25 onsdag Sep 2019
Posted in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar
Etiketter
Jag hade en hel dag bakom min grind igår. Det var inte riktigt meningen men så fick det bli när ett mejl om möjlig leverans av det beställda kylskåpet plingade till i min inbox. Jag satt och jobbade medan jag väntade och eftersom det finns att göra, så var ju inte det alldeles tokigt. Fast solen utanför lockade och hann göra mig en smula otålig, Fortsätt läsa
25 söndag Aug 2019
Etiketter
Glaserat kakel, köksrenovering, Le Studio des Artisans, Lofra, Smeg
Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.
Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.
Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.
Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.
I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:
Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,
men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.
Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.
Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.
Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.
Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!
17 måndag Jun 2019
Posted in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar
Etiketter
En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?
Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…
De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.
Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.
Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.
Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:
Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.
Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna
Har visat den redan för några blogginlägg sedan…
och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.
Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.
På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…
Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!
29 onsdag Maj 2019
Posted in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor
Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.
En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),
hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!
Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?
I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.
Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt
Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.
Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.
När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.
Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,
besöker vingårdar,
paddlar kajak,
åker på ostronsafaris,
äter på restaurang,
skapar jobb åt diverse hantverkare,
och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.
I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.
Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.
Det är – som sagt – sommar i Murviel.
28 fredag Dec 2018
Posted in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset
Etiketter
Så läggs ännu en dag i slösande sol till handlingarna; lite svalare nu än under julhelgen men fortfarande otroligt skönt i solen mitt på dagen.
Solen smeker trädkronan på det silvergröna olivträdet
Efter de socialt välfyllda juldagarna har de senaste par dagarna tillbringats solokvist tillsammans med L och med allehanda välbehövliga sysslor i huset. Säsongen 2018 är nu ordentligt bortstädad och lådor och skåp har tömts på matvaror i olika stadier av dekomposition. Allt med bäst före-datum hitom april har hivats och mjölbaggelik har städats bort ur skrymslen och vrår.
Alla som varit i huset de senaste året har lämnat efter sig öppnade förpackningar av pasta, mjöl, flingor, müesli, kex och kakor och allt som inte förvarats i burkar med tättslutande lock har varit mums för de små förhatliga baggarna. Inget konstigt med det men det får bli instruktioner om också detta i nästa upplaga av murvelhusets instruktionsbok!
Under rensningen har vi också räknat samman 6 olika flaskor vinäger, 7 saltkar, peppar i mängd och buljongtärningar, kryddor samt allehanda smaksättare med bäst före-datum för länge sedan. De farliga vitrinskåpen har också rensats och imorgon skall de förankras i väggen i väntan på den förestående renoveringen av murvelköket. Det blir rentav lite lättare att andas när 2018 års bråte har fått åka till dechetteriet och det känns också som att ett aldrig så litet, men ändock kliv mot säsong 2019 tagits idag.
Inte var det så fasligt jobbigt heller med fransk musik strömmande ur högtalaren och med en mild fläkt från den öppna ytterdörren svepande runt de toffelbeklädda fötterna.
Också trädgården fick lite andakt idag och jag gick loss med sekatören på apelsinträdet och annan vissen växtlighet i terrasseringen upp mot poolområdet.
Lite missmodigt betraktade jag ogräset och träden som återigen hotar att ta över alltihopa men insåg snabbt att åtminstone träden rår jag inte på ensam, så jag satte mig en stund i solen och njöt istället.
Då plingade telefonen och Bertrand undrade om det passade att han och kompanjonen Benjamin kom för lite trädgårdskötsel! Tankeöverföring, tänkte jag, och hann knappt svara innan grinden gnisslade välbekant och motorsågar, sekatörer och lövblåsar effektivt konkurrerade ut alla andra ljud i den älskade trädgården.
Nu är därför den vilt växande akacian återigen tuktad och trädgården är prydligt rensad igen.
En brasa sprakar i öppna spisen till slut, för nu är kvällar och nätter ordentligt kalla, åtminstone med sydfranska mått mätt.
Jag sippar pic poul i vårt stora, numera rensade rum och njuter av att dagen till slut inneburit att en hel del arbete blivit gjort, både av mig själv, L och av våra skickliga trädgårdsmästare.
