Kategoriarkiv: Murvelhuset

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

07 fredag Jan 2022

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, Reminiscenser, resa med hund, Resor, studier i franska, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.

Tillbaka på ön

29 onsdag Dec 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund

≈ 17 kommentarer

Etiketter

,

Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.

I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.

Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.

Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.

Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grann­fastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjlig­heter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…

Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.

Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.

Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!

Annandag jul 2021

26 söndag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.


Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.

Skäller ut alla förbipasserande …

Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna spar­samt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.

Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.

Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret.
Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.

Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?

Så, à bientôt, Murvelhuset!

Stilla reflektioner från vårt franska palä

22 onsdag Dec 2021

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.

Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!

Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.

Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar till­friskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små troll­ungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns an­ledning att vara tacksam över.

Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.

Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.

Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?

Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.

De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.

Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.

Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.

Dimma på jyckens ettårsdag

21 tisdag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vår lilla pälsboll fyller ett år idag och en tillvaro utan henne blev helt otänkbar meddetsamma hon kom till oss. Och hur firas en jycke som fyller år? Lite extra gott i matskålen, en ny leksak men i övrigt har det varit en dag som alla andra i hennes unga liv. Omsorgen om henne behöver liksom inte en särskild dag. Och Stina är lycklig i sitt franska viste; aptiten är tillbaka, trädgården kräver hennes vakthundsskills och det sociala livet är rikt. Det gillas av både henne och oss.

Julstämningen har parkerat sig i huset och dimman som dominerat byn idag ger gatan utanför en rent Dickensk stämning…

Det är riktigt skönt att kura inomhus med tofflor på fötterna och en falnande eld i öppna spisen. Voleten mot den nattmörka trädgården är stängd, L & hund har gått och lagt sig och jag är trygg. För en stund fokuserad på att det just nu känns fint, låter jag tankarna stillna för en stund. Det händer inte så ofta. Jag låter det liksom inte hända och det är en brist. För det mesta måste jag hjälpa det på traven; genom att sticka, till exempel;

Selbuvotter …

eller när Stina uppfordrande hoppar upp i famnen och lägger sig tillrätta på ett sätt som omöjlig­gör både stickepinnar i händerna, böcker, paddor, telefoner och tidningar.

Det är välgörande, det! Älskade Stina!

Stina, hunden Kerstin och lilla Maj hos L för några veckor sedan …

För att ytterligare säkerställa julefrid, har jag lagt in frånvaromeddelande i mejlen fram till veckan efter nyår. Lite till skall jag jobba men i egen takt och utan att känna stress över att förväntas återkoppla eller springa på nya bollar de närmaste dagarna.

Idag kom dessutom inspektören från Swiss Life, till slut och vi kan äntligen bocka av det. Jag tror att vi nästan skrämde halvt slag på henne när både L och jag stod nere på varsin sida av gatan och väntade på henne.

Nu kommer hon inte undan👀

Vi tänkte minsann inte låta henne åka iväg i oförrättat ärende den här gången! Och någon ringklocka har vi fort­farande inte skaffat, så vad gör man?

Jag tror att det tog ett tag för henne att hämta sig från den initiala attacken från de knasiga svenskarna, för besöket var inledningsvis både allvarstyngt och en aning stelt. Men det gick som vi förväntat oss. Skadorna som vattenläckan orsakat täcks av försäkringen men att göra om badrummet med någon som helst ersättning från dem är inte att tänka på.

Vi skall göra det ändå. Det här vill vi gärna und­vika framöver.

Men taket, den skadade delen av innerväggen, den buktande parketten i ett av gästrummen och en professionell rengöring av travertinen ersätter de.

Lite förvånade var vi när vi kom hit för snart en vecka sedan över att fasaden fortfarande har en stor, ful fläck (ursprungsfläcken på vänstra bilden).

Inspektören konstaterade raskt att putsen ”sockrat” sig (bilden till höger), som hon uttryckte det. Jag förstod vad hon sa på franska men fann mig plötsligt i en för mig ny situation, där den franska terminologin tillfälligt var mer känd än den svenska. De senaste två terminernas franskstudier har avsevärt förbättrat min förståelse men tro inte för den skull att orden spiller ut ur min mun i motsvarande grad. Speciellt inte när jag dessutom skulle behöva ha koll på diverse byggterminologi för att göra mig förstådd. Blir lite arg och en smula frustrerad över det, faktiskt.

Men vi får alltså fasaden fixad, vilket vi inte hade tänkt på som en möjlighet. Att åtgärda fasaden har funnits med i tankarna ganska länge men knuffats bort av mer brådskande åtgärder. Nu gör det mig trots allt glad att vi ganska oväntat får det fixat. Huset kommer att bli så fint!

