Författararkiv: murvielklotter

En liten värld från svensk horisont

10 torsdag Aug 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Stormen Hans verkar ha regnat ur sig. Vi har varit hemma i svensk sommar i drygt två veckor och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Murviel. Vädret är värre än det typiskt sommarsvenska och jag påminns om varför vi blev med det murvielska huset för snart tolv år sedan. Ändå är vi båda två – L, jag (och hunden) – så glada över vårt nybyggda radhus.
Vi tycker att det är fint och havet är lika nära här som det var under Skärhamnsåren.

Vår terrass har dessutom något av ett mikroklimat, så uteliv levs här också, om än inte på kvällarna.

Här behövs piff, men en skön plats är det
Apéroplatsen
Sedumtaket blommar
Kvällsolplatsen

Tvätten torkas på en torkvinda som inte blåser omkull och jag har till slut köpt en begagnad havskajak. Vi får se om jag hinner traska ner till vår lilla hamn och sjösätta den innan det blir höst på riktigt.

Här ligger min kajak till vänster om den gula längst fram, på en ett och ett halvt år gammal bild

Än så länge är dock sommaren högst närvarande, de något blygsamma temperaturerna till trots. Barn cyklar, leker, springer och gråter genom öppna fönster när det är läggdags. Förra helgen satt jag och tittade ut genom vårt köksfönster och fick bevittna hur en liten flicka lärde sig cykla. Först vågade hon inte alls, sedan vinglade hon fritt en stund innan färden blev stabil. Det hann bli mörkt innan hon försvann in igen. Då hade hon cyklat i flera timmar. Jag hoppades på just detta när vi bestämde oss för att lämna Skärhamn; liv och rörelse, barn som leker och ett grannskap med naturliga mötesplatser och gemenskap. Jag är ju ingen ensamvarg, utan vill ha tryggheten i människor runt omkring mig.

Jobb tar mig dock bort från allt detta under veckorna. Det blev ett tillfälligt konsultuppdrag i Växjö igen, trots att jag lovat mig själv att bara ta uppdrag som inte kräver alltför långa resor. Jag började förra veckan och hösten känns därmed plötsligt alldeles väldigt påtaglig. Jag har införskaffat en ny
ullkappa som är så fin att jag nästan längtar efter kyla. Den hänger i vår walk-in-closet, som sakta men säkert blir till vår med spegel, knoppar, klädstreck och andra praktikaliteter undan för undan på plats.

Under sommaren har jag dessutom trotsat den franska värmen och stickat en tjock ylletröja till mig själv. I helgen blev den klar och jag konstaterar att den oformliga garnhögen i knäet faktiskt blev till något jag kan ha på mig.

Det var kul att sticka den men jag hann också bli otålig flera gånger om. De får bli stickeplagg i betydligt mindre storlekar framöver. Projekt saknas inte. Inte garn heller. Det ligger otåligt och väntar på mig i ullkorgen som svärson Erik gjort åt mig.

Den är redan en klenod där den tagit plats under den platsbyggda bokhyllan i vårt vardagsrum.

En ny vecka väntar och till helgen skall liten lben firas i Oslo. Hon fyller två år, precis som kusin Maj gjorde för två veckor sedan. Maj hade stort kalas på landet och vi var där och njöt av att se hur nöjd hon var med sitt kalas.

Men snart är vi i Murviel en sväng igen och Languedoc gjorde sig påmint och ställde sig framför mig i onsdags när skolans lärare började; franskläraren tog mig i hand, presenterade sig och med ett stort leende på läpparna sa att vi sågs i somras,

Läsåret kan börja!

… på grillkväll hos Magnus och Outi på Chez les amis, där hennes dotter sommarjobbar och där sagda fransklärare tillbringat större delen av sommaren.
Pytteliten är den, världen.

Vad skall jag göra med all min saknad?

23 söndag Jul 2023

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

De åkte för en vecka sedan, barnen och deras päron. Jag var rastlös redan efter en halvtimme. Inga badleksaker behövde plockas upp ur poolen, inga mellis, luncher, mellis igen, middagar eller läggningar behövde styras med. Det blir snabbt rutin av sånt och rutiner är trygghet. Jag blev lite vilsen, även om det för en liten stund var skönt att sjunka ner och ägna sig åt navelskådning medan minnena på näthinnan pockade på uppmärksamhet.

