When no one steps on my dreams there’ll be days like this When people understand what I mean there’ll be days like this When you ring out the changes of how everything is Well my mama told me there’ll be days like this
//Van Morrison
Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;
Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.
Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.
Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.
Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.
Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;
Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,
det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.
Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.
Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.
Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.
Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut. Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,
följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.
Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.
Ett badbart svenskt hav i juni
Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.
Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.
Växtligheten på grannens hus har vuxit till en elefant …MorgonpoolHuset har plockats fram och väntar på Bror
Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem. Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.
Nu har den väl aldrig varit förutsägbar men jag har hållit det ifrån mig på ett annat sätt än vad jag kan nu. Att Ryssland invaderade Ukraina när jag/vi som bäst ägnade mig åt att komma över covidbaksmällan, har gjort något med mig. Nära och kära som i perioder har det tufft går förstås inte heller obemärkt förbi.
En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera. Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.
Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.
Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.
L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.
Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.
2016 års igelkott
Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;
varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.
Jag längtar.
Efter härjet.
Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.
Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.
Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar
Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.
Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …
Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.
Det har sina sidor att vara med franskt maison. Med all glädje över dess blotta existens följer också ofrånkomligen en del bekymmer; stora ibland, som fullständigt förödande och kostsamma vattenläckor. De flesta orosmoln är dock dessbättre mer bagatellartade och tämligen lätt avhjälpta. Naturen gör precis som hon vill. Hon låter vildvinet göra skäl för sitt namn och ta över snabbt som ögat; Hon förvandlar vår trappa vid entrén till ett veritabelt törnrosasnår;
och med hjälp av solen och vinden sliter hon sönder pergolatak på mindre än ett år;
så fransar hon upp vår ganska så nya markis liksom hon ser till att parasollåtgången genom åren rentav blir lite spännande – skall det gömma sig ett getingbo när det fälls upp för första gången efter vintern eller skall det visa sig att solen bränt tyget så skört att det gått hål?
Ibland, det skall erkännas, känns det som något av ett sisyfosarbete att hålla förfallet stången. Inledningen av den senaste vistelsen kändes faktiskt inte så lustfylld som jag är van vid att den gör. Jag är tröttare än vanligt efter den svenska mer än halvårslånga och nyligen avklarade flyttkarusellen. Nu är allt jag vill bara att toffla runt och njuta, så då har jag gjort det också och bestämt mig för att det är charmigt att naturen inte låter mig kontrollera allt. Den är vild och gör som den vill. Lev med det, liksom.
Nu är jag tillbaka i Sverige för några dagars jobb. Här är lika varmt som i Murviel men soligare. Jag flög hit i ett mindre än halvfullt Ryan Air-plan, ett faktum som gör mig lite orolig; kommer rutten Sthlm-Béziers att försvinna igen, om vi inte är tillräckligt många som utnyttjar den? Rutten är smidig som tusan och prisvärd. Lilla flygplatsen i Béziers är fortfarande mer som en busshållplats än som en flygplats och vi tar oss snabbt dit och därifrån med murvelhuset som bas. Att rutten numera utgår från Arlanda och inte Skavsta, är också ett stort plus, eftersom Arlanda från vårt perspektiv är mer lättillgängligt, trots att vi har vår svenska bas på västkusten. Den här korta vändan hinner jag bara med jobbet och kommer inte att hinna träffa någon. Det känns konstigt och till och med lite dumt men jag tvingas inse att jag inte lyckas klämma in mormor-farmor-dotter-vän-mosterskapet nu. Geografin ställer sig i vägen för det. Att susa förbi Ulriksdal med Arlanda Express kändes mer än märkligt. Där skall man ju hoppa av, ju! Vara med prinsar och en liten Elsie! Men jag njuter av vårt radhus och de ljumma kvällarna på terrassen. Jag hejar på grannar och tittar på havet. Det är fint att inse att det blivit så bra här i Lycke – vår postadress är Lycke. Visst är det ett vackert ortsnamn? Det bästa av två världar har vi. Jag omfamnas av det och känner mig trygg, jordad. Utanför kan det blåsa, både bokstavligt och bildligt men i Lycke och i Murviel kan jag vila och finna ro. Mina två ”hemma”. Väsensskilda men lika fina.
