When no one steps on my dreams there’ll be days like this When people understand what I mean there’ll be days like this When you ring out the changes of how everything is Well my mama told me there’ll be days like this
//Van Morrison
Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;
Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.
Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.
Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.
Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.
Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;
Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,
det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.
Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.
Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.
Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.
Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut. Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,
följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.
Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.
Ett badbart svenskt hav i juni
Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.
Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.
Växtligheten på grannens hus har vuxit till en elefant …MorgonpoolHuset har plockats fram och väntar på Bror
Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem. Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.
Nu har den väl aldrig varit förutsägbar men jag har hållit det ifrån mig på ett annat sätt än vad jag kan nu. Att Ryssland invaderade Ukraina när jag/vi som bäst ägnade mig åt att komma över covidbaksmällan, har gjort något med mig. Nära och kära som i perioder har det tufft går förstås inte heller obemärkt förbi.
En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera. Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.
Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.
Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.
L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.
Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.
2016 års igelkott
Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;
varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.
Jag längtar.
Efter härjet.
Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.
Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.
Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar
Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.
Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …
Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.
Det har sina sidor att vara med franskt maison. Med all glädje över dess blotta existens följer också ofrånkomligen en del bekymmer; stora ibland, som fullständigt förödande och kostsamma vattenläckor. De flesta orosmoln är dock dessbättre mer bagatellartade och tämligen lätt avhjälpta. Naturen gör precis som hon vill. Hon låter vildvinet göra skäl för sitt namn och ta över snabbt som ögat; Hon förvandlar vår trappa vid entrén till ett veritabelt törnrosasnår;
och med hjälp av solen och vinden sliter hon sönder pergolatak på mindre än ett år;
så fransar hon upp vår ganska så nya markis liksom hon ser till att parasollåtgången genom åren rentav blir lite spännande – skall det gömma sig ett getingbo när det fälls upp för första gången efter vintern eller skall det visa sig att solen bränt tyget så skört att det gått hål?
Ibland, det skall erkännas, känns det som något av ett sisyfosarbete att hålla förfallet stången. Inledningen av den senaste vistelsen kändes faktiskt inte så lustfylld som jag är van vid att den gör. Jag är tröttare än vanligt efter den svenska mer än halvårslånga och nyligen avklarade flyttkarusellen. Nu är allt jag vill bara att toffla runt och njuta, så då har jag gjort det också och bestämt mig för att det är charmigt att naturen inte låter mig kontrollera allt. Den är vild och gör som den vill. Lev med det, liksom.
Nu är jag tillbaka i Sverige för några dagars jobb. Här är lika varmt som i Murviel men soligare. Jag flög hit i ett mindre än halvfullt Ryan Air-plan, ett faktum som gör mig lite orolig; kommer rutten Sthlm-Béziers att försvinna igen, om vi inte är tillräckligt många som utnyttjar den? Rutten är smidig som tusan och prisvärd. Lilla flygplatsen i Béziers är fortfarande mer som en busshållplats än som en flygplats och vi tar oss snabbt dit och därifrån med murvelhuset som bas. Att rutten numera utgår från Arlanda och inte Skavsta, är också ett stort plus, eftersom Arlanda från vårt perspektiv är mer lättillgängligt, trots att vi har vår svenska bas på västkusten. Den här korta vändan hinner jag bara med jobbet och kommer inte att hinna träffa någon. Det känns konstigt och till och med lite dumt men jag tvingas inse att jag inte lyckas klämma in mormor-farmor-dotter-vän-mosterskapet nu. Geografin ställer sig i vägen för det. Att susa förbi Ulriksdal med Arlanda Express kändes mer än märkligt. Där skall man ju hoppa av, ju! Vara med prinsar och en liten Elsie! Men jag njuter av vårt radhus och de ljumma kvällarna på terrassen. Jag hejar på grannar och tittar på havet. Det är fint att inse att det blivit så bra här i Lycke – vår postadress är Lycke. Visst är det ett vackert ortsnamn? Det bästa av två världar har vi. Jag omfamnas av det och känner mig trygg, jordad. Utanför kan det blåsa, både bokstavligt och bildligt men i Lycke och i Murviel kan jag vila och finna ro. Mina två ”hemma”. Väsensskilda men lika fina.
Det doftar sommar och jag har klippt vår lilla gräsplätt,
liksom rosen och lavendeln bredvid mig, där jag njuter kväll i min vilstol medan de skickar iväg ljuvliga doftpuffar.
Nyinförskaffad ros och lavendel i majOch nu!
Den trivs, uppenbarligen!Prinsesse Mary heter hon
Jag njuter av fräschören, ljuset och vilken skyddad liten minioas vår terrass blivit. Ingen ser mig i mitt lilla hörn men grannarna är nära och jag hör dem i bakgrunden.
Imorgon lämnar jag igen. Det känns bra. Lika bra känns det att veta att det är det här jag så småningom återvänder till.
… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.
Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.
Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,
gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.
Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,
och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.
Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma. Men här är det uppvärmt. Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.
Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.
Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar. Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.
Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.
22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.
Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.
Liten syttende mai-firare… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost
Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.
Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.
I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,
och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …
Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.
… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.
Men sen!
Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.
Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;
Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.
Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.
Syrener i det som en gång varit trädgårdarEn liten babysocka på en kvist!Ferdinand, aka Stina, på grönbeteVill ha det just så här …den lilla viken innanför småbåtshamnen
Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.
Ett formidabelt skräckscenario
Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.
Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.
Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)
Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,
ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,
liksom petunior,
smultronplantor,
och backtimjan;
Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;
Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.
Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.
Det här med återkomst, ändå! Att få låsa upp den gamla ekdörren och kliva in i mörkret bakom de stängda fönsterluckorna och känna hur axlarna sjunker ner och hur allt som är en smula jobbigt för en stund försvinner. Det luktar lite instängt, men också välbekant och när voleterna öppnas, kliver rummet fram i all sin välbekanta prakt. Vi öppnar köksdörren och släpper ut tre månaders instängd luft, medan trädgården släpps in och gör allting fräscht igen. Jag plockar bort kökshanddukarna som prydligt lagts över glas och porslin i de öppna hyllorna; jag slänger rester av gammalt kaffepulver från den vackert bedagade kaffeburken, som jag fått av S,
och tittar på hunden, som tar långa glädjeskutt över travertinen.
On est la!
Så går jag uppför trappan till andra våningen med hunden hack i häl. Jag lyfter på en flik av överkastet i vårt sovrum och konstaterar att, jorå, jag har varit ordentlig och bäddat rent sist vi var här. Jag packar upp min minimala packning och får kläderna på plats i den numera dörrförsedda garderoben. Där blir det ett återseendets glädje när jag inser att jag förra året lämnade alla sommarkläder och lite till kvar här. Vi var mitt i vår flyttkarusell och jag tänkte att det nog var bra att inte släpa på saker i en flytt alldeles i onödan. Det var rätt tänkt.
Ibland kan jag ändå tänka att det kanske är dumt att åka tvärsöver halva Europa till samma ställe varje år. Vore det inte bättre att se och uppleva nya platser istället? Men nä, jag njuter av tryggheten i att Murvelhuset blivit ankaret i mitt liv. Här är allt sig väsentligen likt, även om det också hänt en del sedan vi var här sist. Tror att många lyckliga ägare av semesterhus kan känna igen sig i just denna charm; tiden står nästan stilla här. Jag behöver den här tidskapseln. Min något rotlösa sverigetillvaro de senaste 11 åren har förutsatt en fast punkt någonstans. Ett murvelhus, som bara står där och väntar på oss.
Så till sist trädgården; beskuren, tämjd och ändå vild och vacker.
Mandel på g!
Bertrand har planterat växter framför de tre nya träden vid poolhuset;
På andra sidan poolen har träden klippts tillbaka ganska hårdhänt; inte för syns skull, i första hand, utan för att allt för många tättstående träd också skulle kunna utgöra en brandrisk när sommartorkan slår till.
Här skall vi sätta upp skärmar mellan de kapade träden, så att inga småttingar frestas att klättra överdet trasiga gunnebostängslet till grannens övergivna tomt.
Det är en ny säsong som står för dörren. Köksterrassen har städats, poolhusytorna har rensats från vinter och utemöblerna har återtagit sina positioner.
Jag har också återupptagit vänskapen med gamle Ivar och nu står han ihopskruvad, målad och förankrad i väggen på två ställen i huset.
In i Ivar har barnböcker och spel stuvats, liksom annat som regelbundet behövs men som helst inte skall synas.
L har under tiden härjat med Boygues för att få igång vårt trilskande bredband; ända fram till idag – den sista för den här gången – fullständigt utan resultat. Men nu så kan jag både blogga och fjärrjobba utan att behöva förlita mig på ett svajigt mobilnät. Desto roligare och mer tillfredsställande har det varit att få det nya, blyinfattade halvmånefönstret på plats ovanför ytterdörren.
Sue, vår fantastiska anlitade glaskonstnär har jobbat med van Gogh och rymden som tema och det lilla halvmåneformade fönstret har blivit både personligt och vackert; en riktig conversation piece är det och vi skall se till att inviga det ordentligt när vi är på plats nästa gång.
Det får bli en blinkning till den kväll då jag, C & E och några till knatade upp till kyrkan i Murviel för att vara med på invigningen av det då nya kyrkfönstret. Men först skall vi hem en vända. Jag skall jobba, hänga med småttingar och till och med snart få välkomna en alldeles ny liten småtting! Jag hade annars gärna bara stannat men det är helt ok att åka tillbaka till Sverige nu. Jag släcker ner, tar med mig hunden, som sovit på min vänstra arm medan jag skrivit, vinkar till min skugga från badrumsfönstret mot muren mittemot och kryper ner i sängen.
Murvielklotter 