Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.
Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.
Dörrarna har stått öppna hela dagen,
medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.
Jag har suttit i solen och stickat,
men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.
Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.
Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:
I matchande förkläden, naturligtvis
Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor. Men att julbaka är ett måste. Inför varje första advent. Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.
Mästerbagaren……med mesta tindretSju småttingar hjälpte till……att baka men alla får inte vara med på bildMmmmmm…
Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:
Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd. Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,
tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.
Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,
och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.
Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?
Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan. Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det.
Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?
Jorå, så där kan det faktiskt se ut under några sällsamma vinterdagar vid kusten…
För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.
Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.
Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.
La Grande Motte i kvällssol
En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna
och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;
Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,
och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad. Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här. Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.
Det är larmat och undanplockat i Tjuvkil och oslofamiljen är hemma igen med sina småtroll. När de åkt, for vi till Solna med bilen full av pinaler. Vi har haft tidig revelj och mysiga frukostar med tända ljus och gulliga, morgonpigga barn hos oss sedan i måndags.
Bättre kan jag knappast ha det. Nu har det dessutom varit helg med andra godingar och på tisdag ger jag mig iväg för min sista växjösejour. Allt var packat och klart inför avfärd redan i torsdagskväll – en något komplicerad packning med siktet inställt på tre olika resben och med extra packning inför födelsdag, julbak, barnens adventskalendrar och för säkerhets skull även diverse julklappar. Alltså kunde även fredagsmorgonen börja lugnt och härligt.
Jag kokade morgongröt till tvååringen, läste om Nasse och hans taxi och om Andrejs längtan, tvättade lakan och plockade undan. Jag vill att det skall vara ordning och reda när jag kommer hem igen! Sjukt nöjd var jag över min disciplin och mina sedan länge finslipade packningsrutiner, resvan som jag är. I ett orange fodral i lådan med reseparafernalia förvaras pass, franskt checkhäfte och nycklar till murvelnuset. Bara att slänga ner i väskan, förberett och klart. I samma fodral förvaras även hundens pass.
Normalement…
– Har du tagit hundens pass, hördes jag ropa till L när det började dra ihop sig till avfärd och jag hade letat fram det orange och upptäckt att hundpasset inte låg där. Det något dröjande svaret, ”näe …” från L satte sedan igång ett frenetiskt letande i väskor, skåp, och lådor, utan resultat. Så följde ett dividerande fram och tillbaka under tilltagande irritation innan vi kom fram till att passet nog borde ligga i bilen, eftersom det var bil vi åkte senast vi passerade landsgränser med hunden. I den blåa bilen, insåg vi, efter att L rotat runt i den vita.
Den blåa bilen står i Murviel. Den kördes ner utan hunden, som var kvar hos hundvakt när vi åkte ner tidigt i höstas. Med hundpasset kvar i handskfacket, tror vi.
Med bara ett par helgdagar kvar innan hundens plan skulle lyfta mot Frankrike stod vi där och stirrade på varandra, för en stund helt handfallna. Nu undrar ni kanske hur man löser sådant?
Bär in väskorna igen och stannar hemma?
Lämnar hunden hos grannen?
Svär eder och sliter sitt hår?
Det senare, kan jag berätta, medan fredagens hjälte, hundens husse, började ringa runt till hundkunniga på kennelklubben, till vår lokala veterinär och sedan till den veterinär på Orust som utfärdade hundens numera försvunna pass. Och där visste de råd! De hade inte tid att ta emot oss men lovade att skicka över journaler till den veterinärstation som vi kunde lyckas boka tid hos. Kanske skulle de kunna hjälpa oss där? – Vad är oddsen, tänkte jag men L tog jycken med sig och for iväg. En timme senare var han tillbaka igen med både hund och nytt pass. I det nya passet finns dock inga vaccinationsstämplar, så på hundpassanskaffningen följde åtskilliga fler telefonsamtal till flygbolag och tullen på Arlanda. Tullen gav delvis trygga besked om att det skulle räcka för inresa i Frankrike. Några absoluta garantier fick vi dock inte. Imorse drog hund och husse ändå iväg, kom ombord på planet och landade för en stund sedan i Paris.
Slutet gott, allting gott så här långt, alltså. Men för en tryggare hemresa vill vi ha hittat ursprungspasset med alla stämplarna. Vi satsar på att det glömdes kvar i den blå bilen och att det ligger där och väntar på det orangea fodralet där det planerat och rutinerat hör hemma.
Det är bra med självklara rutiner och lång vana när man skall ut och resa. Orangea fodral är också bra. Tills någon glömmer att lägga tillbaka passet där igen efter hemkomst.
Oktober har med råge övergått i november och dagarna har tappat sina konturer.
Jag börjar så smått krypa ut ur en hektisk jobbhöst och planerar ivrigt för sköna decemberveckor i Murviel.
