Vi är tillbaka i vår svenska verklighet, eller kanske snarare vår nordiska, eftersom vi genast efter återkomsten till Tjuvkil packade om och drog till Oslo.
Där finns två sötnosar som skulle barnvaktas och mysas med innan en mer ordentlig landning i Tjuvkil igen.
Det där med ”ordentlig” är kanske i och för sig en sanning med modifikation, eftersom hösten kommer att fortsätta att innehålla en del kuskande. Fast lugnare blir det definitivt och att komma hem till vårt radhus igen kändes annars obeskrivligt skönt.
Jag har längtat intensivt efter vårt sverige-hemma, kanske inte under murvielveckorna men definitivt annars. Var det kanske inte till och med ett lyckorus jag kände när jag för en och en halv vecka sesan klev in genom dörren och allt var precis som när vi lämnade?
Var det inte till och med så att jag njöt av den välbekanta utsikten från övervåningen trots att marken frostgnistrade i morgonsolen och att nattkölden slagit sig på de stora fönsterrutorna?
Njuta av just frost är kanske att ta i i mitt fall. Kanske kan det till och anses vara att fara med osanning? Jag har ju liksom gjort slut med vintern, jag. Fast jag gillar ju ull och det är skönt att inte ullstickningen kräver ett bord att ligga på medan den stickas för att det annars blir för varmt i knäet.
Ända sedan i slutet av maj är det linneplagg och möjligen ibland en tunn kofta som hängt på min kropp. Förvirringen vid återkomsten var därför påtaglig; höstkläder, äger jag ens sådana?
Med i bilen på väg upp genom Europa fanns höstjackan som jag i en hast fick med mig när jag lämnade ett somrigt Sverige i början av september. Den kom till användning redan i Metz i norra Frankrike, där regnet hällde ner över vårt lilla Wikkel-house på Domaine de la Residence;
Ett riktigt bra och hundvänligt stopp på vägen visade det sig vara. För det fanns fina små promenadstråk och för mig fanns en pool, där jag plaskade runt i ensamt majestät.
Mat fick vi också på restaurangen, där plötsligt stora filmdukar rullades ner för fönstren och ett nästan halvtimmeslångt bildspel om Rom spelades upp, ackompanjerat av italiensk musik i en salig genreblandning.
Lite udda, onekligen, men det var förvånansvärt underhållande.
Resan genom Tyskland flöt sedan på ovanligt bra men autobahn är, comme d’habitude, mestadels en mördande trist historia. Men vi plöjde hela sträckan och landade i Heiligenhafen för övernattning innan ruttens sista resben genom Danmark och Sverige.
I Heiligenhafen stötte vi helt oplanerat på languedocvänner, som också var på väg hem. Vi käkade trevlig middag tillsammans och sedan övernattade vi på ännu ett riktigt bra ställe; ett mysigt, rent, väldigt trevligt och framförallt hundvänligt ställe:
Jag tror att vi hittat en ny favoritrutt genom Europa. Bra övernattning är A och O – jag är färdig med hotell som inte håller måttet! Prismässigt var de båda ställena högst rimliga också. Men det kanske skall få dröja lite innan vi bilar ner igen, för trots god nattsömn i sköna hotellsängar, så tar det på krafterna att vara ute på långtur på vägarna.
Men med det sagt är redan nästa murvielresa bokad. Med flyg och utan övernattningar efter vägen.
Murvielklotter 