Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

De här dagarna..

17 fredag Jun 2022

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.

Men igår!

Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.

Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.

Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.

I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.

Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.

Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!

Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.

Studsmattan skall riggas,

och mössen, som emigrerat till Murviel,

skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till be­rättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.

Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid hus­väggen.;

Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet.
Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.

Tillbaka på ön

29 onsdag Dec 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund

≈ 17 kommentarer

Etiketter

,

Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.

I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.

Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.

Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.

Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grann­fastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjlig­heter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…

Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.

Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.

Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!

Höstdag på Tjörn

21 tisdag Sep 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den ut­lovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.

F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.

Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.

I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.

I res­väskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.

I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.

Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barn­barnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.

De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.

Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!

Den är ju det, egentligen, hösten.

Vacker, alltså.

Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.

Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.

Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.

Om en dryg vecka bär det av.

Vi skall försöka få badrums- och garderobs­dörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.

Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.

Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!

Utflykter, luncher al fresco och sena fruk­ostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.

Det blir fint, oavsett.

Jag längtar. Riktigt mycket, faktiskt

Tid för funderingar i en tillfällig paus

25 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, grand-mère, La voiture, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.

Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.

Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.

De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,

sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.

Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.

Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.

Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk ialla­fall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.

Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag före­satt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.

Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu upp­nått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.

När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellan­rum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.

Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.

Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.

Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?

Trädgården som lekplats

11 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

  • Agave
  • Malva
  • Aloe
  • Timjan
  • Solana – potatisblomma
  • Prydnadsvitlök
  • Prydnadsvitlök
  • Blå afrikansk lilja
  • Vit afrikansk lilja
  • Gulalfalfa

Resedagar

20 tisdag Jul 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Nära förestående avresa

23 onsdag Jun 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Jycken, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Tvättkorgarna är tömda, golven skurade och mattorna har hamnat på plats igen efter månader av dels ihoprullat, dels utlånat tillstånd.

Lånet var inför en lägenhetsförsäljning som nu är avklarad och ihoprullningen förstås för den lilla valpen, som inte är så liten längre, och som nu har slutat med ovanan att lätta på trycket inomhus. Rutinerna sitter till slut, även om hon är lite känslig för förändringar fortfarande när det gäller den detaljen.

Träffade lillkusin Lillstina idag och blev så in i vassen glad!

Huset på ön är alltså förberett för ensamtillvaro igen i några veckor; färre än vad veckorna brukar vara om somrarna men vi är lyckliga över att få komma iväg igen överhuvudtaget. Väl på plats i Murviel har vi några smådetaljer att ordna med och jag måste jobba ytterligare några dagar men sedan kommer prinsarna och då blir det full fart och fokus på dem!

Det har också gått upp för mig att Tour de France passerar genom vår by igen och det ser jag också fram emot.

På eftermiddagen den 9 juli, efter att de cyklat genom Magalas och Saint Geniès de Fontedit,

susar de igenom Murviel, fast på byns andra kant jämfört med när det begav sig förra gången. Skall bli spännande att se vilken sorts folkfest det kan innebära den här gången, om det är man ur huse som tillåts, Covid till trots.
R-talen är nere på 0,60 i Herault och kurvan fortsätter att peka åt rätt håll men jag tror ändå att försiktighet fortfarande är påkallat.
Nästa gång jag klottrar blir det inte från Tjörn. Långa dagar i bil söderut väntar och just det kanske jag inte ser fram emot men det uppvägs av det som väntar. Om det skall jag be att få återkomma. Nu är det öra+kudde=sant som gäller.
Bonne nuit!

Små saker som får mig att stillna

22 tisdag Jun 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Världen öppnar sig. Inte så långsamt längre, snarare tycker jag att vi rusar iväg mot gammal normalitet igen. Jag har fått min första dos Pfizer,

kramar mitt intyg om antikroppar hårt och ramlar raskt in i rutiner om att vara överallt samtidigt. Men jag har lovat mig själv att undvika den fällan. Bortom nästa vistelse i Murviel, de nya barnbarnens ankomst i juli och september, lilla ljuvliga systerdottersonens barndop, mammas förhoppningsvis snart förestående flytt till permanent äldreboende, en efterlängtad tur till Oslo och till slut de resor som jobbet kräver, skall jag hitta en lugn lunk igen. Varenda vecka den närmaste tiden är dock intecknad och jag undrar om inte också det mest är en covideffekt? Ketchupflaskan som vänds upp och ner, skakas och spiller ut över hela tallriken med snabbmakaroner. Jag är ytterst medveten om att jag är en smula stressad, att tankarna får kämpa för att få ro. Men då åker stickepinnarna fram. Fyra olika projekt har jag igång; några med mer krävande mönster, andra bara med varv på rundsticka som inte kräver lika mycket koncentration.

När alstren blir många, är det tecken på att det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att det borde vara tvärtom, men när hjärnan varvar, tvingar ullgarnerna med de djupa, naturliga färgerna med poetiska (och möjligen något pretentiösa) namn som tallbarksgrå och fönsterkittsvitt mig att släppa allt annat. Garnet är mjukt i händerna och lite kärvt på samma gång och tankarna får bölja lugnt fram och tillbaka. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le när jag föreställer mig alstren på små älsklingar. Ofta tänker jag mig ett tema, som sagotröjor till små prinsar,

Stickning på sydfransk strand juli 2018

Utvandrarestetik utan armodet (som Arnors mamma beskrev den),

eller traditionella mönster med lokal anknytning till en plats med betydelse.

Nionde vantparet för avlägsen vinter färdigställs i slösande sol, tidig höst 2014

Ganska ofta när jag i bloggen berättar att jag har mycket att göra eller att tillvaron är stressig, får jag omtänksamma kommentarer om att jag skall vara rädd om mig. Det är jag kanske inte alltid men jag är faktiskt riktigt bra på att koppla bort också. Med stickepinnar eller något riktigt bra att läsa eller lyssna på, eller när de som jag älskar allra mest är nära. Då får det andra gruset maka på sig.

  • Nyinflyttade finingar i helgen
  • Bästisar
  • Flott besök, tyckte Stina också!
  • Stina vill vara som Kerstin!
  • Susanna och Vicy kom med födelsedagstårta från Lejonet&Björnen

Ibland kan jag låta mig förundras över ett stilleben som inte var arrangerat men som bara dyker upp i mitt synfält. Gräslöksblommor som jag inte förmådde kasta, utan som istället hamnade i en liten vas bredvid svärmor Anna-Stinas porslinshund, till exempel.

Hon tyckte om sina små porslinsfigurer, Anna-Stina, och hon hade många. Jag är inte lika förtjust och de flesta av hennes små figurer hamnade i en antikaffär eller på loppis. Men porslinsvovven fick följa med till Tjörn och flytta in i fönstersmygen ovanför diskbänken. Där står den och påminner om henne och det är fint att låta tankarna på henne dra iväg med mig ibland. Vår lilla pälsbolls namn är ingen tillfällighet; det är en hommage till henne. Hon hade avgudat lilla Stina.

Att klottra är också avkoppling. Då hittar tankarna sina hyllor att vila på tills de behövs igen.
Nu skall jag till slut jobba. Har dragit ut på det en aning. Kan jag skylla på att vaccinet gjort mig trött, tro? Nåväl, jag måste få ordning på kvalitetsanalyserna, ordna med lite admin i det egna lilla företaget och sedan förbereda för en ganska lång sommarledighet. Med jordgubbar, glass och ballongdagar.

Sommarfrukostmacka…

Och med prinsar i Murviel om alldeles snart. Det ni, endorfinerna får spader vid blotta tanken!