Skymning i murvelträdgården
Imorgon planeras en lunchutflykt och sedan bjuds det på apéro hos bygrannar igen.
Never a dull moment.
18 lördag Aug 2018
Etiketter
Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.
Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.
De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.
Offerten – devisen – är helig.
Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.
Takläggare Campo i farten i maj 2013
Så naiva vi var!
200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!
Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.
Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!
En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.
Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!
Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.
September 2016
Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.
Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.
Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.
Allt, återigen, till full belåtenhet.
Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,
lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr
Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!
Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.
Av olika skäl.
När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.
Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?
Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.
För mig som kund får det senare konsekvenser.
De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.
Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.
Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.
Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.
– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.
Eller:
– Nä, kom igen om tre år.
Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.
Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).
Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.
Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.
Patrick fixar trappbelysningen
Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.
2-1 till Frankrike, därmed.
Så vad blir slutsatsen?
Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.
Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.
Ergo:
Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.
Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.
Men jag vill slippa tjata.
Jag vill slippa irritationen.
Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.
Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.
Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.
Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.
Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.
Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.
Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!
Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.
03 fredag Aug 2018
Posted in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset
Fem veckor är en lång tid. En oändlighet i miniformat. Det är alldeles för lång tid när du inte får träffa småprinsar;
och det är såpass lång tid att hjärnan hinner gå ner i viloläge också efter att den nästan hunnit nå kokpunkt.
Det är också tillräckligt lång tid för att hinna tänka klart och utvärdera vad som hänt sedan den senaste längre ledigheten. Att jag vill vara i Murviel mer än vad som för tillfället är möjligt, är ingen nyhet. Inte heller att solnaprinsarna och resten av familjen är livsviktiga och dem som jag allra helst ägnar min tid åt.
Däremellan måste jag förstås jobba och där börjar konflikten. Jag vill jobba, trivs med det och har åtminstone åtta år kvar innan jag uppnår pensionsålder, om jag inte väljer att kliva av i förtid. Dingle är bästa arbetsplatsen på mycket länge men resorna är långa och det är hård konkurrens om de timmar jag har till mitt förfogande.
Jag kände av det rent fysiskt när jag i början av juli gick på semester, hastade ner till Murviel och blev sjuk. Tokförkyld och ämlig stängde jag grinden om mig själv och mina baciller och undvek sociala sammanhang tills jag kände mig någorlunda säker på att jag inte längre smittade.
Den där påtvingade ensamheten var inte bara dålig, även om jag till slut började vässa naglarna för väggklättring. Den blev istället en påminnele om hur det alldeles för ofta varit när läsår övergått i sommarlov och sista unset av ork gått åt till att försöka få allt så färdigt som möjligt innan ledigheterna tar vid.
Det har aldrig varit klart. Någonsin.
Oavsett hur tillfredsställande jobbet varit i övrigt, så har de där terminssluten aldrig varit i balans med livet i övrigt. Inte terminsstarterna heller, för den delen.
Jag har kommit fram till att jag behöver bestämma ett slutdatum för just den delen av mitt yrkesliv. Att jag om inte alltför länge vill använda min erfarenhet på annat sätt. Jag gör redan det, fast bara på halvtid och bunden till specifika platser är jag ändå fortfarande.
Förbaskat att det skall vara så svårt att blanda business with pleasure!
Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Älskade B1 tar med sig sin pappa och hämtar oss på flygplatsen. Att få träffa honom och hans lillebror B2 gör resan hem lätt. Fast vemodet sätter in ändå. Nu dröjer det tills jag kan simma i upplyst pool under ändlösa rader av tropiska nätter. Det dröjer tills cikadegnisslet tjatar öronen trötta och tills det gnisslar i grinden och L kommer tillbaka med en baguette under armen efter morgonens tur till bageriet.
Men en hel del har blivit gjort, både av oss själva och av hantverkarna vi anlitat. Inga nya arbeten, som gräver djupa hål i det franska checkkontot, är inplanerade och det som skall göras framöver brådskar inte. Jag har blivit varse hur stora skillnader det är mellan de olika hantverkare vi anlitar och att mycket av det som skiljer sig åt, är såväl lagligt som kulturellt betingat. Om det kanhända skriver jag en annan gång.
