Kategoriarkiv: Familjen

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

2017 i bilder

31 söndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Under det år som nu lagts till handlingarna har jag rest till Murviel sju gånger. Ibland helt solokvist, ibland med sällskap, i bil eller med flyg och antingen raka vägen eller med övernattningar på mer eller mindre tråkiga hotell. Det mesta har gått planenligt och tvärtemot tidigare år inte kantats av orosmoment utanför min kontroll. 2017 har varit ett bra reseår, helt enkelt.

Jag är på resande fot nu också, med skärmen i knäet och L bakom ratten. Vi har firat jul en gång till, denna gång i Stockholm och med de här fina:

Om bara en stund är vi framme i Trollhättan, där 2018 skall firas in tillsammans med en formidabel vinkännare och hans lika formidabla fru. Utanför bilfönstret i becksvart kväll har regnet övergått i ymnigt blötsnöande men vi är nästan ensamma på vägen.

Jag lämnar er med en bildkavalkad över året som gått och önskar er ett riktigt fint 2018:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandagslugn med stormvindar runt knuten

26 tisdag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Himlen är svagt orange ute vid horisonten och glöden falnar i kaminen. Vi läser, tar tupplurar, tofflar runt och lugnet har lägrat sig i huset på ön. Vi sov till ohemult sent imorse och avkopplingen är total. Lite tomt är det förstås, efter att julefamiljen åkt iväg med klappar och tindrande barn men jag har FaceTimeat med lilla B och E förgyller fortfarande min juletillvaro.

E vill inte vara med på bild, så det får bli en bild på Wilda i nya jultröjan istället…

Det har stormat och regnat denna julehelg och utomhusgranen har inte lyckats hålla sig upprätt särskilt många timmar i taget. Istället har den trillat, lagats med strumpstickor (jo, den är av plast…) av en påhittig bonusfru ständigt med lösningar i beredskap på varje litet praktiskt bekymmer, och rests igen i optimistisk förhoppning om mojnande vindar.

Så blev det nu inte, så istället omfamnades ovädret med yster dans i blåsten…

Jag, som hunnit bli tillräckligt gammal för viss klokskap stannade inne och förevigade livsglädjen istället.

De närmaste dagarna skall vi bara ta det lugnt innan det bär av till Solna för julfirande med Bertil och Bror. Jag är mycket nöjd med årets julplanering så här långt och njuter av att få hålla mig still på en plats hela julhelgen. Fina jular brukar vi ha ändå men det är skönt att få till de där slöa dagarna när julaftonsstöket är över.

Jag går igenom bilderna och bjuder här på några, trots att jag vet att det knäppts många liknande där ni befinner er.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Facebook påminner som alltid om tidigare jular och i flödet dök julen för fem år sedan upp. Solen skiner, vi fikar utomhus, flickorna leker i trädgården iklädda bara varsin tunn tröja och inlägget andas lugn och harmoni, trots att den julen kantades av den ena käppen i julen efter den andra.

Men vi var i Murviel och julen det året var rent magisk. Jag drömmer om att få göra om det, fast utan käpparna i hjulen då förstås, och leker med tanken att kanske redan nästa jul få till det…?

Fast det planeras förstås för många resor till Murviel innan det är dags för en eventuell julresa. Flygbolagssidor har konsulterats under eftermiddagen och påskresan är bokad för egen del. En resa i månadsskiftet januari/februari behöver vi också få till, eftersom infarten bakom den rostiga grinden skall fixas till och vi behöver vara på plats för att ha lite koll på att det blir som vi har tänkt oss. Vi påbörjade planeringen av detta för ett drygt år sedan men satte det på vänt, eftersom vi hade så många andra projekt igång, både i Murviel och i huset på ön. Men nu skall det bli av, till slut.

Grinden gör djupa spår i gruset.
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… stensättas.

Det blir det sista stora vi gör på ett bra tag. De avsatta medlen är egentligen slut, precis som energin för nya stora projekt, så nu skall vi försöka njuta av det vi har så mycket som det bara går och låta idéer om nya projekt få stanna vid tanken ett bra tag framöver.

Tror jag.

Hoppas jag.

Men jag kan ingenting lova.

I maj tänker jag försöka vara med på en veckas byggnadsvårdskurs med Maisondedeux och efter sådana äventyr vet ingen vad som händer…

Här skall det gås loss, tydligen #husmedrenoveringsbehov

 

Förkylningstider

04 måndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Inredning, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… är det och jag är inne på höstens andra omgång. De kommer ju sällan lämpligt, de där bacillerna så resan förbi mamma blev istället en arbetsdag i en stuga i skogen.