Men först stundar det alltså ännu mer praktiska bestyr än det vi hade förutsett. Om jag nu tidigare invaggats i något slags knasig tro att fuktskador härnere skulle torka ut i det fina klimatet och sedan bara kräva en aldrig så liten ”lick of paint”, så har mer realistiska farhågor besannats. Kanske är det tur att inte hela bilden blev klar med en gång. Då hade jag kanske trots allt kastat mig ut i snörvlande gråt.

Men nej, här är ändå julefint och jag har julbakat.

Det finns så oändligt mycket värre saker man kan drabbas av. Problemen med murvelhuset just nu är i allt väsentligt den priviligierades bekymmer. Det är viktigt att komma ihåg.

Det skymde raskt

15 onsdag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… strax före klockan 6 och temperaturen föll snabbt denna vår andra kväll i Murviel. Stina hann med att inspektera ägorna, och samtidigt höll hon koll på mig när jag samlade grönt till juldekorationerna inomhus. Cypresserna fick lämna ifrån sig några kvistar med kottar på, medan olivträdet och örterna i terrass­eringen också fick offra sig i sann juleanda.

Murgröna finns det gott om i trädgården och de spädaste slingorna funkar fint att vira runt ljuskronan över matbordet.

Åsså granen då…

Vi bryr oss inte ens om att leta efter äkta vara, för det här är trots allt inte granland. Vi kör fejk men pyntet består ändå av en del gamla godingar från förr.

Resten av julefriden får stearinljus, adventsstjärna och en och annan ljusslinga stå för.

Jag är en julegris av rang och älskar tindret och myset i advent. I min yngre tillvaro krävde det perfekta juletindret även snö och jag hade svårt att tänka mig att julstämning skulle kunna infinna sig någon annanstans än uppe i norr, där åtminstone några jular ändå är vita.

Nu vet jag bättre! Julstämning har ganska lite med snö att göra men mer med mörker ute och värme och ljus inomhus som kontraster. Och det åstadkoms precis lika lätt i ett sydfranskt stenhus, jag lovar! På kvällarna är det brasa och fårskinnstofflor som gäller,

medan det bjuds på intensivt blåa himlar och solvarma stenmurar på dagarna.

Lunch utomhus är absolut möjligt och om Météo France inte ljuger, har vi ett helt gäng fina dagar framför oss.

Det blir en ganska kort vända den här gången, så det gäller att krama ur så mycket det går medan vi är här. Imorgon blir det därför en heldagsutflykt medan sofföverdrag, filtar och kuddar torkar. Vi har haft diverse objudna gäster under hösten, så allt som går har fått snurra en vända i tvättmaskinen.

På fredag fortsätter sedan julförberedelserna med finlir och så skall jag sätta mig en stund i solen och sticka medan bullar jäser och julskinkan får färg i ugnen.

Jag går all in.

Är en julegris, som sagt.

Dags för en uppdatering, kanske

16 tisdag Nov 2021

Posted by in Hantverkare, Hunden Stina, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åt­gärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?

Joråvars och nej.

Både och inte.

Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.

De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.

Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…

Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.

Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.

2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.

Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.

Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.

Lite åt det här hållet …

Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkrings­bolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?

Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.

Jul i Murviel, till slut?

Jag önskar mig en ringklocka.

Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.

Hur var det nu?

”When life gives you lemons…?

… make lemonade.”

Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.

Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.

Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.

Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.

Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.

Nä, jag får väl ta bladet från munnen …

06 lördag Nov 2021

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 13 kommentarer

Etiketter

, , , ,

.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!

Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.

Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.

Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.

Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och spray­flaska och skred till saneringsverket.

Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.

Dagsfärsk bild på ett trots allt ordnat hörn

Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …

Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.

Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.

Objudna gäster handlar det om här, alltså.

I Stinas päls.

Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?

Man tar sats, köper en ångtvätt,

Bästa kompisen …

duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.

Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.

Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.

Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.

Hon, som så tydligt tidigare visat att hon inte gillar vatten, bara tolererar det (bad i diskhon i Murvelhuset för några veckor sedan).

Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.

Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.

Kärlek är … att kanske sova med loppor …

De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.

Imorse såg vi ingen.

Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.

Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.

Det händer inte.

Not on my watch.

I shall never surrender.

Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.

Bilden knyckt från: https://www.abbeygatelighting.co.uk/product/winston-churchill-framed-art/

Kom an, bara, säger jag!

Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.

Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.

  • Innan trädet föll …
  • Ingen kommer här fram, här fram …

Men hjälp skall dit i dag.

Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.

Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.

Mental bild, det.

För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.

Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!