Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.
Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.
Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!
Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.
Studsmattan skall riggas,
och mössen, som emigrerat till Murviel,
skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;
Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet. Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.
Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.
Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;
följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.
Igår var jag på trimkurs med hunden
Mor (till vänster) och dotter på trimborden
och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.
Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.
Dinglegymnasiets första studenter, maj 2020
På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;
– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”? Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel? – Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?
Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende? Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?
Radhusbygget för några veckor sedan. Bottenplattan till vårt till höger om huset i förgrunden
Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om. Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.
Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!
Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark. Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.
Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.
Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i alltihop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…
Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!
Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️
På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.
I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall
men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!
Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!
Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.
Flaggor på alla balkonger, i alla rabatter och på varje rockslag!
Barnetoget ringlade sig extra långt genom Oslo denna 17 maj .
Kö ner till tunnelbanan efter paraden
Ibens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!
I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.
Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.
Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.
Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?
Joråvars. Typ, iallafall.
Gästbadrummet
Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnadsvård som nu är på plats.
Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …
En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?
Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.
En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.
Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.
Förvaring och krokaråterstårEn tavla skall upp ovanför toan
Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förutsett. Kunde vi ha gjort det?
Borde vi?
Kanske.
Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.
Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?
Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.
Är vi alltså klara?
Näpp! Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.
Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid. Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvarglömda inlägget.
Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!
Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!
Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.
Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?
Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;
ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.
Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.
Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …
Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.
Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.
För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.
Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världskrigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.
Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.
Kan jag det?
Får jag? Får vi?
Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.
God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.
Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.
Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.
Jaghar varit hemma på min ö en kort sväng igen efter en dryg månad i Murviel. Jag njuter av att till synes ha kortat den svenska vintern med motsvarande längd genom att lämna den när den var på sitt allra mest outhärdliga. På ön är det vår, nämligen. Utan tvekan.
Innan vi for röjde vi och städade, såg till att tvättkorgarna var tömda, sängarna renbäddade och allt skrufs bortplockat. Det där beteendet har jag med mig från min mamma, som for som ett jehu inför avfärd mot semestrarna i Norge när jag var barn. Rent och städat skulle det vara. Jag tyckte då att det var överdrivet – ingen skulle ju ändå vara hemma, så varför städa? Som vuxen fattar jag precis, för hur skönt är det inte att efter tre dagar på vägarna, i en till slut ganska stökig bil, komma hem och inse att här behövs det bara dammas av lite lätt? Slänga sig ner i soffan och vara hemma, bara så där? Kanske bidrog det faktum att vi hade mäklare på besök i tisdags – ett besök som skjutits upp flera gånger och av flera olika orsaker. Vi drar igång processen med att sälja huset nu och det är verkligen dubbelt. Jag tycker otroligt mycket om huset och läget alldeles i vinden och saltstänket från havet. Vi säljer absolut inte för att vi vantrivs, tvärtom; vi stormtrivs (no pun intended!). Speciellt så här års, när ljuset återvänt och det silvergrå trädäcket runt huset börjar pocka på både uppmärksamhet och sällskap.
Men vi behöver bo mer lättillgängligt och vi behöver ha ett boende i Sverige som är mer lättskött, så vi tar klivet. Ett från början planerat renoveringsår i tjörnhuset hinner ändå istället bli till sju fina år som öbor, innan vi packar ihop oss och flyttar bohaget några mil närmare Göteborg.
Det kan blåsa bra i Tjuvkil också …
Murvelhuset kräver väldigt mycket av oss; har egentligen gjort det hela tiden. Nu vill vi försöka njuta av mer än jobba med det ett tag och hoppas att vi skall slippa vattenläckor och annat som tvingar in oss i tidskrävande och stökiga projekt. Det kommer alltid att vara saker att fixa, för huset är gammalt och saker går sönder men stora projekt skall vi försöka hålla oss ifrån.