Uppvärmd bara för min och hundens skull och så rofylld att irritationen över bacillerna vändes till axlar i nedsjunket läge och en blick som med jämna mellanrum letade sig ut genom de vackra gamla stugfönstren.

Sommarflugorna som till sist dukat under av senhöstkylan låg i fönsterkarmarna och utanför knarrade snön under skosulorna. Alldeles innan mörkret föll, knarrade vi därifrån, hunden och jag, för att slippa snava över rotskott och kvistar i mörkret. Det hade vi inte behövt, eftersom månen tog vid när den bleka vintersolen gav upp; samma måne som sedan tappert följde med oss hela vägen genom värmländska och dalsländska skogar, ner till Göteborg, där vi släppte av min älskade lillaste unge, och till sist tillbaka till Tjörn igen.

Vi lyssnade på Mannheimer&Skäringer-podden och på julmusik och trots många mil på ganska så tråkiga vägar, så mådde jag som en drottning.

S, hunden, jag, frostiga träd, fullmånen och midvintermörkret.

December tycker jag om, trots mörker och kyla. Advent, snart jul. Det går liksom inte över; jag är barnsligt förtjust i stämningen.

I år firar vi jul på Tjörn med stora delar av familjen. Huset är färdigrenoverat, så när som på några smådetaljer och adventspyntet gör sig betydligt bättre i år, utan byggbråte och vilsna ägodelar staplade på varandra varhelst en liten orenoverad – eller redan fixad – yta uppenbarat sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med så mycket finlir till slut att pyssla med i huset på ön, får mitt juletinder sig en revival och det är nästan så att jag glömmer bort att längta till Murviel.

Fast bara nästan.

Där har det nämligen också hänt saker, fast om det får jag berätta en annan gång. Under tiden bjuder jag på lite före- och efterbilder från Tjörn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan hända att det kommer ytterligare bildbevis på resultatet av renoveringarna när ljuset vänder tillbaka och när inte julpyntet skymmer sikten. När det börjar närma sig vår igen. Typ.

Hej efterlängtade, älskade Lillebror!

24 fredag Nov 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Nu är du här ju! Mitt andra lilla barnbarn, Bertils lillebror! Och jag – jag är dubbelmormor!

Ännu en gång är jag är så där sprittande glad som jag var för tre år sedan och så otålig att jag vill åka till dig och din bror meddetsamma. Fast jag får vänta till imorgon.

Två små bröder – tänk så fint!

Jag har stickat en tröja till dig också, precis som jag gjorde till din storebror, när vi gick och väntade på och längtade efter honom. Din är röd och har en luva med tofs, eftersom det snart är jul. Din tröja har inte färdats genom Europa som storebrors gjorde. Istället stickade jag fram tankar på dig med västkustvindar vinande runt knuten. Med fantasier om dig virvlande runt i huvudet har det gått bra att stå ut med nästan vad som helst. Till och med regn på tvären!

Jag har fantiserat om hur du kommer att se ut när du har den på dig, lurat på om det också på ditt lilla huvud växer massor med hår och för min inre syn har jag manat fram bilden av kloka outgrundliga bebisögon som ser sig yrvaket omkring.

Under många timmar satt jag på kvällen den 20 november med telefonen bredvid mig och hoppade högt vid varje pling och med fjärilar i magen tittade jag på skärmen och hoppades att nu, nu är han nog här! Jag har längtat efter dig, förstår du och trots att du kom några dagar tidigare än väntat, så kändes timmarna efter att din mamma och pappa farit iväg till BB evighetslånga, innan den första bilden på dig dök upp en kort stund efter att du fötts.

Inte kunde jag gå och lägga mig, trots att det var mitt i natten!

Sova var inte att tänka på!

Och när jag fick syn på dig i din BB-balja, då grät jag visst. Vuxna gör det av glädje ibland, förstår du. Och av lättnad, för det blev några timmars spänd väntan på dig, nya, älskade barnbarnspojke!

Tänk så många äventyr som väntar på dig och tänk så många vi är som skall älska dig, sätta plåster på dina skrubbsår, ängsligt vaka över dig när du springer omkring med din fina storebror och igen och igen skall vi berätta för alla som gitter höra, vilka alldeles särskilt fina små pojkar ni är.

En liten skatt till är du. Lilla, lilla älskade du!

Och Bertil, din storebror; du skall se att han kommer att sjunga många fina sånger för dig, för han kan så många, och han sjunger så vackert. Om du ber riktigt snällt kanske han till och med kan tänka sig att lära dig några av dem?

Så kan ni chillaxa tillsammans, för det är han också bra på. Ingen kan mysagosa som storebror!

