Jag minns alla kortturer jag gjorde till Murviel pre-covid, ivrig att få klämma in vistelser i vårt murvelhus, hur korta de än blev. Skavstafakiren avgick klockan 7 på morgonen och jag brukade ta in på Hotel Connect vid flygplatsen för att slippa behöva gå upp alldeles mitt i natten.

Mitt jobb dåförtiden tillät inte många dagars fjärrjobb och murvieltripperna blev därför inte alls så många som jag hade önskat. Till slut ledsnade jag på känslan av att aldrig äga min tid, och att vara misstrodd så fort jag inte var på plats fysiskt. Så jag sa upp mig, flyttade västerut och startade eget, 54 år gammal. Det förändrade allt i grunden och jag har aldrig ångrat det beslutet, trots att stressen över uteblivna uppdrag ibland känts onödigt nervös, alldeles särskilt som det hittills alltid har löst sig.

Vistelserna i Murviel blev tack vare avhoppet från ekorrhjulet både fler och längre men mycket vill som bekant ha mer och jag längtar ständigt när jag inte är här.

Sedan kom Covid och fullständigt ritade om resekartan; Ryan Air lämnade både Skavsta och norska Rygge, den senare en perfekt utgångspunkt för en nybliven västkustbo, och resandet blev både dyrare och mer komplicerat.

Nu har dock en ny fakir uppstått. Klockan 05.50 sticker Ryan Airs arlandafakir till Béziers och det är ju förstås bra, eftersom jag ändå är i Stockholm ofta och kan utgå därifrån.

I förrgår firade vi en student i huvudstaden och större delen av min älskade familj var på plats. Studenten strålade,

småkusinerna lekte, vi vuxna njöt av all barnprakt, åt och pratade.

När kvällen kom ville jag inte gå och lägga mig och därmed missa fortsatt umgänge med dem som betyder allra mest, så jag gick inte och la mig, utan for direkt till Arlanda istället. Ingen hotellnatt kändes rimlig för bara ett par timmar, alltså dygnade jag. Det bör man inte göra, kan jag meddela. Iallafall inte när man uppnått en viss ålder. Du kan vara trött och så kan du vara t-r-ö-t-t! En intensiv dag full av roligheter följt av en sömnlös natt är inte för den svage! Alltså sov jag bort större delen av torsdagen för att sedan ge upp och krypa under täcket för natten redan före klockan åtta. Den som känner mig vet hur okarakteristiskt det är för en nattuggla som jag!

Igår fortsatte jag därför att ta det väldigt lugnt, jag åt hälsosamt, drack hinkvis med vatten och knaprade paracetamol. Hade till och med feber på morgonen och en ond hals. Men jag skall inte gnälla; ingen blir ju munter av sådant men det jag vill komma fram till är att sådana knasigheter hör yngre generationer till och att min självbild som energisk resenär med minimalt sömnbehov nu slutligen fått sin dödsstöt. Jag skall vara klokare framöver, iallafall som ambition. Jag kan inte lova att inte framtida löften om roligheter får mig att glömma bort att det börjar vara ett tag sedan jag var i trettioårsåldern.

Det händer alltid en massa bra och välgörande saker när jag är på plats i Murviel. Axlarna sjunker ofelbart ner och denna gång när jag både påminns om nyligt barnbarnsbesök och dessutom kan se fram emot mer av det slaget, då mår jag som allra bäst. På måndag kommer de två av mina barnbarn som ännu inte varit här och i poolen simmar en enhörning i spänd väntan på att få leka med dem.

Den hade jag planerat att inhandla redan i april men då fanns inga flytetyg i de franska butikerna. Alldeles för tidigt för badleksaker, fick jag veta. Fransmän vet uppenbarligen inte vad riktig kyla är.

Florian, vår nye trädgårdsmästare, har varit här och rensat i trädgården, så den är fin och redo för besök. Den är svulstigt grön efter vårens myckna regnande följt av efterlängtad sommarvärme och nu är den så där både tuktad och vild som jag vill ha den.

Jag har spolat terrassen bakom huset och städat runt poolen och imorgon skall alla kuddar, dynor och utebelysning på plats. Det varnades för lite regn idag men det försvann förbi oss. Météo-appen lurade mig att vänta med att lägga sista handen vid utemiljön men det gör ingenting att det får vänta till imorgon.

Ännu en dag är snart till ända och idag jag har varit mycket piggare! Därmed blev det en produktiv dag – inte mycket till röst har jag kvar men heller ingen feber. Donald från grannbyn kom och putsade våra fönster medan jag möblerade om, skurade och fick fart på luftkonditioneringen igen. Jag är riktigt kass på att putsa fönster, så det känns väldigt bra att sådana resurser finns alldeles i närheten. Nu silas kvällsljuset in genom klara glas och det stora rummet doftar rent av lavendelsåpa.

Imorgon skall sängar bäddas och resten piffas, sedan är huset redo för småttingarna och deras päron!