Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.
Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.
Skäller ut alla förbipasserande …
Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna sparsamt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.
Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.
Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret. Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.
Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?
Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.
Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!
Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.
Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar tillfriskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små trollungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns anledning att vara tacksam över.
Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.
Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.
Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?
Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.
De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.
Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.
Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.
Vår lilla pälsboll fyller ett år idag och en tillvaro utan henne blev helt otänkbar meddetsamma hon kom till oss. Och hur firas en jycke som fyller år? Lite extra gott i matskålen, en ny leksak men i övrigt har det varit en dag som alla andra i hennes unga liv. Omsorgen om henne behöver liksom inte en särskild dag. Och Stina är lycklig i sitt franska viste; aptiten är tillbaka, trädgården kräver hennes vakthundsskills och det sociala livet är rikt. Det gillas av både henne och oss.
Julstämningen har parkerat sig i huset och dimman som dominerat byn idag ger gatan utanför en rent Dickensk stämning…
Det är riktigt skönt att kura inomhus med tofflor på fötterna och en falnande eld i öppna spisen. Voleten mot den nattmörka trädgården är stängd, L & hund har gått och lagt sig och jag är trygg. För en stund fokuserad på att det just nu känns fint, låter jag tankarna stillna för en stund. Det händer inte så ofta. Jag låter det liksom inte hända och det är en brist. För det mesta måste jag hjälpa det på traven; genom att sticka, till exempel;
Selbuvotter …
eller när Stina uppfordrande hoppar upp i famnen och lägger sig tillrätta på ett sätt som omöjliggör både stickepinnar i händerna, böcker, paddor, telefoner och tidningar.
Det är välgörande, det! Älskade Stina!
Stina, hunden Kerstin och lilla Maj hos L för några veckor sedan …
För att ytterligare säkerställa julefrid, har jag lagt in frånvaromeddelande i mejlen fram till veckan efter nyår. Lite till skall jag jobba men i egen takt och utan att känna stress över att förväntas återkoppla eller springa på nya bollar de närmaste dagarna.
Idag kom dessutom inspektören från Swiss Life, till slut och vi kan äntligen bocka av det. Jag tror att vi nästan skrämde halvt slag på henne när både L och jag stod nere på varsin sida av gatan och väntade på henne.
Nu kommer hon inte undan👀
Vi tänkte minsann inte låta henne åka iväg i oförrättat ärende den här gången! Och någon ringklocka har vi fortfarande inte skaffat, så vad gör man?
Jag tror att det tog ett tag för henne att hämta sig från den initiala attacken från de knasiga svenskarna, för besöket var inledningsvis både allvarstyngt och en aning stelt. Men det gick som vi förväntat oss. Skadorna som vattenläckan orsakat täcks av försäkringen men att göra om badrummet med någon som helst ersättning från dem är inte att tänka på.
Vi skall göra det ändå. Det här vill vi gärna undvika framöver.
Men taket, den skadade delen av innerväggen, den buktande parketten i ett av gästrummen och en professionell rengöring av travertinen ersätter de.
Lite förvånade var vi när vi kom hit för snart en vecka sedan över att fasaden fortfarande har en stor, ful fläck (ursprungsfläcken på vänstra bilden).
Inspektören konstaterade raskt att putsen ”sockrat” sig (bilden till höger), som hon uttryckte det. Jag förstod vad hon sa på franska men fann mig plötsligt i en för mig ny situation, där den franska terminologin tillfälligt var mer känd än den svenska. De senaste två terminernas franskstudier har avsevärt förbättrat min förståelse men tro inte för den skull att orden spiller ut ur min mun i motsvarande grad. Speciellt inte när jag dessutom skulle behöva ha koll på diverse byggterminologi för att göra mig förstådd. Blir lite arg och en smula frustrerad över det, faktiskt.
Men vi får alltså fasaden fixad, vilket vi inte hade tänkt på som en möjlighet. Att åtgärda fasaden har funnits med i tankarna ganska länge men knuffats bort av mer brådskande åtgärder. Nu gör det mig trots allt glad att vi ganska oväntat får det fixat. Huset kommer att bli så fint!
Men först stundar det alltså ännu mer praktiska bestyr än det vi hade förutsett. Om jag nu tidigare invaggats i något slags knasig tro att fuktskador härnere skulle torka ut i det fina klimatet och sedan bara kräva en aldrig så liten ”lick of paint”, så har mer realistiska farhågor besannats. Kanske är det tur att inte hela bilden blev klar med en gång. Då hade jag kanske trots allt kastat mig ut i snörvlande gråt.
Men nej, här är ändå julefint och jag har julbakat.
Det finns så oändligt mycket värre saker man kan drabbas av. Problemen med murvelhuset just nu är i allt väsentligt den priviligierades bekymmer. Det är viktigt att komma ihåg.
