Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!
Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven… Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.
Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.
Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.
Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.
Hemmakontoret på ön
Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,
och för att överlämna prinsarnas adventskalender.
En prinsbild bakom varje lucka…
Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel. 2021. Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.
Vi är tillbaka på ön efter en adventshelg i Solna.
Facebook har i flera dagar bombarderat mig med minnen från tidigare adventsbak – en tradition som jag hållit igång tillsammans med Åsa sedan tidigt åttiotal. Mina tre barn har vuxit upp med den och antalet bagare har varierat genom åren, resultatet och mängden färdiga alster likaså.
Tonårsbagare i Älta 2007
Åsa har alltid fixat degen och inga andra peppriga kakor än de som kavlats ut och gräddats från just den degen godtas. Tunna skall de vara också. Och utsökt krispiga. Åsas blir alltid tunnast och krispigast.
Färdigt resultat, adventsbaket 2016
Hon brukar muttra om att vi andra inte kavlar tillräckligt tålmodigt eller att vi inte använder tillräckligt bra kavlar med tillräckligt många år på nacken. Och det har hon ju rätt i. Varje år.
Lussebullar bakas också, förstås. Förr om åren, när barnen bodde hemma, bakades minst fyrdubbel sats och frysen bågnade av gula bullar. Back in the days var ambitionsnivån och bullerbyaspirationen betydligt mer seriös och samtidigt med bullarna och pepparkakorna kokades knäck, gjordes ischoklad och bakades mjuk pepparkaka och kryddiga knäckkakor (eller om de hette knäckiga kryddkakor…?). Samtidigt åts tomteskum och dracks julmust tills samtliga magar hotade spränga byxknapparna.
Jag är måttligare numer. Traditionen upprätthålls men tas gradvis över av de sedan länge vuxna barnen. Med prinsar i Solna, i Oslo som sysselsättning i evighetslång lockdown och måhända kanske på Tjörn innan advent är alldeles över? Med lite flax tillsammans med S och ytterligare några till – fast inom coronarestriktionerna, givetvis. Pö om pö plockas advents och juldekorationerna fram och i år känns de viktigare än någonsin. Mängden adventsstakar och bagarbilder i sociala medier skvallrar om att jag inte är ensam om att vilja tindra lite extra i år. Jag botaniserar i mina lådor och fram kommer pynt som hängt med länge.
Svärmor Anna-Stinas viktigaste nostalgipynt
Ärvda ljusstakar
Första tomten som prydde fönsterbrädan i studentrummet
Alltid samma siffror…
Julporslinet från Villeroy&Boch
Mina favorittomtar har alltid långa ben…
… som sagt
Ärvda grötporslinet
Allt är inte störtvackert men de berättar många historier om tidigare jular och aldrig är jag så nostalgisk som just kring jul. Jag inser också hur mycket av de traditioner som skapades när barnen var små som nu återuppstår i ny men ändå lätt igenkännlig tappning hemma hos var och en av dem. Av det blir jag extra glad. Jag minns att det kändes viktigt att skicka med dem juletindret ut i livet men jag minns också hur mina egna förväntningar på den perfekta julen till slut höll på att kväva dem när de hade annat för sig än att tindra ikapp med mamma. Men nu så. What goes around, comes around.
Nymodigheter letar sig ändå in till huset på ön, trots all nostalgi; tallen i plast från IKEA är en praktisk eftergift till det faktum att advent och jul inte längre är en tid då jag stänger dörren om min familj och stannar hemma. Istället far jag iväg för mycket för att klara skötseln av en törstig gran. Men jag förvånar mig själv genom att eftergiften inte bara accepteras, utan faktiskt gillas.
Vi skulle egentligen ha åkt till Murviel; enligt den tidiga planen redan nästa vecka. Där skulle jul ha firats i det nya köket och en gran av mer traditionellt slag ha klätts.
Julen i Murviel 2018
En fake-variant den också, eftersom min erfarenhet av franska julgranar är att de lämnar en del övrigt att önska!
Håller vi oss i skinnet och om R-talen går ner både här och där, åker vi ner i början av januari för en kortare sejour. Vi har en voucher på Air France från oktobers aborterade tripp att utnyttja. Vi håller försiktiga tummar för att det skall fungera. Tills dess stänger jag dörren mot regn och grådask och drar igång adventstindret i turbodrive. Glad advent, därmed, till er alla🎄
Snart nio månader av att ha tvingats förhålla sig till ett förhatligt virus gör något med oss. Jag kämpar med att hålla humöret uppe och lyckas ibland. Nu när möjligheten inte ens finns, tänker jag på alla som jag vill träffa men aldrig hinner, aldrig prioriterar. Jag tänker på vilken lyx det är att tro sig om att inte behöva prioritera.