Fast du får kanske se upp så att han inte i ett obevakat ögonblick knycker din myspöl, för den var ju trots allt en gång hans…

Elefanten har för övrigt också fått syskon, kanske vi skall berätta! Han har fått en elefantlillebror och du, minsta söta människoprins, har fått en alldeles egen elefant. Det tror jag att Bertil tycker är rättvist. Och helt nödvändig rekvisita när det är dags för brorsornas framtida mysstunder tillsammans.

 

 

Novemberlördag på ön

19 söndag Nov 2017

Posted by in Familjen, huset på ön, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Blek höstsol letar sig in genom saltstänkta fönster över fransk marknadsduk

och det är lördag. Oftast är lördagar på ön bara mina, L:s och hundens och frukostarna blir långa, fingrarna färgade mörka av trycksvärta och alla krav får stanna i farstun.
Vårt ö-liv har i två år handlat om renoveringar av det mer genomgripande slaget. Facebook påminde mig om det idag med en bild från när köksrenoveringen drog igång för två år sedan.

Just köksrenoveringen skulle visa sig dra ut på tiden långt bortom vad vi då kunde föreställa oss och sedan dess har vi liksom vant oss. Tänkt på det färdiga resultatet som en avlägsen dröm. Satt umgänget på hemmaplan på vänt. Vänt bort blicken från staplade ägodelar i väntan på att åter få en välordnad plats att bo på. Och planerat för ett återtaget socialt liv någon gång i en avlägsen framtid.
Förändring som tillstånd är titeln på en bok jag läste för några år sedan. Förändring är oundvikligt, slår den fast.
Hm.
Jodå, så är det och jag gillar de utmaningar varje förändring för med sig. Och klar blir en aldrig med någonting, som tur är. Det vore för trist.
Och ändå; nu ÄR vi klara med den invändiga renoveringen av huset på ön. Nu skall här pyntas för advent – eller novent, som de som inte kan vänta har döpt det till. Och umgås, det skall vi!
Vi har inlett i stor, ljuvlig stil med de allra bästa och så lyckligt upptagen var jag av det efterlängtade besöket att jag alldeles glömde att fotografera. En urdrucken flaska kvar på bordet efter att gästerna åkt, var det enda som letade sig fram till kameralinsen…

Nu sover hund och husse och jag lyssnar på diskmaskinen i köket. För två år sedan diskade vi i handfatet i det ännu inte renoverade badrummet,

klafsade runt i byggdamm och letade lägenheter i Stockholm för en planerad återflytt när renoveringarna på ön var avklarade. Någon återflytt har det dock inte blivit. Vi är kvar på ön och nu, när byggdammet till sist äntligen lagt sig, planerar vi för att njuta frukterna av det där klafsandet. Och för umgänge, nu när det äntligen är möjligt. Hemnet har jag slutat knarka.

Men hur blev det då efter allt renoveringshärj?

Det skall jag be att få återkomma till.

Alldeles strax.

På utflykt med Lilla B

04 lördag Nov 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Vi Facetimear ofta, lilla B och jag. Det där ögonblicket när det allra vackraste av små ansikten dyker upp på skärmen med ett leende som kan smälta isberg på Antarktis, får allt annat att för en stund sluta att existera. Oftast springer han sedan därifrån för att fortsätta leka men ibland får jag vara med vid läggdags.

Som igår;

Snabelgnufs, tröttblanka ögon, och små leenden bakom nappen när vi pratade om tåg, hissar, rulltrappor och ballonger. Det där med ballonger förstod jag först några timmar efter facetimeandet…

Hur korkad får en mormor vara?!?

Pariserhjul, sa jag, när vi stod vid hotellrumsfönstret på sjuttonde våningen tidigare i veckan. Ballong, sa lilla B, för som en sådan såg den ut för en liten pojke som aldrig sett ett sådant upplyst i mörkret förut.

Vi skall göra fler små utflykter, lilla B och jag. Den här gången drog han västerut med mig;

På väg västerut…
Bertil drar västerut hösten 2017
Elefanten!
Tåg OCH buss och lilla B sjöng om båda
Trädgårdsföreningen
Alfons Åbergs kulturhus
Spännande…
… och ledsamt när någon rycker leksaken ur handen på en.
Alfons vardagsrum
.. och på höstpromenad med moster S
Åka glashiss med raketfart!
Räkmackan deluxe…
…slank ner i liten pojke
… som slocknade tvärt efteråt!

Om inte alltför länge kanske vi till och med kan dra söderut, den lilla skatten och jag?

Ekvilibrium idag

22 fredag Sep 2017

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.