För ganska precis en vecka sedan baxades den iordningställda packningen ut till Madame P i hällregn och västkustvind.
Jag gav upp om att hålla mig torr och såg efter väl förrättat värv ut som om jag duschat med kläderna på…
Höst på ön, alltså.
Höst är det alldeles bestämt i Murviel också, men den är av ett helt annat slag. Nätterna är svala och i solen, som värmer rejält om dagarna, kan ändå anas en lätt bris, som påminner om att dagarna i en solsäng snart får sättas på paus.
Fast ännu är det makalöst skönt i solen! Den står lägre på himlen här också och poolen är till hälften i skugga hela förmiddagen. 29 grader håller den idag, så simturer blir det flera av, fastän senare på dagen än vad som är brukligt sommartid.
Städ, fix, jobb och franskplugg får vänta..
Hjärnan behöver vila.
Ögonen behöver få återupptäcka allt som de brukar fastna på, nu när golvet i det stora rummet är ordentligt renskrubbat och en ny, mer avskalad ordning är någorlunda återställd efter bedrövelsen som det läckande vattenröret åstadkommit.
Flera rundor i trädgården har det förstås blivit.
Jag har pliktskyldigt ryckt upp ogräs ur gruset på gårdsplanen nedanför terrassen – väl i näven, spred ogräset en omisskännlig doft av vitlök; vild vitlök, minsann! – och jag har kunnat konstatera att oliverna snart är mogna,
att smultronträdets frukter håller på att skifta färg,
och att apelsinträdet dignar av gröna kart;
Sådan höst kan jag leva med.
På söndag kör vi en aldrig så liten kräftskiva innan vi kavlar upp ärmarna för ännu en vecka full av bestyr.
Kanske hinner vi med en snabb sväng till antikmarknaden i Pezenas på söndag förmiddag. En spegel över öppna spisen är jag på jakt efter och den skall helst vara en bedagad skönhet för att kunna passa där.
Jag är nere i varv idag och tankarna upptas av bagateller. Det är himla skönt, faktiskt.
Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.
Millaubron i tillfälligt regnuppehåll
Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.
I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.
Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset. Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.
Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,
och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.
Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall använda huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen. Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…
Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit. Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.
Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.
Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!
Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?
Faktiskt inte alls.
Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.
Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?
Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingenting, inbillar jag mig. Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.
Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.
Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …
Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …
… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.
Av mina solnadagar med prinsar häromsistens blev det flera dagars vabb. Funderar på om jag för första gången skall anmäla just det till försäkringskassan, eftersom jag de facto inte kunde jobba som planerat från solnakontoret den här gången. Nu är det i sig ingen stor sak; ingen skarp deadline väntar på mig för tillfället. Lillprinsen hade en typisk förissjuka och var ganska tagen men vi fick också många fler ljuvliga stunder tillsammans än vad vi annars fått. Han är en tapper liten en och bättre sällskap än Bror får man faktiskt leta länge efter!
En hel del justeringar av veckans fortsatta planer blev resultatet. Irriterande men nödvändigt för att få till de stipulerade 48 timmarna mellan Montesumas hämnd och umgänge med dem du för allt i världen inte vill smitta. Som en liten Maj i Frölunda – en till av de fyra små som jag ständigt längtar efter. Att det bara blev ett par timmar med henne istället för den planerade kvällen och morgonen var ju inget vidare, förstås men alternativet att riskera att smitta henne fanns förstås inte.
Men iväg till vår färja kom vi, trots att det också kunde ha gått om intet,
och efter en natt i motvind nöts nu asfalt söderut.
En längre vistelse i Murviel väntar; en tur som försenats med nästan en månad, så nu är det skönt att ha kommit iväg.
Lite småfix med diverse dörrar var det tänkt att det skulle bli när vi kommer ner, liksom en rejälare garageröjning. Men mest njutning, var planen.
I imperfekt.
Planer är tydligen till för att ge ytterligare näring åt drömmerier och har åtminstone i min värld en tendens att gå om intet. En växande fuktfläck på murvelhusets fasad uppmärksammades av grannen rakt över gatan häromdagen.
Det såg först inte ut att behöva handla om fukt invändigt, men Gary, vår formidable röris, tillkallades ändå och han kom på stört. C&E mötte upp och en noggrann inspektion drog igång.