Verkligheten är alltid en helt annan, oavsett covid eller annat som tar sig friheten att påminna oss om att vi aldrig kan ta någonting för givet. I sociala medier finns de, alla tidigare kolleger, vännerna jag inte hunnit träffa, släktingar som jag undrar över varför jag inte prioriterat att träffa.
De sociala åren 2006/2007…
Nu går det inte. Det är helt enkelt ingen bra idé. Istället fantiserar jag om att kanske, kanske kunna ha en brakfest nästa sommar för att fira att L – fina, fina – fyllt jämnt i år och ännu inte kunnat firas ordentligt. Det kanske kan bli en gemensam historia, eftersom jag själv kommer att ha hunnit fylla jämnt innan dess. För min inre syn ser jag murvelträdgården fylld med favoriter, cikadegnissel, musik, god mat och ädla bubblor.
Petetas i Murviel sommaren 2019
I fantasin är alla där men jag kanske måste dela upp umgänget om det skall vara görbart. De är så många, alla jag länge saknat och längtat efter. När covid lugnat ner sig vill jag inte vänta längre. Då måste jag ha lärt mig att det inte är en bra idé att inte prioritera att träffa alla dem som genom åren förgyllt min tillvaro.
Så familjen. Den stora, brokiga.
Fina, innerliga, känslosamma julen på Ovantorp 2013
I år firar vi inte jul tillsammans och jag har ingen aning ännu hur vi skall fira, L och jag. Kommer vi att kunna åka till Murviel? Vad kommer Macron att säga på tisdag nästa vecka? Prinsarnas adventskalender är iallafall förberedd och nästa helg blir det julbak och försenat firande av Bror som fyllde tre år igår.
I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.
Jag minns tidig morgon. Jag minns min syster. En ihopkrupen, sliten mamma. Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp. En pappa som inte längre fanns.
Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.
Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över. Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan! Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med? Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan. Istället är den fin. Pappa finns med mig i mina tankar. Han är en stor del av den jag är.
Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor. Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom? Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.
Nyplanterad i mars…
Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.
Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.
I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.
Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin
och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.
Detta bildspel kräver JavaScript.
I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,
och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.
Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten
verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.
När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.
Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?
Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.
Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.
Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018
Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.
Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.
September ändå.
För tillfället tillbringad i Solna med två prinsar, varav den yngste höll mig sällskap igår, eftersom temperaturen på hans ädla änne var något för hög för att han skulle kunna gå till föris.
Fast så sjuk var han inte, så jag fick en ljuvlig dag på tu man hand med honom.
Han fick mig att glömma det trista faktum att vi inte kommer iväg till Murviel som planerat nästa vecka. Istället hjälpte han mig diska och städa och jag fick berättat för mig alla möjliga spännande saker. Sjöng för mig gjorde han också och bättre än så blir faktiskt inte tillvaron.
Men när natten sedan kröp inpå och de där två allra mest älskade sov sedan länge, då kom den ikapp mig, frustrationen över att vårt flyg hem från Montpellier är inställt.
Och irritationen, nej, ilskan rentav, över att tvingas tänka om och tillfälligt kasta in handduken, den är påtaglig. Konversationstrådar på temat på Facebook har hållit mig sysselsatt med jämna mellanrum men nu får det räcka. Det finns inga svar, inga tillräckligt bra argument för att hitta en annan flight och åka ändå. Mot bättre vetande, rakt in i en ny röd zon.
Vi vågar alltså inte ändå till slut. Det riskerar att bli för bökigt med ner- och hemfärd. Vi vill ju inte heller att våra närmaste skall tycka att vi är dumdristiga.
Så vi bokar om och försöker vara optimister trots allt.
Istället skall huset på ön få lite välbehövlig andakt. Jag kastar lystna blickar på grannens praktfulla buskrabatt och funderar över hur vi skall få vår att prunka likadant…
Grannens…
… och vår
Det går sådär, trots att det varit målet hela tiden.
Jag är glad över att det är Tjörn som är hemma och inte lägenheten i Blåsut; den förutsatte ett Murviel på ett helt annat sätt. Jag längtar jättemycket nu också men njuter samtidigt av havet, klipporna och septemberljuset just där.
September är förresten kråmande, insmickrande vacker i stort sett överallt. I Värmland, till exempel, dit vi åkte förra helgen för att äntligen få träffa Emil och Lena.
Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.
Och spelade Yatzy,
och hängde i eftermiddagssol på verandan.
Snart tänker vi dra till Oslo och hälsa på dem. Det, och att träffa Sus, Erik och hunden Kerstin, hoppas jag skall kunna gå att få till för att kompensera för den aborterade murvielvistelsen.
Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.
