas undan jyckens syndafloder, så – ta morgondagens kärra tillbaka hem igen? Vinka av L och bli ensam kvar? Eller kanske skamligen utnyttja en annan fantastisk vän?

Vi lämnar punkt två och går vidare till punkt tre.

Naturligtvis vänder jag mig till en annan fantastisk vän, som i skrivande stund är i färd med att medelst hyrd skåpbil ta sig till pensionatet. Eftersom det är påsk, är hyrbilarna slut men Åsa, den vänliga själen, letar upp en skåpbil och skall nu alltså tillbringa flera långfredagstimmar i sagda skåpbil för att hämta en kissnödig hund medan jag skamligen njuter mitt otium på sydliga breddgrader.

Problemet löst? Sinnesfrid på plats? Vi släpper allt och bara njuter?

Nej, så fungerar det ju inte. Det kan hända att påsksemestern måste avbrytas ändå men vi får några timmars frist för att se om jyckens bisarra beteende upphör när hon inte längre måste revirtävla med paradispolaren. Om inte, återstår ingenting annat än att planera om igen.

Isåfall tänker jag tycka lite synd om oss, trots att det är en världslig sak och att livet kan bjuda på sådant som är så oändligt mycket värre.

Förtretligt, tänker jag.

Som förgjort, liksom.

Det är besvärligt, kan jag konstatera, att ha ett ansvarsfullt heltidsjobb och försöka kombinera det med att med jämna mellanrum leka fransos.

Ikväll kommer E och vi har fått stuva om lite i kvällens planering också för att hämta honom i Montpellier men det är ju bara alldeles fantastiskt bra, så över det vilar överhuvudtaget ingen ledsamhet. Ska fixa till ett litet påskägg till honom.

Under tiden pågår poolöppning och det är inget litet arbete men det överlåter vi åt de som kan. Än frestar inte ett dopp i det blå men snart så!

 

 

Nedräkning

Skolan blir kvar. Ett rejält kliv i rätt riktning innebär det, så nu far jag iväg med en tidig fakir imorgon. Semestern är kortad i bägge ändar men den blir av och det är bra.

Och jo, ibland blir det faktiskt ungefär så som en trott. Det är bra det med.

Färdigt är det inte. Intensivt fortsätter det att vara ett tag till. Ska se till att fixa det med.

Snart, snart kan det se ut som någonting i den här stilen…

10287205_10152435367143420_1005075618_n (3)

 

Bonne nuit!

Det blir verkligen inte alltid som en tänkt sig…

Etiketter

,

… fast det kan ju bli bra ändå. Till slut.

I snart ett och ett halvt år har jag vevat som en väderkvarn i orkan på jobbet. Stundtals har det ätit upp mig fullständigt. Ofta, ofta har jag misströstat. Andra gånger – för det mesta – har jag tänkt att det vore väl själva den om vi inte skulle lyckas få den lilla skolan på fötter. Mer fantastiska, annorlunda, speciella, vanliga, ljuvliga barn får du leta efter. De får mig på gott humör varje dag, sina funktionsvariationer till trots eller kanske just tack vare.

Igår fick jag till exempel åka raket ner till bilen i källargaraget på jobbet. Dessförinnan hade åtskilliga meteoriter sprängts framför mina ögon, frammanade av unge herr M:s makalösa och kreativa fantasi. En annan ung man tar min lyckliga hund på många och långa promenader, medan kramar utdelas och en och annan tappar fattningen under buller och bång.

Det är aldrig tråkigt. Aldrig stilla eller avkopplande. Intill utmattning ansträngande är det. Ofta.

Men.

Alltid värt det.

Idag flyger L ensam till Murviel.

IMG_9310

Jag har fått boka om för att åka ner senare. Lite surt är det. Fast inte åker en verksamhetsansvarig iväg på semester när besked om skolans framtid aviseras av en skolinspektion som inte lämnat oss någon ro sedan jag tackade ja till att lotsa den lilla resursskolan mot framtiden.

Då vill jag vara på plats. Svara på frågor. Visa att vi inte ger oss. Att vi står kvar och tar ansvar.

Vi tog över ett luftslott, personalen, jag och de nya ägarna. I allt väsentligt bygger vi upp skolan från grunden. Vi har grovsanerat tomten. Dragit upp ritningar. Gjutit grunden, rest väggarna. Blir det som vi vill, kan vi snart ha taklagsfest.

Jag hoppas det.

Många krafter har jobbat emot oss men många tappra medarbetare har oförtrutet plöjt vidare. Till slut finns bara vägen framåt. Strupen är blottad. Vinna eller försvinna, känns det som.