… strax före klockan 6 och temperaturen föll snabbt denna vår andra kväll i Murviel. Stina hann med att inspektera ägorna, och samtidigt höll hon koll på mig när jag samlade grönt till juldekorationerna inomhus. Cypresserna fick lämna ifrån sig några kvistar med kottar på, medan olivträdet och örterna i terrasseringen också fick offra sig i sann juleanda.
Murgröna finns det gott om i trädgården och de spädaste slingorna funkar fint att vira runt ljuskronan över matbordet.
Åsså granen då…
Vi bryr oss inte ens om att leta efter äkta vara, för det här är trots allt inte granland. Vi kör fejk men pyntet består ändå av en del gamla godingar från förr.
Resten av julefriden får stearinljus, adventsstjärna och en och annan ljusslinga stå för.
Jag är en julegris av rang och älskar tindret och myset i advent. I min yngre tillvaro krävde det perfekta juletindret även snö och jag hade svårt att tänka mig att julstämning skulle kunna infinna sig någon annanstans än uppe i norr, där åtminstone några jular ändå är vita.
Nu vet jag bättre! Julstämning har ganska lite med snö att göra men mer med mörker ute och värme och ljus inomhus som kontraster. Och det åstadkoms precis lika lätt i ett sydfranskt stenhus, jag lovar! På kvällarna är det brasa och fårskinnstofflor som gäller,
medan det bjuds på intensivt blåa himlar och solvarma stenmurar på dagarna.
Lunch utomhus är absolut möjligt och om Météo France inte ljuger, har vi ett helt gäng fina dagar framför oss.
Det blir en ganska kort vända den här gången, så det gäller att krama ur så mycket det går medan vi är här. Imorgon blir det därför en heldagsutflykt medan sofföverdrag, filtar och kuddar torkar. Vi har haft diverse objudna gäster under hösten, så allt som går har fått snurra en vända i tvättmaskinen.
På fredag fortsätter sedan julförberedelserna med finlir och så skall jag sätta mig en stund i solen och sticka medan bullar jäser och julskinkan får färg i ugnen.
Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åtgärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?
Joråvars och nej.
Både och inte.
Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.
De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.
Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…
Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.
Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.
2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.
Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.
Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.
Lite åt det här hållet …
Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkringsbolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?
Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.
Jul i Murviel, till slut?
Jag önskar mig en ringklocka.
Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.
Hur var det nu?
”When life gives you lemons…?
… make lemonade.”
Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.
Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.
Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.
Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.
Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.
.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!
Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.
Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.
Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.
Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och sprayflaska och skred till saneringsverket.
Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.
Dagsfärsk bild på ett trots allt ordnat hörn
Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …
Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.
Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.
Objudna gäster handlar det om här, alltså.
I Stinas päls.
Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?
Man tar sats, köper en ångtvätt,
Bästa kompisen …
duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.
Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.
Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.
Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.
Hon, som så tydligt tidigare visat att hon inte gillar vatten, bara tolererar det (bad i diskhon i Murvelhuset för några veckor sedan).
Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.
Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.
Kärlek är … att kanske sova med loppor …
De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.
Imorse såg vi ingen.
Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.
Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.
Det händer inte.
Not on my watch.
I shall never surrender.
Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.
Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.
Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.
Innan trädet föll …
Ingen kommer här fram, här fram …
Men hjälp skall dit i dag.
Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.
Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.
Mental bild, det.
För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.
Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!
För en dryg vecka sedan hämtade jag Åsa på flygplatsen i Montpellier. Nu har hon redan hunnit åka hem igen och vi är inne på vår sista vecka här för den här gången.
Oliverna har hunnit mogna under vår månad här …
En månad går fort. Den fick heller inte innehålla det vi hade planerat, eftersom vi istället har hållits tämligen sysselsatta med sådant som pockar på uppmärksamhet i kölvattnet av vattenläckan. Däremellan har luften med jämna mellanrum liksom gått ur oss. Balansen för min del mellan franskstudier, jobb och semester blev också rubbad när vi gång på gång varit tvungna att anpassa oss till när hantverkare och försäkringsinspektörer haft tid med oss. Det har stressat mig en aning men någon större fara är det trots allt inte. Alla har varit otroligt tillmötesgående hittills.
Solen skiner om dagarna, umgänget är ymnigt, himlarna, såväl dagtid som nattetid är galet vackra,
och jag är så tacksam över att kunna vara här under en så lång sammanhängande tid, trots att det är mitt i terminen och alla andra är strängt upptagna. Så vad har jag – vi! – gjort medan vi varit här?
Förmiddagarna har vikts antingen åt franskan eller jobb med mina gymnasier och med Kennari;
Hemmakontoret – åtminstone ibland.