Vi vilade, förstås, varvat med att städa ur, plocka och tvätta. Överallt hittade jag spår efter de små; en napp under soffan, en soltorkad tomat under mattkanten (inte en sådan du köper dyrt i butiken, utan en kvarglömd-i-solen-dito).
Tydliga spår av Brors och Noels lek med Dymon hittar jag på kaklet i gästtoan;

Det, liksom leksaker, små klädespersedlar som blivit kvar och minnet av pärlande skratt fick mig att stanna upp, le, och ägna mig åt längt med jämna mellanrum.
Det saknas inte utmaningar under småttingarnas vistelse i Murviel men det är inte dem jag minns. Istället är jag så själaglad över att murvelhuset finns och att vi klarar att samexistera så bra.

De sitter på min näthinna, alla de vackra barnen; Bertil, Bror, Elsie och kompisen Noel.

Befolkar min iPhone gör de också. Jag bläddrar och blir bara förtjust, inte ledsen för att de åkt eller för att vi är på väg till Sverige igen, utan bara glad över det som varit.

Utan rutinernas absoluta nödvändighet och under tiden som jag varvade nödvändiga bad (det blev bara varmare och varmare …) med mina bestyr, lyssnade jag ikapp på några av årets sommarpratare – jag började skriva ett långt inlägg om det men ångrade mig. Det får räcka med att rekommendera Andreas Cervenka, Ina Lundströms livsbejakande prat, en tunnhudad Mark Levengood och för all del den gamle socialisten Göran Greider. Cervenka för att det blev ett sådant surr efter hans prat, de andra för att de helt enkelt är goda berättare.

Imorgon är vi hemma i Tjuvkil och tillbaka i svensk sommar igen. Den lär vara av ett helt annat slag än den sydfranska, eller som Bror utbrast på pendeltåget i Solna häromdagen:
– Burr, vad det är kallt överallt!
Kan jag månne ha fostrat en själsfrände och framtida vinterhatare i mitt fem-och-ett-halvt-åriga barnbarn, tro?

Det är förresten inte jättevarmt i Osnabrück heller. Som alltid går en tämligen stark klimatgräns strax norr om Lyon men redan i Valence igår kväll kändes luften något svalare, även om det var mer än varmt nog för ett ensamt kvällsdopp i hotellpoolen;

Ikväll åkte yllekoftan på inför middagen på en uteservering alldeles om hörnet från vårt hotell.

Allt är välordnat här men lite själlöst. Maten var fräsch men intetsägande och dyr. Till och med frukoststoppet längs autorouten norr om Lyon var en betydligt större kulinarisk upplevelse med pinfärska, fortfarande varma och frasiga croissanter från bageriet inne i butiken tillsammans med riktigt gott kaffe.

Åttiofem mil återstår av vår resa hem. Slipper vi köer, som vi hittills i stort sett gjort, räknar vi med att ta oss hela vägen hem.

Hunden Stina sköter sig som alltid exemplariskt och verkar tycka att roadtrippande är ganska härligt; vi är ju tillsammans hela tiden och det storgillas. Lilla fina djur🥰

Och med det säger jag godnatt; bäst att försöka vara utvilad till imorgon.

Days Like This …

12 onsdag Jul 2023

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

When no one steps on my dreams there’ll be days like this
When people understand what I mean there’ll be days like this
When you ring out the changes of how everything is
Well my mama told me there’ll be days like this

//Van Morrison

Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;

Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.

Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.

Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.

Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.

Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;

Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,

det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.

Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.

Bliss är vad det är.

Jag njuter och ändå inte

22 torsdag Jun 2023

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.

Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.

Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut.
Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,

följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.

Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.

Ett badbart svenskt hav i juni

Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.

Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.

Växtligheten på grannens hus har vuxit till en elefant …
Morgonpool
Huset har plockats fram och väntar på Bror

Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem.
Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.

Nu har den väl aldrig varit förutsägbar men jag har hållit det ifrån mig på ett annat sätt än vad jag kan nu. Att Ryssland invaderade Ukraina när jag/vi som bäst ägnade mig åt att komma över covidbaksmällan, har gjort något med mig. Nära och kära som i perioder har det tufft går förstås inte heller obemärkt förbi.

En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera.
Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.

Idag har jag bara vilat

19 måndag Jun 2023

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,


Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.

Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.

L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.

Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.

2016 års igelkott

Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;

varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.

Jag längtar.

Efter härjet.

Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.

Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.

Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar

Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.

Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …

Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.

Bonne soirée, tout le monde!