I tisdags skrev vi avtal med mäklaren om att hon skall ta hand om försäljningen av vårt tjörnhus. Det slog mig när vi satt där i vårt tjörnska vardagsrum tillsammans med mäklaren, att vi för exakt tio år sedan också satt med en mäklare och skrev på papper. Den gången var det det allra sista administrativa vi behövde göra innan vi kunda sätta nyckeln i dörren för första gången som lycksaliga ägare till murvelhuset. Då visste euforin inga gränser. I tisdags var det med mer blandade känslor som signaturen kom på pränt. Vi lämnar ju något vi tycker om. I turbulent och orolig tid dessutom. Då, för tio år sedan hos en fransk notarie, hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade avsatt vad vi då tyckte var en rejäl summa pengar till att fixa köket, annars skulle det inte vara så mycket att göra, trodde vi. Köksplanerna fick dock läggas på is gång på gång till förmån för tak, travertingolv, fönsterluckor, nya räcken, en ny altan, garageport, fix med poolområdet och tusen andra saker. Först åtta år efter den där dagen för tio år sedan, hade vi ett nytt kök.
Hade jag förstått när vi köpte murvelhuset för tio år sedan hur mycket jobb det skulle innebära och hur mycket det skulle kosta, då hade vi aldrig slagit till. Vi var inte så lite naiva och impulsiva. Men vilken himla tur att känslorna fick styra och att murvelhuset blev vårt! Få världsliga saker har skänkt mig mer glädje än det ålderstigna och lynniga vinbondehuset på den gamla krigshjältens aveny i Murviel. Utan det hade de senaste tio åren utgjort ett betydligt gråare decennium och jag hade inte haft mitt happy place att längta till och tänka på när annat i livet krånglat och varit svårt.
… ger vi oss iväg till Murviel igen. Det har även denna gång varit flera turer och när resan för några veckor sedan hade bokats, insåg vi att hemresan skulle behöva byta datum. En baggis tänkte jag, utan att förstå att covid fortfarande ställer till det. Möjligheterna är färre och nu är inte heller flygbolagen lika tillmötesgående som de var när pandemin gjorde resande näst intill omöjligt. Så vi får hålla oss till ursprungsplanen och hoppas på att vi överhuvudtaget kommer iväg. Covid kopplar greppet och flera i vår närhet har smittats, trots såväl vaccinationer som tidigare genomgången sjukdom. Jag är inte orolig för att bli allvarligt sjuk men ett positivt covidtest nu skulle kännas drygt. Vi skall ju till slut träffa inspektören från försäkringsbolaget för att sedan kunna trycka på startknappen för att sätta igång arbetena, dels med badrummen,
dels med återställandet av det nymålade men fuktskadade stora rummet,
och dels för att fixa den av fukt buktande parketten i det ena gästrummet.
Vad av allt detta som försäkringen kommer att täcka, får vi se. Jag gör mig inga illusioner, så blir jag heller inte besviken. Måste vi ställa in det mötet, kommer jag att dock att ha mycket svårt att hålla frustrationen stången …
Medan vi varit upptagna med att fundera över kommande renoveringar och återställande av allt det en gång nyfixade, kommer rapporter från murvelhuset. Inga tecken på ytterligare musinvasioner syns, men en full brevlåda med reklam har det hunnit bli. Bland alla reklamblad dolde sig också en del mer både viktigt och intressant. Handskrivet på ett skrynkligt kuvert, till exempel, upplyser oss grannen ”Eric” om att grannfastigheten är till salu.
Vilken av grannarna det handlar om, är vi inte helt säkra på (ingen bor ju i grannhusen) och än så länge har vi inte lyckats få fatt i ”Eric”.
ÄR vi intresserade av att köpa?
Kanske…
Om priset är det rätta, möjligen.
I annat fall vore det ju fint med nya, trevliga och i bästa fall närvarande grannar! Kan vi kanske till och med påverka detta? Vi har ju halvt på allvar, halvt på skoj pratat om möjligheten att köpa antingen huset som sitter ihop med vårt,
Det vackra grannhuset …
eller huset och tomten som gränsar till poolområdet.
Oälskat och övergivet men med en potentiellt fin tomt
Nu verkar till slut möjligheten kanske finnas, så vi skall åtminstone undersöka saken.
