Minsann!

Det råder febril aktivitet i murvelhuset, i murvelträdgården och i det stora grannhuset som sitter ihop med vårt. Halvåtta imorse drog det igång utanför sovrumsfönstret. Jag var redan vaken, eftersom förmiddagen var inplanerad för arbete framför skärmen. Jag slog upp fönsterluckorna och skymtade orangea tröjor i den djungelliknande trädgården på andra sidan muren.

Röjsågar vrålade och det ena trädet efter det andra föll till backen. Nu, när det snart är lunch, ser vi för första gången på flera år hur det ser ut på den lilla gården på baksidan av det stolta huset. Den har jag fantiserat om förut och önskat att den skulle sjuda av liv och få leva upp till den fantastiska potential den har.

Ljuset i vår trädgård är nu helt annorlunda. Jag hade inte ens tänkt på att vegetationen där skulle påverka oss nämnvärt, eftersom det bara är den sena eftermiddagssolen som letar sig in till oss den vägen. Men skillnaden är faktiskt monumental.

Före…

… och efter

Det slår mig också att det kanske, förhoppningsvis, kan påverka den ständigt växande myggpopulationen i vår trädgård. Mygg gillar ju djunglar. I alla händelser är det fantastiskt skönt att vegetationen är borta. Det är som att trädgården drar djupt efter andan och nyvaket plirar mot det intensiva ljuset.

Men dagens absoluta klo är att vi äntligen, efter sex och ett halvt år av total avsaknad av grannkontakt äntligen fått skaka tass med grannhusets ägare!

Monsieur och madame invid den blå porten

Ägarna är ett äldre par, som ju faktiskt tar hand om sitt obebodda hus, och de berättade att de bor i Causses et Veyran och att ingen har bott i huset på många år. Den gamle mannen går med kryckor efter en olycka men de verkar pigga i övrigt. Och väldigt vänliga på det där sättet som de så gott som alltid är här. Tusen frågor stångas i mitt huvud men dels kan en ju inte gå till omedelbar attack, dels räcker inte min franska riktigt till för att driva samtalet i den riktning som jag vill. Jag får vara glad för att jag ändå numer förstår åtminstone det mesta. Ta reda på om ägarna har några planer för det stora, ensamma huset får jag göra en annan gång. Tänk om det kommer upp en skylt om a vendre snart? Det skulle vara väldigt trevligt med lite liv och rörelse på andra sidan muren!

Häromdagen träffade vi dessutom för första gången grannen i det gigantiska huset på andra sidan gatan. Honom har jag verkligen aldrig sett och han har inte sett oss heller. Han berättade för oss att han flyttat hit för ganska många år sedan för solens skull. Från Carcassonne! Vi måste ha sett ganska frågande ut, för han skyndade sig att förklara att det går en klimatgräns ungefär vid Capestang i en kil ut mot kusten. Den där förklaringen har jag hört förut och den går ut på att Murviel och byarna i närheten ligger i en särskilt gynnsam klimatzon. Runt omkring oss lär det skall både blåsa och regna mer.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken kan kvitta lika. Jag är bara så glad över att äntligen ha fått prata med våra osynliga grannar!

Det har varit frustande varmt idag. Så varmt att vi satte oss i bilen för att åka några hundratal meter upp till våra nya bygrannar Paasi och Bretton. Där bjöds vi på storartad lunch i ännu en av byns makalösa trädgårdar med tillhörande magnifikt hus.

Pasi och Brettons magnifika villa

…och lika imponerande fågelbur!

Inte gammalt och traditionellt, utan modernt, smakfullt och, hm, filmiskt. Här har uppenbarligen en arkitekt varit i farten och den tretusen kvadratmeter stora tomten slingrar sig i spännande vindlingar runt det vita snörräta huset.

Som en romersk villa. Eller en californisk. Lite Frank Lloyd Wright meets Alvar Aalto och Corbusier. Elegant, personligt och avspänt på samma gång. Till och med hundarna passar perfekt i miljön.

Men vi är i Murviel. En liten by där invånarna i generationer slitit ute på sina vinfält. Finns ingenting fancy över vår lilla by. Tror inte att några världsberömda arkitekter eller konstnärer satt sin fot i byn. Den är fin, har potential att vara riktigt charmig och den är medeltida med en spännande historia. Det är nu Murviel förvisso inte ensamt om. Occitanie är strösslat med medeltida byar med spännande historia.

Rue Victor Gelly med slottet i fonden

Så vart vill jag komma med detta? Jo, bakom rostiga gamla grindar eller anonyma, mer moderna diton döljer sig fantastiska pärlor. Ingenting skvallrar om prakten bakom grindarna. Väl innanför de där grindarna är det sedan lika svårt att ta in att inget av husen kommer upp i en prisnivå motsvarande vad du får ge för en högst ordinär villa i en högst ordinär stockholmsförort. Men bäst som jag sitter här och förundras över just detta faktum, inser jag att vi som köper hus här, om inte nu, så kanske inom en snar framtid kommer att haussa upp priserna och knuffa undan de lokala unga, som kanske annars skulle ha velat lägga vantarna på våra hus. En angenämare tanke är den att husen kanske skulle förfalla om inte vi tokiga svenskar kom hit och förbarmade oss över dem? Att vi är välkomna i byn för att vi både skapar jobb och bidrar till byns glans?

Nåväl, ingenting har gett mig anledning att tro att vi inte skulle vara välkomna här, oavsett hur vi eventuellt bidrar eller tär. Gäster har vi många, såväl välkomna som något mer oväntade besökare som råkat irra sig in i vårt hus. Som den här gynnaren, stor som en tumme på en rejäl labb och högljutt gnisslande;

Jag fick rycka ut och förklara för den att vi inte brukar ha konserter i vårt badrum och att chansen att hitta kompisarna skulle öka väsentligt därute i trädgårdens täta vegetation. Den höll med och lät sig villigt lotsas ut igen.

Nu är den tyst. Kompisarna också. Dagens dallrande hetta har klingat av och det är dags att dra de svala (jo, faktiskt!) lakanen över axlarna och sova. Imorgon kommer elektrikern igen.

Det var 36 grader. I skuggan

Isoleringen på den gamla elsladden sönderbränd av solen

Och Bertrand kommer också för att fortsätta med småjusteringarna innanför grinden. Tidig revelj är därför ett troligt scenario imorgon också.