Det doftar sommar och jag har klippt vår lilla gräsplätt,
liksom rosen och lavendeln bredvid mig, där jag njuter kväll i min vilstol medan de skickar iväg ljuvliga doftpuffar.
Nyinförskaffad ros och lavendel i majOch nu!
Den trivs, uppenbarligen!Prinsesse Mary heter hon
Jag njuter av fräschören, ljuset och vilken skyddad liten minioas vår terrass blivit. Ingen ser mig i mitt lilla hörn men grannarna är nära och jag hör dem i bakgrunden.
Imorgon lämnar jag igen. Det känns bra. Lika bra känns det att veta att det är det här jag så småningom återvänder till.
… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.
Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.
Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,
gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.
Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,
och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.
Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma. Men här är det uppvärmt. Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.
Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.
Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar. Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.
Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.
Det här med återkomst, ändå! Att få låsa upp den gamla ekdörren och kliva in i mörkret bakom de stängda fönsterluckorna och känna hur axlarna sjunker ner och hur allt som är en smula jobbigt för en stund försvinner. Det luktar lite instängt, men också välbekant och när voleterna öppnas, kliver rummet fram i all sin välbekanta prakt. Vi öppnar köksdörren och släpper ut tre månaders instängd luft, medan trädgården släpps in och gör allting fräscht igen. Jag plockar bort kökshanddukarna som prydligt lagts över glas och porslin i de öppna hyllorna; jag slänger rester av gammalt kaffepulver från den vackert bedagade kaffeburken, som jag fått av S,
och tittar på hunden, som tar långa glädjeskutt över travertinen.
On est la!
Så går jag uppför trappan till andra våningen med hunden hack i häl. Jag lyfter på en flik av överkastet i vårt sovrum och konstaterar att, jorå, jag har varit ordentlig och bäddat rent sist vi var här. Jag packar upp min minimala packning och får kläderna på plats i den numera dörrförsedda garderoben. Där blir det ett återseendets glädje när jag inser att jag förra året lämnade alla sommarkläder och lite till kvar här. Vi var mitt i vår flyttkarusell och jag tänkte att det nog var bra att inte släpa på saker i en flytt alldeles i onödan. Det var rätt tänkt.
Ibland kan jag ändå tänka att det kanske är dumt att åka tvärsöver halva Europa till samma ställe varje år. Vore det inte bättre att se och uppleva nya platser istället? Men nä, jag njuter av tryggheten i att Murvelhuset blivit ankaret i mitt liv. Här är allt sig väsentligen likt, även om det också hänt en del sedan vi var här sist. Tror att många lyckliga ägare av semesterhus kan känna igen sig i just denna charm; tiden står nästan stilla här. Jag behöver den här tidskapseln. Min något rotlösa sverigetillvaro de senaste 11 åren har förutsatt en fast punkt någonstans. Ett murvelhus, som bara står där och väntar på oss.
Så till sist trädgården; beskuren, tämjd och ändå vild och vacker.
Mandel på g!
Bertrand har planterat växter framför de tre nya träden vid poolhuset;
På andra sidan poolen har träden klippts tillbaka ganska hårdhänt; inte för syns skull, i första hand, utan för att allt för många tättstående träd också skulle kunna utgöra en brandrisk när sommartorkan slår till.
Här skall vi sätta upp skärmar mellan de kapade träden, så att inga småttingar frestas att klättra överdet trasiga gunnebostängslet till grannens övergivna tomt.
Det är en ny säsong som står för dörren. Köksterrassen har städats, poolhusytorna har rensats från vinter och utemöblerna har återtagit sina positioner.
Jag har också återupptagit vänskapen med gamle Ivar och nu står han ihopskruvad, målad och förankrad i väggen på två ställen i huset.
In i Ivar har barnböcker och spel stuvats, liksom annat som regelbundet behövs men som helst inte skall synas.