Det händer samtidigt saker på hemmaplan också.
Vi skall flytta. Lämna huset på ön. Flytta in i ett nybyggt radhus; ett ”lock-up-and-leave”.
För ett par veckor sedan skrev vi på köpekontraktet och betalade anmälningsavgiften. Vi köper på ritning och nu, när det är bestämt, får jag lite lätt ångest. Men texten på det skrynkliga lilla kuvertet i Murviel får hjärtat att förväntansbulta en aning och med sådana plötsliga möjligheter kan man ju börja undra om stjärnorna plötsligt ställer sig på rad? Att försäljningen av tjörnhuset isåfall hamnar mer rätt i tid än vad som ingått i ursprungsplanen? Jag skall be att få återkomma till hur det går med den eventuella annekteringen av grannfastigheten när vi fått kontakt med ”Eric” och vet vilket av husen det rör sig om.
Men flytten här hemma, undrar du kanske? Hur fick vi för oss det?
Jo, när två krävande hus med många mil emellan dem börjar kännas betungande, då spinner det loss i huvudet och alla sinnen står vidöppna för eventuella nya möjligheter, som skulle kunna dyka upp. Jag har måhända i mitt raljerande över sakernas tillstånd med vattenläckor, möss, loppor och nedfallna träd låtit som om det inte bekommer mig nämnvärt. Det gör det, kan jag berätta.
Jag gräver inte ner mig, misströstar bara relativt korta stunder men lösningsfokuset kan ibland leda till ganska drastiska beslut. Som att bestämma sig för att flytta. Till något så potentiellt ocharmigt som ett nybyggt radhus med en minimal plätt på husets ena sida.
Men beslutet är inte hastigt påkommet; vi har egentligen pratat om det sedan vi flyttade till vårt hus på Tjörn hösten 2015, men det har varit så skönt att bara få landa här i vinden och det ständigt växlande, vilda vädret. Vi har dock nästan hela tiden hållit flyttdörren öppen och diskuterat lägenheter, tomter, radhus, stadsliv eller ett eget nybyggt hus med ett attefall invid, ända tills vi under vår covidisolering i våras satte oss i bilen och for runt och rekade mer seriöst. Lite lätt planlöst och ändå inte. Hemnet har besökts med jämna mellanrum men vi har fram tills nu alltid kommit fram till att det är svårt att hitta något som är bättre än där vi redan bor. Eller som åtminstone har andra fördelar som vi längtar efter.
Fram tills i våras, då.
Friska vårvindar vid Tjuvkil, våren 2021
Alldeles vid havet i Tjuvkil hittade vi ett nybyggt område, som vi missat men som vi faktiskt blev en smula imponerade av. En liten marina ett par minuters traskande från huset och därtill en badbrygga för morgondoppet fällde avgörandet!
Eftersom allt i den då aktuella etappen var sålt redan, anmälde vi intresse på nästa och tänkte inte mer på det.
Vi sitter trots allt inte i sjön. Inte i havet heller, bara nära. Det senare vill vi fortsätta att göra. Det har hela tiden varit ett av de viktigaste – och kostsammaste! – kriterierna för en eventuell flytt.
Andra anledningar till att en eventuell flytt varit på tapeten, handlar om bekvämlighet snarare än charm. Vi vill komma närmare E6: an och Göteborg. Skärhamn ligger längst ut på Tjörn och resorna blir ibland kanske onödigt långa.
En annan anledning är att det blåser ordentligt på vårt hus, som därmed blir mer underhållskrävande än ett hus i ett mindre utsatt läge. Planlösningen är heller inte optimal när vi har flera gästande småbarnsfamiljer på besök samtidigt och det händer att det ibland inte är så lätt att hitta lä för vinden när vi vill njuta terrassliv i för- och eftersäsong.