Det är inte länge kvar, inser jag, och samtidigt som jag längtar nästan orimligt mycket, kan jag också känna en lätt panik över allt som skall hinnas med innan vi åker. Det är roliga saker nästan alltihop men tiden vill iallafall inte riktigt räcka till. I Tjuvkil börjar vardagsrummet kännas färdiginrett. Två fotoposters med motiv från Pézenas och Portiragnes plage har kommit upp på väggen;
Fotografen är yours truly och motiven ett sätt att ha det franska vistet ständigt närvarande.
Hallgarderoben bakom solrostapeten från Studio Lisa Bengtsson har rensats och kommit i ordning;
In i den skyfflades det sista av flytten för drygt 7 månader sedan och den har pockat på min uppmärksamhet ända sedan dess. Även om sådant som en överfull hallgarderob är ett veritabelt irritationsmoment, går det ändå ganska fort att komma i något slags grundordning efter en flytt. Fokus har varit nedervåningen med kök och vardagsrum och vår walk-in closet på övervåningen;
Det där ett-och-ett halvt året av väntan mellan det datum vi bokade oss för vårt radhus och datum för inflyttning, ägnade jag åt att planera, drömma och fundera. På min padda finns en fotomapp med namnet ”Tjuvkilsinspiration” och den är full av inspirationsbilder. Väldigt många av idéerna har realiserats, medan andra har skrotats. Resultatet upplever jag ändå har blivit någorlunda genomtänkt och praktiskt. En platsbyggd bokhylla stod högt upp på önskelistan. Inspirationen till den kom från en möbelklassiker jag hittade på Nordiska galleriet:
En hel bokhyllevägg med den hade blivit väldigt dyr, så vi lät en snickare platsbygga istället. Vår hyllvägg lever mer än väl upp till uttrycket och hantverkskänslan som inspirationshyllan har, tycker jag, och med hjälp av den och böckerna i den, har rummet fått både värme och karaktär.
Köket är det som har överraskat mig sedan vi flyttade in. Jag trodde att jag skulle tycka att det var för litet och för själlöst. Vita standarluckor och vitvaror ingick inte i ursprungsplanerna men de stör mig faktiskt inte alls. Vi bytte handtagen mot diton i trä med samma lasyr som bokhyllorna. De plockas också upp i skåpsluckorna på de två kortväggarna på ömse sidor om köket;
Extra förvaring var vi helt enkelt tvungna att ordna, eftersom skåpsplatsen är begränsad. Ikeas Nordli som hörnbänk vid matplatsen slukar en hel del också. Här sitter jag mycket. Det blev ombonat och fungerar lika bra både som matplats och arbetsplats.
Den pälsförsedda kollegan håller med…
Flytten till Tjuvkil blev faktiskt allt det där som jag ville. Lättskött, vackert i environgerna,
och fullt av liv runtomkring. Barn leker, cyklar, skrattar, slår sig, gråter och borstar av sig igen. Jag kan sitta vid mitt köksfönster och betrakta dem alla och det är otroligt fint.
Huset på Vrakvägen var kanske objektivt sett lite tjusigare och läget definitivt mer spektakulärt men det kändes lite för isolerat där det låg på en återvändsgata längst ute vid havsbandet på Tjörn. Inga småttingar eller ens tonåringar bodde längre kvar på vår gata, som började kännas en smula övergiven.
Med jämna mellanrum blir jag dock påmind om Tjörn när paddan får för sig att skapa små minnesklipp eller när tidigare inlägg på Facebook gör sig påminda. Då ler jag och minns med en bra känsla i kroppen åren på Vrakvägen. Var sak har verkligen sin tid, och jag tänker att just här, nu i Tjuvkil, vill jag stanna. Mitt svenska forever home, som de där brittiska programmen om hus i solen brukar uttrycka saken. Om det vet jag dock ingenting; det är perfekt för oss nu, om än fortfarande lite för långt från diverse älsklingar.
Snart kommer oslofamiljen och jag skall barnbarnsgosa innan det bär av till solnaälsklingarna för barnvaktande, mys, sista jobbdagarna i Växjö, julbak med ännu fler älsklingar och till sist avfärd mot Murviel.
Hur länge sedan är det vi senast var i Murvelhuset? Fem oändligt långa veckor sedan är det. Långa, eftersom jag fyllt dem med så mycket arbete långt hemifrån att jag blivit smått desorienterad. Jag bor bokstavligt talat i min resväska och i den råder kadaverdisciplin; packpåsar och noggrant planerade outfits för den kommande veckan letar sig ner i sagda resväska varje söndag och tidigt varje måndag morgon rattas bilen tjugosex mil österut.
VäxjöhoodsenDen lilla, men mycket funtionella …… enrummaren.