Vår nyfunne elektriker Patrick Vezy kom hit för knappt två veckor sedan, tittade på arbetet som skulle göras, antecknade noga och dagen efter besöket kom hans devis med ett fast pris och med besked om att arbetet skulle ta mellan två och tre dagar och att han kunde börja första augusti.
Så blev det också. Lagom till lunch på tredje arbetsdagen skakade vi hand, betalade honom resterande belopp och sa hejdå. Från start till slut mindre än två veckor alltså. Det tog två och en halv dag för honom att fixa utebelysningen vid huset,
sätta upp ny utekontakt,
installera två nya taklampor, systematiskt gå igenom belysningen i utetrappan och göra rent, torka upp fukten,
och isolera elledningarna.
Sedan gick han loss på poolhuset, bytte dimmers,
installerade nya spots under utetaket och i uteköket och fixade belysningen i badrummet.
Nu lyser det där det skall och även kvällsträdgården känns inbjudande igen.
Så mycket trassel det hade besparat oss om vi hade fått fatt på honom med en gång!
Så imorgon bär det alltså norrut. Vi hinner med både frukost, lunch och flera timmars badliv innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Väskorna är så gott som packade och imorgon bitti städar jag undan det sista. Kylen har fyllts med lite proviant till S och hennes vänner och löven är blåsta, terrassen städad och de rostande stolsfötterna försedda med gummiproppar, så att de inte skall fortsätta att lämna trista rostfläckar efter sig.
Och den utdömda voituren, den hade jag sånär glömt, den har körts ner till verkstan i byn, där den skall få bo i några veckor, tills de har tid att fixa den. Det kommer att kosta en slant men inte mer än att det får anses vara värt det. Beslut om bilens vidare öde får vi ta senare. Tillsvidare får den rulla några mil till innan vi säger hejdå.
I mitten av september är jag tillbaka igen men då bara för några dagar.
Fast jag längtar redan.
02 torsdag Aug 2018
Posted in Byliv, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset
Etiketter
Minsann!
Det råder febril aktivitet i murvelhuset, i murvelträdgården och i det stora grannhuset som sitter ihop med vårt. Halvåtta imorse drog det igång utanför sovrumsfönstret. Jag var redan vaken, eftersom förmiddagen var inplanerad för arbete framför skärmen. Jag slog upp fönsterluckorna och skymtade orangea tröjor i den djungelliknande trädgården på andra sidan muren.
Röjsågar vrålade och det ena trädet efter det andra föll till backen. Nu, när det snart är lunch, ser vi för första gången på flera år hur det ser ut på den lilla gården på baksidan av det stolta huset. Den har jag fantiserat om förut och önskat att den skulle sjuda av liv och få leva upp till den fantastiska potential den har.
Ljuset i vår trädgård är nu helt annorlunda. Jag hade inte ens tänkt på att vegetationen där skulle påverka oss nämnvärt, eftersom det bara är den sena eftermiddagssolen som letar sig in till oss den vägen. Men skillnaden är faktiskt monumental.
Det slår mig också att det kanske, förhoppningsvis, kan påverka den ständigt växande myggpopulationen i vår trädgård. Mygg gillar ju djunglar. I alla händelser är det fantastiskt skönt att vegetationen är borta. Det är som att trädgården drar djupt efter andan och nyvaket plirar mot det intensiva ljuset.
Men dagens absoluta klo är att vi äntligen, efter sex och ett halvt år av total avsaknad av grannkontakt äntligen fått skaka tass med grannhusets ägare!
Monsieur och madame invid den blå porten
Ägarna är ett äldre par, som ju faktiskt tar hand om sitt obebodda hus, och de berättade att de bor i Causses et Veyran och att ingen har bott i huset på många år. Den gamle mannen går med kryckor efter en olycka men de verkar pigga i övrigt. Och väldigt vänliga på det där sättet som de så gott som alltid är här. Tusen frågor stångas i mitt huvud men dels kan en ju inte gå till omedelbar attack, dels räcker inte min franska riktigt till för att driva samtalet i den riktning som jag vill. Jag får vara glad för att jag ändå numer förstår åtminstone det mesta. Ta reda på om ägarna har några planer för det stora, ensamma huset får jag göra en annan gång. Tänk om det kommer upp en skylt om a vendre snart? Det skulle vara väldigt trevligt med lite liv och rörelse på andra sidan muren!