… när jag inte tvingats lägga det åt sidan för att Murvelhuset kallat. Första dagarna på plats kröp jag på golvet och skurade travertinen ren och därefter har samtal, mejlkorrespondens, möten med hantverkare och googlande efter sakkunniga och möjliga lösningar, upptagit en stor del av mina förmiddagar. Eftermiddagarna – som idag! – har jag försökt hålla fria för mer socialt betonade aktiviteter eller bloggande, läsning bara för nöjes skull och stickning. Två små tröjor har jag hunnit med. Eller nästan iallafall.
De skall monteras och det är alltid den tristaste delen. Åtminstone fram tills att alstret ligger där färdigt framför mina ögon.
I köket har äntligen den sista skåpsinredningen kommit på plats:
Ikeamonteringsmästare G-rot – dvs jag – har varit i farten…
Både när vi var här i maj och i somras var just den skåpsdetaljen slut på Ikea i Montpellier men förra veckan lyckades jag få med mig den därifrån. Nu saknas bara det sista, restnoterade handtaget…
Med hem följde också en rejäl laddning stearinljus, tillsammans med boxar och burkar med lock. De senare har tagit plats på skafferihyllorna och i köksskåpen, där traktens möss varit på besök.
Att de plötsligt letat sig in i huset förbryllade oss först. Vi har aldrig sett spår av möss inomhus tidigare men tänkte att det nog var genom springor i den kackiga terrassdörren som de tagit sig in. Häromkvällen blev vi dock varse, när L såg en mus blixtsnabbt komma pilande från den öppnade rörboxen vid väggen där vattnet läckt.
Fri lejd från garaget och in i huset där!
Dock förhoppningsvis inte längre. Vi har tätat tillfälligt med stålull, som inte är skönt för små musfötter att gå på. Ingenting ätbart förvaras annat än i behållare med tättslutande lock, så nu har de heller inte mycket att hämta om de ändå tar sig in. Jag har ju brottats med möss förr och vet att de är minst lika envisa som jag, så jag gör mig inga illusioner.
Förra veckan kom snickare Loubet och mätte för ny terrassdörr och nytt köksfönster. Dörren blir i en liknande design som den gamla dörren men med dubbelglas, ordentligt lås, dörrkarm och tröskel, så att den håller tätt för såväl tjyvar som för kyla och möss.
Loubet skrattade gott åt köksfönstret och kranen,
men hade naturligtvis idéer om en elegant lösning på det.
När han ändå var här, pratade vi om dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum och om behovet av nya voleter till fönstren på bottenvåningen. Det blir dock en senare fråga. Vattenläckan och badrummen har förstås första prioritet. Allt annat får vänta ett tag. Eller terrassdörr och köksfönstret tas förstås omhand i februari, för det måste faktiskt också ordnas till slut. Skisser och devis är på ingång, så dem får jag återkomma till.
Återkomma skall jag om flera saker men det är sådär som det ofta blir när vi är härnere, att blogginläggen bildar kö. För vi är förstås inte bara hemma i huset och i trädgården. Vi ger oss iväg också, till fots i byn och i bil längre bort. En annan dag skall jag berätta om ytterligare en tripp till Pezenas och om lunchen i Sète i helgen. Eller om när jag ändå inte var skitkass på petanque.
.. om än med allt svalare nätter. Varje dag i värmande sol känns som en ynnest och vi försöker få till en rejäl siesta mitt på dagen, när det är som allra skönast. Jag simmar ett antal längder i det fortfarande 28-gradiga vattnet, gör mina övningar men sveper en handduk om mig en kort stund efter att jag kommit upp ur vattnet. Temperaturerna räcker trots allt inte riktigt till för att det skall vara jätteskönt att torka i solen efter badet. Men med torrt skinn är det mer än varmt nog! Som en junidag i Sverige, ungefär.
I förrgår satt jag i möte framför skärmen hela dagen men fick avbryta när ägaren till det öde grannhuset kom och knackade på.
Jag vet inte exakt hur gammal han är men nog en bra bit över åttio, kanske har han till och med hunnit passera 90-strecket. L var inte hemma, så jag fick ta till min nyvunna, fortfarande stappliga, franska och förklara för honom att jag hade svårt att gå ifrån, protokollförare på ett styrelsemöte som jag var. Både språk- och generationsklyftor försvårade den saken, så jag gick ifrån mötet en stund och tog hand om vår granne.
Han hade kommit för att inspektera det rasande taket på ladan, som gränsar till vår tomt och som vi tidigare i veckan informerat mairen om.
