Nu har jag officiellt semester, med sista teamsmötet för den här terminen avklarat igår. Det mötet prövade min simultankapacitet ordentligt men jag kan konstatera att den är helt intakt, simultankapaciteten, alltså. Vi hade styrelsemöte i fem timmar. och jag var sekreterare; hälften av deltagarna – inklusive jag själv – på länk, resten på plats. Bara det upplägget är en utmaning. Jag satt dessutom mitt i morgonbestyren,
med sex småttingar, fem vuxna och en hund runt omkring mig.
Jag pluggade in mina lurar, fokuserade intensivt på min skärm och stängde ute allt som pågick i det stora rummet. Vän av ordning kan ju undra varför jag inte gick undan men det skall jag berätta att det gick inte. Tjocka gamla stenväggar släpper inte fram några som helst signaler, så det var bara att lita till de gamla simultanskillsen. Storprinsen sprang runt mig och sjöng, frukostbestyren slamrade, bebis skrek efter mat, lillprinsen hade en beaf med besökande barn och kaffebryggaren puttrade, trafiken på gatan larmade och hunden skällde på varje förbipasserande utanför. Sedan skulle solkrämer på. Det är en kamp och om den kampen låter det.
Mycket.
– Det är som i triaget på akuten, sa Johanna och tog sig för pannan.
Men jag älskar det. Det är barndom, det är ett ljuvligt kaos och det är glädje.
Glass- och ballongdagar, helt enkelt.
Till sist kom frukostdisken bort, L for och handlade och resten av gänget trampade ut i trädgården för ett morgondopp. Det blev knäpptyst och hunden lade sig tillrätta på mina fötter.
När sista punkten klarats av, önskade alla vi mötesdeltagare varandra glad sommar, sedan gjorde jag resten av familjen sällskap och tog semester.
Vi har faktiskt aldrig firat midsommar i murvelhuset förut. Mitt skolliv i kombination med att yngsta med vänner gjorde midsommarfirande i Murviel till sin tradition, gjorde det tidigare svårt att få till så tidiga sommarresor söderöver.
Tidigare och ungdomligare murvielskt midsommarfirande
Sill och nubbe mitt på dagen i stekande sol lockade dock inte, så det fick bli ett lättsammare näringsintag och först efter att dagen övergått i tidig kväll. Gubbröra fick vi ändå och lax, ostron, sallad och paj, följt av ostar och sedan jordgubbar, havreflarn och glass till dessert.
En midsommafusion, helt enkelt. Vädret har de senaste dagarna varit lite oberäkneligt. Igår kom en rejäl störtskur medan vi smörjde kråset på sommarrestaurangen på Chez les Amis.
Torsdagsmorgonen bjöd sedan på sol, sedan några lätta regnstänk, för att under eftermiddagen övergå i sol och en languedocblå himmel igen.
Det blev en fin liten midsommar. Gästerna har gått hem, L och hund sover och jag sitter ute på min terrass i fladdret av stearinljus och lyssnar på nattljuden. Grodkonsert som vanligt sedan cikador och svalor tystnat, och i fjärran musik från byfesten. Midsommar firas inte, däremot bjuds det på ”Fête de la musique” i byarna varje år. Det är varmt. Eucalyptusljuset håller myggen hjälpligt borta och jag är så glad över att vara här. Imorgon kommer prinsar och prinsessan Karlsson med päron.
… på mer sätt än ett. Jag har rensat bland den återstående bråten i hallen på övervåningen; det blev liksom kvar efter att luften och orken gick ur mig efter badrumsrenoveringarna under vårvintern. Men nu har Gary också fixat tvättbänken i vår lilla tvättstugeskrubb och av det fick jag fart igen. Innan sakerna fick flytta tillbaka in i det lilla rummet, fyllde jag ett gäng soppåsar med tomma tvättmedelspaket, kvarglömda blöjor som blivit liggande i flera år (oanvända, kanske bör sägas!) och som inte passar något av barnen, liksom annat oälskat som bara skyfflats in där genom åren.
Men nu så!
Undrar om jag någonsin fotat just det här rummet …?
Plötsligt känns det lilla utrymmet både välplanerat och praktiskt! Inte behöver vi heller springa till badrummet för att tömma vattenbehållaren till torktumlaren längre. Alltså har jag efter iordningställandet av skrubben torktumlat tvätten istället för att hänga ut den på tork, bara för att kunna njuta av hur praktiskt det blivit. Idag införskaffades dessutom vägghängd torkställning för de fåtal dagar under ett år då tvätt på tork utomhus inte är att rekommendera.