Nästa vecka får vi besked om skolan får fortsätta. Om vi har lyckats i våra ansträngningar. Om barnen får ha kvar sin skola.

Så semestern får vänta några dagar till.

Den privata målbilden på näthinnan placerar mig i Murvelhuset för några efterlängtade, om än försenade dagar. Kanske kan jag lättad titta tillbaka på min yrkeskarriärs allra mest gastkramande månader och känna att det är mission accomplished – nu börjar det på riktigt. Alternativet; att vi får avsluta alltihopa, vill jag helst inte tänka på.

Om några dagar vet jag. Det är nervös väntan.

När det är klart vill jag doppa tårna i det turkosblå i en fransk favoritträdgård.

Kanske för att jag då tycker att jag möjligen kan vara värd det i några dagar.

Sedan åker jag hem och kavlar upp ärmarna för nästa jobbkapitel.

Hur det skall skrivas?

Det skall jag be att få återkomma till.

 

 

Bits and Bobs

Etiketter

, , , ,

Jag packar. Väskan är löjligt stor men det är antingen den eller en av alla kabinväskor som införskaffats genom åren som får följa med. Vi har många av de där resväskorna nu. De har nämligen en irriterande förmåga att befinna sig på fel plats hela tiden – det är därför de är så många, eftersom nya införskaffas när diverse prylar måste fraktas åt det ena eller det andra hållet.

Måste och måste, förresten – jag har packat ner…

Både gris och packningsmixen i sig ter sig en smula bisarr, inser jag, men det får skyllas idén att vårt ursprung skall synas i det franska hemmet. Den franska minigrytan borde kanske införskaffats på plats istället men i Frankrike är shoppandet mer drivet av stundens ingivelse och tillfällen som yppar sig, så en och annan fransk pryl slinker ner i de svenska shoppingpåsarna här hemma för vidare frakt tillbaka till ursprungslandet…

För i Murviel ÄR jag. I Stockholm GÖR jag. Skillnaden – DEN är monumental!

Fem dagar kvar innan årets murvelsäsong drar igång på allvar.

Vi är så efterlängtade att till och med lilla flygplatsen i Beziers berättar på sin hemsida om vår ankomst. Kan riktigt se hur de står och trippar i spänd förväntan på att planet skall ta mark och släppa ut långa rader av frusna turister.

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 22.52.53

Klicka på bilden för att läsa om säsongens högtidliga öppnande

Vår, och ett par hundratusen andras ankomst, vill säga. Förra året räknade flygplatsen in 244 417 resenärer och vi lär inte bli färre i år. Står de och väntar på just oss på lördag, får de dock vänta länge. Vi tar vägen via Paris och sätter oss på TGV:n söderut istället. Vi orkade inte vänta på premiärflyget 31 mars, för det gäller ju att kräma ut så många dagar som möjligt i samband med stundande påskledigheter.

Nästa år flaggas det för ytterligare linjer – vågar vi hoppas en västkustsk destination, tro? Göteborgarnas avundsjuka på skavstakärran skaver ju en aning, så det vore bra att få ett slut på den.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Etiketter

, ,

Jag har tyckt om när det lilla magasinet landat i min brevlåda. Det har känts lagom glassigt och samtidigt nära, framförallt genom Karins reportage från det böljande franska favoritlandskapet.

Den här gången var dock kuvertet från Tête à tête oroväckande tunt. Har jag inte betalt räkningen, hann jag tänka…

10568053_10153221503893420_1367533698_n

Fast det var fel. Det lilla magasinet går i graven efter bara 15 nummer. Det var inte perfekt men väldigt trevligt och med potential att utvecklas till en självklar kompis på mina drömska frankofila utflykter när reella diton inte är genomförbara.

Orättvist, kan jag tycka, när jag jämför magasinet med Living France, som uttrycker samma oförblommerade förtjusning över things French men som har fler år på nacken och en större målgrupp. Inte lätt att överleva med en jämförelsevis betydligt blygsammare målgrupp – säkerligen inte räknat i procent av befolkningen men däremot i antal. Vådan av att vara ett magasin skrivet på ett litet obskyrt språk i Europas norra avkrok.

Kan den kanske återuppstå som ren nättidning?

Hoppas kan man ju alltid. Tête à tête fyllde ett tomrum – många expatriotiska frågor och bekymmer har vi gemensamt med engelsmännen men mycket skiljer sig också åt.

Det kan dock hända att jag hämtar mig från chocken och hittar ett annat litet magasin så småningom. Fram tills dess går det alldeles utmärkt att ägna sig åt bloggpromenader hos likasinnade. Tror jag sticker inom Karin nu för att trösta mig lite.