Vet ni, Tjörn är oerhört vackert. Faktiskt oavsett väder och årstid. Till och med när det som härom veckan blåser så att utemöblerna kastas omkull

och den trevliga paviljongen är nära att lyfta från sitt gediget fastskruvade fundament. När vattnet skummar runt klipporna ute på redden,

och ljungen lockar både hund och matte till krumsprång av glädje – det är smärtsamt vackert då med.

Det är vackert i gråvädret när hundens nya dagis är upphandlat och vi åker dit för att presentera både oss själva och jycken;

Kohagen utanför Hos Malin

Men det hjälper inte. Jag vill kunna slänga på mig en fladdrande sommarklänning och vara ute. Jag vill kunna äta mina måltider utomhus och läsa mina blaskor i skuggan av ett träd, ett parasoll eller en paviljong. Det är fortfarande augusti och jag vill hellre badda bort svettpärlor på överläppen än dra på mig en varm tröja och kura inomhus medan regnet piskar mot fönsterrutorna.

Jag vill hellre vara i Murviel.

Jag vill vara omgiven av finingar och åka på utflykt och se stora och små upptäcka ställen de aldrig sett förut. Som när Bertil och sexårige Zack for på vinprovning på Chateau Coujan och på St Martin des Champs när det fortfarande inte rådde någon som helst tvekan om att det var sommar och när jackorna hängde oanvända på sina järnsmideskrokar i Murviel.

Åskan mullrade förvisso hotfullt i bakgrunden när vi lämnade påfåglarna ute i vinden

och klev in i den gigantiska caven, där de lika gigantiska vintunnorna fortfarande finns kvar, även om de inte lägre används.

Och tur är väl det, med tanke på vad som krävdes för att hålla tunnorna rena på den tiden då de fortfarande användes. Gårdens minsta och smidigaste fick då vackert krypa in genom den minimala luckan och feja insidan för att göra tunnorna redo för nästa skörd. Helt ofarligt var det inte, då luften snabbt tog slut därinne och om inte den lille fejaren tog pauser i tid, kunde det hända att syrebristen tog kål på den stackaren.

Luckan i fråga syns bakom suffletten på den sovande Bertils vagn

Zack tyckte inte att det lät särskilt lockande, så han slapp krypa in. Vi skickade för övrigt inte in Bertil heller. Han sov ju, så det var liksom inte aktuellt.

Under gårdshundens överinseende gick vi vuxna istället loss på gårdens produkter,

Detta bildspel kräver JavaScript.

medan Zack tog igen sig i soffgruppen framför den romerska mosaiken, som grävdes fram en gång när gården skulle anlägga en ny och större parkeringsplats:

Det är fint att de tagit hand om den och att den fått flytta in i caven. Hela området är riktigt romarland och var du än sätter spaden, finns chansen att du stöter på romerska lämningar. Respekten för lämningarnas kulturella och historiska värde finns där kanske inte alltid och jag gissar att ganska mycket bara skyfflas undan när praktikaliteterna tillåts gå före. Synd, kanske, men begripligt.

Av nyare datum, men lika intressant är den eleganta spottkoppen som ställts fram till oss vinprovare:

Det gäller ju att spotta med stil och bibehållen elegans!

Denna vädermässigt nyckfulla julidag for vi sedan vidare från ett blåsigt Chateau Coujan med hotfulla regnmoln ovan bergen bakom oss till ett St Martin des Champs i slösande sol:

Här fick en stolt Zack prova saft,

medan de vuxna återigen gav sig i kast med de något ädlare dryckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zacks pappa hittade ett tjusigt alternativ till festernas Bag-in-Box,

medan min blick fastnade på de många vinöppnarvarianterna på väggen ovanför den stora öppna spisen.

Och Bertil? Tja, han hängde på men struntade i all vinparafernalia och lutade sig tillbaka i sin vagn. Lika bra att anamma livsstilen härnere och ta det lugnt när timmarna är som varmast och de äldre knasbollarna får för sig att det är en lämplig tidpunkt att suga i sig vinslattar.

Så här kan jag i tanken återvända till den där utflyktsdagen för inte alls så längesedan och bli alldeles uppslukad av bilderna på min äppleskärm. Utanför har det slutat regna men det är fortfarande lika grått.

Av den planerade picknicken på klipporna blev intet idag, trots livlig båttrafik i Tjörn Runt alldeles om husknuten. Har vi blivit alldeles förfranskade av våra murvielska somrar och fått för oss att vi är gjorda av socker och därför inte kan vara ute i regnet? Kanske inte, men det finns visst dåligt väder trots bra kläder och då stannar jag hellre inne. Och förflyttar mig i tanken till ett betydligt trevligare murvielskt klimat. Sådetså.