Han konstaterade raskt att det behövde åtgärdas och lovade att skicka en menuisier så fort som möjligt. Sedan pratade vi om hans vackra, men tomma hus och jag undrade om det fanns planer på att sälja det. Jag frågade bara försiktigt och berättade att vi gärna skulle vilja ha grannar där. Men en försäljning är inte aktuell, fick jag veta. Den gamle mannen ärvde huset efter sin morbror och använder det till att förvara maskiner och verktyg. Mest i ladorna, men tillgången till den lilla innergården är viktig för honom och därför vill han inte göra sig av med det. Kanske skall han hyra ut det, funderade han högt, men det verkade inte vara några bestämda planer. Sen berättade han lite om vårt hus och hur det såg ut förut, innan trapporna i trädgården anlades och innan vi byggde terrassen på baksidan. Han hade lekt med barnen i vårt hus, berättade han vidare.
Jag sög i mig allt han sa. Och han sa det på franska. Långsamt och tydligt och jag hade inga problem att förstå honom. Resultatet av det senaste årets studier? Troligen; någonting har helt uppenbart hänt med språkförståelsen, iallafall. Jag hade gärna velat fråga honom om mer men jag var tvungen att återgå till mitt styrelsemöte. Den där apéron med de alldeles för anonyma grannarna måste bli av nu. Grannarna håller alldeles oombedda koll på vårt hus och åtminstone den äldre mannen och hans fru med huset intill, har säkert mycket att berätta om murvelhusets historia.
En hel del pyssel med huset klaras också av mellan varven och i förrgår kom Aidan med sin van och forslade bort allt skrymmande skräp från vårt garage. Det kostade oss €80, tog knappt två timmar och sedan var en av de senaste årens mest irriterande surdegar ett minne blott.
Före …
… och efter men före slutstädning
I helgen skall jag ikläda mig merylbrallan,
Meryl…
Merylwannabe…
ta på munskydd och skyddsglasögon, behandska händerna och greppa såväl kvast som lövblås och städa ur allt damm, alla torra löv och grus. Sedan skall veden få en ordentlig plats längre in i garaget och därmed slipper vi skämmas varje gång vi öppnar garageporten.
Vildvinet växer så det knakar och jag tycker att det är fantastiskt vackert där det klättrar längs med stenfasaderna. Men jag klipper ner det.
Visserligen med viss sorg, men hur vackert det än är, ökar det klättrande vildvinet risken för att objudna gäster tar sig in där de definitivt inte är välkomna. Som möss, till exempel, eller till och med råttor. De senare vet vi hade hunnit bygga en hel råttby i den täta vegetationen invid laduväggen vid poolhuset. När den togs ner våren 2020, försvann problemet med nedskräpningen bakom voleterna i poolhusköket. Nu vet vi därför att de klättrande skönheterna inte kan tillåtas växa hur som helst. Vildvinet, alltså. Råttors skenande tillväxt har vi svårare att kontrollera.
Det där med att fasader bör hållas fria från alltför ymnig växtlighet, är möjligen ett trist faktum men sinnesfriden, där den går att någorlunda uppnå, är viktigare. Åtminstone för den här alltmer luttrade, sedan snart tio år lyckliga ägaren av ett charmerande men stundtals oberäkneligt franskt vinbondehus. Nästa vecka kommer bysnickare Loubets son, som tagit över pappans snickeri, och tittar på vår terrassdörr, liksom det av den nya kranen spärrade köksfönstret,
Man kan inte tänka på allt …🤓
och för att ge oss förslag på diverse andra dörrar inomhus. Det handlar om skydd mot tjyvar, kyla, möss och annat oönskat, liksom, för innerdörrarnas del, om privatliv på porslinstronen, dammfrihet i garderoben och barnsäkerhet vid den långa stentrappan ner från övervåningen. Där har barn redan trillat, dessbättre bara med blåmärken som följd, men varningsklockorna har ringt tillräckligt starka.
Nästa år tassar ytterligare två par barnbarnsfötter omkring i murvelhuset. All anledning, alltså, att fortsätta barnsäkra det som prinsarna visat oss att vi missat.
Så om någon undrar om gamla franska hus är något för den som helst har så lite som möjligt att fixa med på sin lediga tid, så kan jag berätta att så inte är fallet.
Antingen får du älska DIY eller ha pengar att slänga på problemen. Helst bör du ha en kombination av båda. Vi har ingetdera i outsinliga mängder.
Och ändå.
Att skaffa murvelhuset är det bästa L och jag gjort tillsammans.
Allt härligt bakom den grinden ändå …
Allt har en förmåga att lösa sig till slut. Det har vi också lärt oss.
Imorgon kanske jag berättar om dagens resa till Lodève, Millau och Gorges du Tarn. Vi tog oss en liten paus, nämligen. Miljöombyte är bra.
Murvielklotter 