Allt det blir bättre i det nya radhuset. Ett annat krav vi haft är att vi inte vill flytta till något dyrare. Samtidigt vill vi inte ge avkall på uteplats, havet på gångavstånd och närhet till service. Och viktigast av allt; renoveringar vill vi inte hålla på med här hemma. Den energin behöver vi lägga i Murviel, där renoveringar nu tvingats på oss igen. Vi kommer att ha fullt upp med det. Plötsligt föll de bitarna på plats när en mäklare kontaktade oss och berättade att vi som VIP-kunder (blir man tydligen när man krafsar ner en intresseanmälan) får förtur innan husen släpps till allmän försäljning. Då befann vi oss i Murviel och kunde inte gå på visning men vi hade ju sett området tidigare och bestämde oss spontant för att slå till.
Bokningskontraktet är nu påskrivet, anmälningsavgiften betald och om ett drygt år går flyttlasset igen.
En smula ångestladdat är det, för jag älskar huset på ön; havsglittret i gattet mellan grannhusen året om,
spontant prat med grannar när vädret tillåter uteliv, det drömmiga badrummet på övervåningen,
och balkongen utanför i tidig morgonsol.
Eller tvättstugan, som blivit superpraktisk och som i det nya radhuset ersätts av en vägg i ett badrum. Just det kommer jag inte att tycka om men det är en kompromiss som absolut fungerar. Vi är trots allt bara två personer som inte alstrar alltför mycket tvätt.
Så jo. Det här blir bra. För hur länge jag kommer att tycka det, återstår att se. Ombytlig är jag nog, eller mildare uttryckt redo till förändring när sådan krävs. Förhoppningsvis skall det efter denna flytt ändå dröja ett tag.
Jag vet inte om det har framgått att jag är en jul- och adventsjunkie av rang? Så förhåller det sig nämligen, men under ganska lång tid har jag fått lägga band på mig för att inte låta denna min juleufori övergå i något som av min omgivning upplevs som kravfyllt och smått norénskt; ett tomten-är-far-till-alla-barnen-, Fanny-och-Alexander- och bullerbyfeeling i någon märklig, oskön förening.
Nu är alla mina tre barn själva föräldrar och därmed är det åter dags att fila på barndomsminnen för kommande generationer. Det känns som en nystart och jag har inga som helst problem med att väcka liv i mitt barnsligare juletinder igen. I helgen kom mina två yngsta med sina ljuvliga små familjer till huset på ön för att fira advent med oss. Det blir heller inte advent utan Åsa och hennes medhavda, gigantiska pepparkaksdeg, så självklart kom även hon. Tre vovvar, två bebisar,
Älskade lilla Maj ……. och en sovande, lika älskad Iben i pappas famn
och sju vuxna rullade katter, kavlade pepparkaksdeg, lyssnade på julmusik och käkade risgrynsgröt.
En brasa i spisen behövdes förstås, inte för värmens skull men för ambiencen. Och en mormor, tillika farmor var lyckligare än på mycket länge. En fånig julfilm på det och årets advent får därmed anses” högtidligen invigd.
När alla krupit till kojs, fick juletallen från Ikea sin glitterstass på sig,
alltmedan snöandet utanför tilltog.
Ingen Norén i sikte, men när adventsmorgonen kom, var visst den lyckliga mormor/farmorn lite trött och kanske en aning splittrad innan första kaffeklunken hunnit attackera strupen…
Raskt befriades tanten från uppgiften att få till den ädla drycken. Hon, dvs jag, har sedan gammalt ett rykte om sig att inte ha alla hästar hemma när det gäller hantering av kaffebryggare. Orsak till kaffeöversvämningen? Jag glömde sätta dit kaffekannan…
Nästa helg blir det julbak och adventsmys med prinsarna i Solna, så årets advent börjar bra. Fjolårets coronaisolering känns därmed oändligt avlägset, trots täta rapporter om skenande smitta och en ny, ilsken sydafrikavariant. Jag orkar inte riktigt ta in det mentalt, men förhåller mig naturligtvis till det ändå.
Bredvid mig i soffan sover nu en trött men lycklig hund. Jag tror hon håller med mig om att livet är som bäst när det delas med dem som man gillar allra mest.
Murvielklotter 