Efter mitt tvättskrubbsfix igår for jag till flygplatsen i Béziers för att hämta ”fondanterna” och köra dem till St Genies. Jag har inte varit där sedan sommaren 2019; pandemi och nedlagd skavstakärra gjorde Montpellier till vår flygplats istället under de senaste dryga två åren.
Skavsta flygplats hade hunnit bli bra innan den övergavs av Ryanair, tyckte jag, och lilla Béziers är precis lagom stor. Som en tågstation mitt i byn där du alltid träffar någon du känner.
Hej gamla flygplatsen; där är du ju!
Träffade bekanta gjorde jag igår också och det gjorde mig så glad. Det är inte ofta man får uppleva att gamla goda tider” återuppväcks men nu kändes det verkligen så. Det skall förstås sägas att ”gamla tider” oftast behöver få förbli just det, men inte i det här fallet.
Vi samlades runt ett cafébord, vi som tagit oss dit för att hämta vänner, gäster, familj och grannar, i väntan på arlandakärran, som var lite försenad. Det gjorde ingenting – jag njöt av gemytet, sällskapet och av att för en stund få vila i något som under så många år känts så självklart och beständigt.
När sedan fondanterna plockats upp och avlämnats i sin by, for jag hem och sjönk ner på terrassen och sköljde ner resterna av gårdagens rosé.
Cikadorna höll låda till prick klockan tio, då de som vanligt tystnade, som på en given signal.
Imorse höll jag sedan på att missa ett Teamsmöte med Skolverket – det är möjligen lite väl många tider och datum att hålla reda på just nu. Men det löste sig och jag kunde sedan dra iväg till Ikea för lite kompletteringar. Där slogs jag av hur otroligt skönt det är att hasta runt där utan en mask i ansiktet. Livet på Ikea har alltså också det återgått till det mer normala, förutom att en del hyllor gapade märkligt tomma. En tillfällighet eller en kvardröjande effekt av pandemin i kombination med oroligheterna i Ukraina, kanske? Nåväl, efter Ikea for jag vidare för att hämta Å och hunden Aska på flygplatsen i Montpellier. det känns också som normalt och vanligt. Jag tror att jag ändå gillar normalt och vanligt väldigt mycket, min faiblesse för förändring till trots.
Om några dagar kommer älsklingar, comme d’habitude varje sommar. Kan vara den bästa av alla vanligheter.
Det regnar inte, trots eftermiddagens hotfulla grå. Kanske blir det som igår natt, att jag får somna vid det öppna fönstret med ett stilla sommarregn utanför?
Få saker känns mer tryggt än det. Ett perfekt upplägg är det också, om du frågar mig, med uteliv, cikadegnissel, bad och alla måltider al fresco dagtid och sedan välbehövlig väta om natten när vi ändå bara sover.
För övrigt håller jag kväll i det bästa av sällskap. Älskade lilla Stina, alltid nära.
Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.
Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.
Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!
Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.
Studsmattan skall riggas,
och mössen, som emigrerat till Murviel,
skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;
Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet. Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.
Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.
Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;
följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.
Igår var jag på trimkurs med hunden
Mor (till vänster) och dotter på trimborden
och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.
Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.
Dinglegymnasiets första studenter, maj 2020
På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;
– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”? Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel? – Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?
Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende? Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?
Radhusbygget för några veckor sedan. Bottenplattan till vårt till höger om huset i förgrunden
Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om. Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.
Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!
Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark. Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.
Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.
Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i alltihop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…
Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!
Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️
På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.
I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall
men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!
Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!
Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.
Flaggor på alla balkonger, i alla rabatter och på varje rockslag!
Barnetoget ringlade sig extra långt genom Oslo denna 17 maj .
Kö ner till tunnelbanan efter paraden
Ibens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!
I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.
Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.
Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.
Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?
Joråvars. Typ, iallafall.
Gästbadrummet
Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnadsvård som nu är på plats.
Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …
En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?
Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.
En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.
Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.
Förvaring och krokaråterstårEn tavla skall upp ovanför toan
Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förutsett. Kunde vi ha gjort det?
Borde vi?
Kanske.
Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.
Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?
Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.
Är vi alltså klara?
Näpp! Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.
Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid. Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvarglömda inlägget.
Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!
Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!
Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.
Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?
Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;
ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.
Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.
Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …
Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.
Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.
För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.
Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världskrigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.
Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.
Kan jag det?
Får jag? Får vi?
Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.
God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.
Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.
Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.
Murvielklotter 