Nästa vecka är sista veckan jag är borta hela veckan, sedan återstår strödagar kombinerat med distansjobb och det skall bli så skönt. Jag längtar inte bara till vårt franska hemma, utan också till tryggheten i Lycke;
Snart är jag nöjd med soffhörnan – tavlor med murvielskt tema skall upp på väggen men de har inte kommit än. Gardiner skall vi ha men de får vara diskreta och bara täcka fönstren när solen ligger på.
Det hinner bli mörkt innan jag är hemma om fredagarna nu,
och igår åkte jag från jobbet så sent att skogen längs med de ändlösa landsvägarna i Småland rentav kändes kusligt dunkel. Men strax efter Landvetter hände något med kvällshimlen. Där var det plötsligt solnedgång fortfarande och himlen brann vid horisonten och blandades med stadsljusen allteftersom Göteborg kom närmre. Något händer i mig då. Det liksom lättar och jag slutar gäspa. När jag sedan svänger av på Marstrandsvägen och kör rakt västerut, har solen till slut gått ner. Ändå finns där en ljusare skiftning och även om jag inte hade vetat att havet finns där längre fram, så hade jag kunnat ana det.
Kvällshimmel i Ulebergshamn för ett år sedan
Om helgerna sover jag dessa pendlarveckor länge och drar mig ännu längre tillsammans med hunden. Hon vill aldrig lämna min armkrok halvvägs under täcket och jag nänns inte störa henne. Sovrumsfönstret är öppet och vinden tjuter i det. Jag drar täcket upp till öronen och borrar in näsan i den varma, trygga hundpälsen. Det är bortom skönt att vara hemma. Höstens veckopendlande fram och tillbaka till Växjö börjar tära och jag är en aning sliten. Ursprungsplanen att november skulle vara fransk gäller inte längre. Det blir en barnbarnsmånad istället och det är minsann inte dumt. Men sen bär det av! Vi skall hålla advent i Murviel för första gången sedan vi fick huset för snart tolv år sedan. Jag skall gå på franska julmarknader,
Fjolårets julmarknad på Allées Paul Riquet i Béziers
njuta av stilla liv framför brasan med ullbetofflade fötter och varva det med luncher i solen.
Mèze, Marseillan och Bouzigues med flera pärlor vid havet lämpar sig alldeles särskilt bra för sådana aktiviteter vintertid, så säkert blir det också en och annan tur till några av dem
December 2012Serignan plage december 2018decemberstrand 2018
Jag älskar vintrarna i Languedoc. Det där att vissa dagar kunna njuta av sommarvärme dagtid och sedan kunna kura inomhus när kvällskylan tar över, passar mig alldeles utmärkt. Jag får det bästa av två världar, för trots allt tycker jag om årstidsväxlingar och jag älskar mina ylleplagg. Men jag sticker inte gärna ut näsan när det är jämngrått och solen knappt orkar upp över midvinterhorisonten invid ägorna längre norrut.
Men västkusten ändå! Det må blåsa och regna på tvären men luften är frisk och närheten till ett stort öppet hav som inte slutar förrän det möter den nordamerikanska kusten (den där lilla detaljen som heter Danmark är bara en liten vågbrytare) ger mig en säregen ro där jag sitter i mitt lilla radhus bakom en vindskyddande knalle. Vi ser inte havet från vårt hus, även om det är väldigt nära, så i måndags, på väg till Växjö, blev jag tvungen att först svänga vänster från vår parkering istället för till höger och österut. Jag var tvungen att få titta på havet i blek oktobersol först.
Småbåtshamnen vid Tjuvkils huvudi morgonljus
Nu är klockan snart halvsex och vi tänder lamporna inomhus. Eldar stearinljus gör vi också och åtgången är monumental. Jag har inte varit ute alls idag – hundpromenaderna har hussen tagit hand om. Eller promenader, förresten; Stina har gått ut och gjort toalett, sedan har hon skyndat sig in igen. Regnet har stundtals varit snöblandat, så jyckens huttrande mänscha har inte protesterat mot älsklingens modesta krav att hålla utevistelserna korta.
Kanske är det ändå min tur att ta kvällspromenaden? Jag gör det, bestämmer jag, om jag hittar mina vantar.
Till slut tog jag mig dit, till den rosa hotellbyn alldeles där bergen börjar.
Byn är pytteliten. Inte ens 200 bofasta finns här och en måndag i eftersäsong är byn tyst och stilla. Vi parkerar i utkanten, så som påbjuds, och promenerar in till det lilla torget, där en thairestaurang och La Petite Table ligger. Vi äter lunch på den senare; en klassisk lunchmeny med tre rätter.
Chèvrefluff med gurka och nötiga skorpsmulor till förrättPork belly till huvudrätt ……och en ljuvlig chokladmousse med havssalt och chili (så god att den bara försvann) före den avslutande noissetten.