Raskt upptäcktes mögel- och fuktfläckar i den vita soffan;
Himla tur att jag tvättade den innan vi åkte…
I taket ovanför soffan bubblar fukten bakom det med Farrow & Ball omsorgsfullt nymålade innertaket,
och inne i en trumma vid väggen upptäcktes vatten som droppade längs med vattenledningarna inuti densamma.
Inspektionen fortsatte därför i gästbadrummet en trappa upp, där källan till problemet naturligtvis upptäcktes. Eller källorna, kanske skall sägas. Ett läckande rör i duschen i kombination med en undermålig fuktspärr verkar vara det som ställt till det.
Jag har varit fundersam över det bristande fallet mot golvbrunnen i det badrummet och därför kastat extra noggranna ögon på det när vi haft gäster som duschat där.
Fast den här gången har problemet dolt sig i golv och bakom väggar och därför kunnat stå och gona sig ifred tills vattnet inte längre fick plats.
Kontentan av detta blir alltså en mindre vilsam vistelse också denna gång. Byggdamm och bråte igen inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är med nödvändighet den nya planen.
Känns ju en aning surt och jag väser eder över fransk badrumsstandard innan jag börjar googla efter snyggt carrelage.
I huvudet planerar jag för hur vi kanske borde flytta runt på handfaten?
Installera ett badkar i det andra badrummet, kanske?
Flytta den kaklade kommoden till poolhusbadrummet, möjligen?
Skall vi ha tadelakt på väggarna, månne? Fast kakel – eller mosaik? – inne i duschen?
Men nej, nu går jag händelserna i förväg. Vi får höra vad försäkringsbolaget säger och sedan får jag nog stilla mig. Badrumsrenoveringar brukar inte vara gratis. Stränga med underarbetet kommer vi i alla händelser att vara. Fuktspärren är viktigare än kaklet, liksom även garanti på det utförda arbetet. Viktigt med erkänt kunnigt hantverksfolk, därmed.
Fortsättning lär följa.
När rattpassen är L:s, ägnar jag mig ändå åt badrumsfunderingar, alltmedan autobahnköerna sniglar vidare. Flera vägsträckor är fortfarande avstängda efter sommarens förödande översvämningar och dagens resa blev därför riktigt besvärlig. Regnade gjorde det också och det hann bli rejält höstmörkt innan vi sisådär en fem timmar försenade kom fram till vårt stamlokus i Luxemburg.
A sight for sore eyes…
En säng, minsann
… och nattbloggande med hundsällskap
Imorgon är det franska vägar som gäller. Och söndag. Vi startar aptidigt för att så snabbt som möjligt komma fram till Murviel. Där väntar trots allt inte bara fuktskador och läckande vattenledningar, utan en himla massa trevligt också!
Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den utlovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.
F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.
Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.
I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.
I resväskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.
I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.
Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barnbarnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.
De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.
Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!
Den är ju det, egentligen, hösten.
Vacker, alltså.
Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.
Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.
Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.
Om en dryg vecka bär det av.
Vi skall försöka få badrums- och garderobsdörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.
Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.
Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!
Utflykter, luncher al fresco och sena frukostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.
Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.
Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.
Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.
De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,
sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.
Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.
Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.
Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk iallafall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.
Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag föresatt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.
Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu uppnått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.
När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellanrum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.
Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.
Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.
Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?
Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det. Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!
I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.
Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.
Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn. Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.
När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé. I elfte timmen kom också en studsmatta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;
Inte fick den samma attraktionskraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden. Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!
Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.
Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.
Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.
Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.
Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…
Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete! Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,
kompis Noel som lärde sig simma,
och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.
Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde. Men vi tog oss till havet, iallafall!
Bertil på Valras Plage
Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,
innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.
Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…
Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,
i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.
Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,
terrassen är städad och återställd,
sofföverdrag och dynor är tvättade,
och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.
Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.
Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.
När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.
Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.
Kusinerna, tante Kari och min syster på Onkel Olemans begravning…
I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester. Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.
På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!
Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig! Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt. Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.
Degernäs vid sjön Möckeln
Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten. Vatten är mitt element. När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna. Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.
Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.
Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting. Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön. Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i? Nä, det hade jag såklart inte! Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det. Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?
Murvielklotter 