Att äga ett franskt maison

15 torsdag Jun 2023

Posted by in Livet i Tjuvkil, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det har sina sidor att vara med franskt maison. Med all glädje över dess blotta existens följer också ofrånkomligen en del bekymmer; stora ibland, som fullständigt förödande och kostsamma vattenläckor. De flesta orosmoln är dock dessbättre mer bagatellartade och tämligen lätt avhjälpta.
Naturen gör precis som hon vill. Hon låter vildvinet göra skäl för sitt namn och ta över snabbt som ögat; Hon förvandlar vår trappa vid entrén till ett veritabelt törnrosasnår;

och med hjälp av solen och vinden sliter hon sönder pergolatak på mindre än ett år;

så fransar hon upp vår ganska så nya markis liksom hon ser till att parasollåtgången genom åren rentav blir lite spännande – skall det gömma sig ett getingbo när det fälls upp för första gången efter vintern eller skall det visa sig att solen bränt tyget så skört att det gått hål?

Ibland, det skall erkännas, känns det som något av ett sisyfosarbete att hålla förfallet stången. Inledningen av den senaste vistelsen kändes faktiskt inte så lustfylld som jag är van vid att den gör. Jag är tröttare än vanligt efter den svenska mer än halvårslånga och nyligen avklarade flyttkarusellen.
Nu är allt jag vill bara att toffla runt och njuta, så då har jag gjort det också och bestämt mig för att det är charmigt att naturen inte låter mig kontrollera allt. Den är vild och gör som den vill. Lev med det, liksom.

Nu är jag tillbaka i Sverige för några dagars jobb. Här är lika varmt som i Murviel men soligare. Jag flög hit i ett mindre än halvfullt Ryan Air-plan, ett faktum som gör mig lite orolig; kommer rutten Sthlm-Béziers att försvinna igen, om vi inte är tillräckligt många som utnyttjar den? Rutten är smidig som tusan och prisvärd. Lilla flygplatsen i Béziers är fortfarande mer som en busshållplats än som en flygplats och vi tar oss snabbt dit och därifrån med murvelhuset som bas. Att rutten numera utgår från Arlanda och inte Skavsta, är också ett stort plus, eftersom Arlanda från vårt perspektiv är mer lättillgängligt, trots att vi har vår svenska bas på västkusten.
Den här korta vändan hinner jag bara med jobbet och kommer inte att hinna träffa någon. Det känns konstigt och till och med lite dumt men jag tvingas inse att jag inte lyckas klämma in mormor-farmor-dotter-vän-mosterskapet nu. Geografin ställer sig i vägen för det. Att susa förbi Ulriksdal med Arlanda Express kändes mer än märkligt. Där skall man ju hoppa av, ju! Vara med prinsar och en liten Elsie!
Men jag njuter av vårt radhus och de ljumma kvällarna på terrassen. Jag hejar på grannar och tittar på havet. Det är fint att inse att det blivit så bra här i Lycke – vår postadress är Lycke. Visst är det ett vackert ortsnamn?
Det bästa av två världar har vi. Jag omfamnas av det och känner mig trygg, jordad. Utanför kan det blåsa, både bokstavligt och bildligt men i Lycke och i Murviel kan jag vila och finna ro. Mina två ”hemma”. Väsensskilda men lika fina.

Det doftar sommar och jag har klippt vår lilla gräsplätt,

liksom rosen och lavendeln bredvid mig, där jag njuter kväll i min vilstol medan de skickar iväg ljuvliga doftpuffar.

Nyinförskaffad ros och lavendel i maj
Och nu! Den trivs, uppenbarligen!
Prinsesse Mary heter hon

Jag njuter av fräschören, ljuset och vilken skyddad liten minioas vår terrass blivit. Ingen ser mig i mitt lilla hörn men grannarna är nära och jag hör dem i bakgrunden.

Imorgon lämnar jag igen. Det känns bra. Lika bra känns det att veta att det är det här jag så småningom återvänder till.

Murviel och Lycke. Två stycken hemma.

”När det blir sommar …

04 söndag Jun 2023

Posted by in grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.

Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.

Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,

gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.

Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,

och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.

Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma.
Men här är det uppvärmt.
Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.

Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.

Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar.
Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.

Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.

Dagar fyllda till brädden

23 tisdag Maj 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Hunden Stina, La mer, Livet i Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Liten syttende mai-firare
… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Syrener i det som en gång varit trädgårdar
En liten babysocka på en kvist!
Ferdinand, aka Stina, på grönbete
Vill ha det just så här …
den lilla viken innanför småbåtshamnen

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Ett formidabelt skräckscenario

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.

Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)