Barnen sover i sin dubbelvagn, regnet slutar dugga och torget fylls snabbt med fler lunchgäster. Miljön är helt speciell. Husen i bykärnan är rosa eller har rosa, lila och röda detaljer och lyckas med konststycket att vara vackra, trots att färgkombinationerna är långt ifrån vad jag brukar fastna för. Men ögat vandrar från husfasader,
till brandposter,
till de prydligt stenlagda gränderna och vidare till skyltar, växter och knasiga parasollfötter.
Vi inser efter ett tag att bykärnan är ”hotellet”, där bygatorna är hotelkorridorerna och där husen rymmer de olika hotellrummen. Som sig bör på ett modernt hotell, är tillgängligheten självklar och inga höga trottoarkanter eller plötsliga trappsteg ställer till det för den som antingen drar barnvagn som vi eller som själv behöver hjul av något slag för att ta sig fram. Behöver du upp en våning, finns självklart hissar.
Om vädret tvingar dig inomhus, åker du hiss upp till restaurangenLila kakel på toaletten, såklart.Kolla …… taklamporna!Konst som följer stilen på väggarna
Det skulle kunna upplevas som en kuliss, men jag tycker att det är formidabelt! Excentriskt, visst, men utan två förmögna belgare med en halvt tokig idé om att skapa en vinturistby, hade byn säkert förfallit och slutligen somnat in.
Istället har paret successivt köpt upp husen i bykärnan och förvandlat dem till rum i sitt ”exploderade hotell”. Ett halvt galet men ändå ett underbart sätt att göra sig av med några miljoner som ändå bara ligger och dräller! Åk dit, vetja, och ät gott, ta in på ett av rummen, sov som en kung – eller drottning – vakna utsövd och ät frukost under de röda parasollerna på lilla torget. Jag kan tänka mig sämre sätt att låta timmar gå än som en sann epikuré bland rosa fluff!
Jag åkte hem till Tjuvkil för att ägna mig åt mitt dinglejobb men mötet blev inställt och jag fick en dag hemma med hunden istället. Vi tog en liten sovmorgon tillsammans; Stina ihoprullad på min arm länge, länge,
medan jag drog täcket upp till öronen mot det rogivande, strilande regnet utanför det öppna fönstret.
Det är en stilla dag och en lycklig. Hunden lämnar inte min sida och inte jag hennes. Hon kan ju rimligen inte veta att vi skall vara ifrån varandra i nästan tre veckor och ändå är det som om vi i vår tysta kommunikation gemensamt bestämmer oss för att tanka varandra, nu när vi fick chansen och ingenting annat pockar. Det var vindstilla, fuktigt och milt ute. Vi blev dyblöta på vår morgonpromenad, och vi njöt av alla dofterna som regnet lämnade efter sig när vi tog vår lunchpromenad; Stina med nosen i backen och jag med min i vädret. Det doftade jord, gräs, tång och hav och jag var precis där jag ville vara. Resan hem från Växjö i torsdags blev ännu en påminnelse om hur olika landskap jag rör mig mellan. Det ligger någonting i det där sättet att prata om landskapet, där jag återigen tillfälligt jobbar, som ”det mörka Småland”. Jag konstaterade när jag svängde av E6: an till Marstrandsvägen att ljuset är helt annorlunda. Himlen är annorlunda blå och frihetskänslan när jag närmar mig havet är monumental. Småland, å andra sidan, är skog och steniga åkrar. Min bild av just det landskapet är präglad av den litterära bild jag vuxit upp med och som handlar om en annan, betydligt svårare tids villkor. Kanske är det därför skogarna runt Växjö gör något med mig. Känslan blir smått klaustrofobisk och än en gång konstaterar jag att jag behöver vidder; ett öppet hav eller ett fjällandskap. Det senare faller dock på att det sällan är varmt nog på fjällvidderna. Men lika vackert som vid havet är det.
Ulebergshamn, hösten 2022Toftenäs, TjörnCap d’AgdeTarnTinn, TelemarkTinnsjøen
I Murviel är jag nära både hav och höga höjder och det är sällan jag tycker att det är för kallt. De bästa av flera världar har jag och jag längtar till Murviel nu; inte bort från Tjuvkil, utan till Murviel för att det är en månad sedan jag åkte därifrån. Jag hoppas på att få bada i havet med Iben, äta en och annan lunch vid havet och att se murvelhuset genom ännu ett barnbarns ögon. Vi åker via Dublin(!) den här gången; inte för att det är en bra eller nödvändig mellanlandning, utan för att vi skall barnvakta, medan en uppsättning föräldrar går på bröllop. Om jag är på väg att begränsa mitt nomadiska liv? Ser inte så ut. Världen är alldeles för full av sötisar som jag vill hänga med och som jag måste åka till för att jag skall vilja begränsa mitt resande.
Murvielklotter 