Häromdagen träffade vi dessutom för första gången grannen i det gigantiska huset på andra sidan gatan. Honom har jag verkligen aldrig sett och han har inte sett oss heller. Han berättade för oss att han flyttat hit för ganska många år sedan för solens skull. Från Carcassonne! Vi måste ha sett ganska frågande ut, för han skyndade sig att förklara att det går en klimatgräns ungefär vid Capestang i en kil ut mot kusten. Den där förklaringen har jag hört förut och den går ut på att Murviel och byarna i närheten ligger i en särskilt gynnsam klimatzon. Runt omkring oss lär det skall både blåsa och regna mer.
Hur det egentligen förhåller sig med den saken kan kvitta lika. Jag är bara så glad över att äntligen ha fått prata med våra osynliga grannar!
Det har varit frustande varmt idag. Så varmt att vi satte oss i bilen för att åka några hundratal meter upp till våra nya bygrannar Paasi och Bretton. Där bjöds vi på storartad lunch i ännu en av byns makalösa trädgårdar med tillhörande magnifikt hus.
Inte gammalt och traditionellt, utan modernt, smakfullt och, hm, filmiskt. Här har uppenbarligen en arkitekt varit i farten och den tretusen kvadratmeter stora tomten slingrar sig i spännande vindlingar runt det vita snörräta huset.
Som en romersk villa. Eller en californisk. Lite Frank Lloyd Wright meets Alvar Aalto och Corbusier. Elegant, personligt och avspänt på samma gång. Till och med hundarna passar perfekt i miljön.
Men vi är i Murviel. En liten by där invånarna i generationer slitit ute på sina vinfält. Finns ingenting fancy över vår lilla by. Tror inte att några världsberömda arkitekter eller konstnärer satt sin fot i byn. Den är fin, har potential att vara riktigt charmig och den är medeltida med en spännande historia. Det är nu Murviel förvisso inte ensamt om. Occitanie är strösslat med medeltida byar med spännande historia.
Rue Victor Gelly med slottet i fonden
Så vart vill jag komma med detta? Jo, bakom rostiga gamla grindar eller anonyma, mer moderna diton döljer sig fantastiska pärlor. Ingenting skvallrar om prakten bakom grindarna. Väl innanför de där grindarna är det sedan lika svårt att ta in att inget av husen kommer upp i en prisnivå motsvarande vad du får ge för en högst ordinär villa i en högst ordinär stockholmsförort. Men bäst som jag sitter här och förundras över just detta faktum, inser jag att vi som köper hus här, om inte nu, så kanske inom en snar framtid kommer att haussa upp priserna och knuffa undan de lokala unga, som kanske annars skulle ha velat lägga vantarna på våra hus. En angenämare tanke är den att husen kanske skulle förfalla om inte vi tokiga svenskar kom hit och förbarmade oss över dem? Att vi är välkomna i byn för att vi både skapar jobb och bidrar till byns glans?
Nåväl, ingenting har gett mig anledning att tro att vi inte skulle vara välkomna här, oavsett hur vi eventuellt bidrar eller tär. Gäster har vi många, såväl välkomna som något mer oväntade besökare som råkat irra sig in i vårt hus. Som den här gynnaren, stor som en tumme på en rejäl labb och högljutt gnisslande;
Jag fick rycka ut och förklara för den att vi inte brukar ha konserter i vårt badrum och att chansen att hitta kompisarna skulle öka väsentligt därute i trädgårdens täta vegetation. Den höll med och lät sig villigt lotsas ut igen.
Nu är den tyst. Kompisarna också. Dagens dallrande hetta har klingat av och det är dags att dra de svala (jo, faktiskt!) lakanen över axlarna och sova. Imorgon kommer elektrikern igen.
Och Bertrand kommer också för att fortsätta med småjusteringarna innanför grinden. Tidig revelj är därför ett troligt scenario imorgon också.
Murvielklotter 