L har under tiden härjat med Boygues för att få igång vårt trilskande bredband; ända fram till idag – den sista för den här gången – fullständigt utan resultat. Men nu så kan jag både blogga och fjärrjobba utan att behöva förlita mig på ett svajigt mobilnät. Desto roligare och mer tillfredsställande har det varit att få det nya, blyinfattade halvmånefönstret på plats ovanför ytterdörren.
Sue, vår fantastiska anlitade glaskonstnär har jobbat med van Gogh och rymden som tema och det lilla halvmåneformade fönstret har blivit både personligt och vackert; en riktig conversation piece är det och vi skall se till att inviga det ordentligt när vi är på plats nästa gång.
Det får bli en blinkning till den kväll då jag, C & E och några till knatade upp till kyrkan i Murviel för att vara med på invigningen av det då nya kyrkfönstret. Men först skall vi hem en vända. Jag skall jobba, hänga med småttingar och till och med snart få välkomna en alldeles ny liten småtting! Jag hade annars gärna bara stannat men det är helt ok att åka tillbaka till Sverige nu. Jag släcker ner, tar med mig hunden, som sovit på min vänstra arm medan jag skrivit, vinkar till min skugga från badrumsfönstret mot muren mittemot och kryper ner i sängen.
Vi är inne i vår sista helg i Ulebergshamn och 18 månader av olika stadier i bostadslimbo är över.
Vårkväll Ulebergshamn
Om jag aldrig mer tänker flytta? I wish! Men jag hoppas att vi kan låta det dröja. Det har varit arton hektiska månader, som började med vattenläckan i Murviel hösten 2021, följt av omfattande renoveringsarbeten i dess kölvatten och sedan förberedelser för, och försäljning av Tjörn, samt därpå en tillfällig flytt till just Ulebergshamn. Det mesta har förblivit nedpackat sedan vi lämnade Tjörn, så att förbereda flyttlasset den här gången har varit en betydligt mindre ansträngande historia än sist, när jag dessutom tvingades släppa kontrollen sista flyttdagen, då min näsa kom ivägen för en elak bokhylla.
Köket packas ihop – på onsdag går flyttlasset
Men en flytt är fortfarande en flytt, och även om vi håller oss kvar på västkusten, alldeles invid västerhavet, så byter vi återigen kommun och vi känner ingen dit vi flyttar. Men grannar får vi och nära inpå, dessutom!
Det är en bra åldersblandning och vi är alla nya och i någorlunda samma situation. Jag ser fram emot att ha mer liv och rörelse runtomkring mig. Det har jag saknat både på Tjörn och här i Ulebergshamn, även om jag inser att det sommartid ser helt annorlunda ut i den lilla hamnen mellan Uleberget och Vinklätten. Omedelbara grannar är ju annars en bristvara också i de närmaste husen i Murviel. Två äldre damer bodde intill vår tomt när vi köpte huset 2012, men det är nu flera år sedan de båda dog och det blev helt öde runtomkring oss. I Murviel lyckas vi visserligen skapa liv och rörelse alldeles på egen hand men grannar saknar vi iallafall. Det blir kanske ändring på det nu. Bakom poolhuset grävdes det och jobbades det när vi var nere i januari;
Häromdagen skickade Claes och Eva en bild från sin promenad genom byn. Ett hus är nu på väg upp på tomten bakom poolhuset:
Vi kommer att se till att bekanta oss med de nya ägarna när de flyttar in. Har vi tur, är de inte bara fransmän, utan riktigt trevliga också. Det senare är det viktigaste, förstås, medan det förra skulle kunna ge mina franskkunskaper en boost. Bygget skall i alla händelser inspekteras när vi kommer ner i slutet av april. Men först är det flytt, påskfirande, barnbarnsturné och en hel del jobb som skall klaras av. Tråkigt kommer jag inte att hinna ha och inte heller kommer jag att hinna ägna mig åt så förfärligt mycket längt. Men det känns riktigt bra att en ny murvelsäsong står för dörren; sommarvistelsen skall få bli ordentligt lång i år.
Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka. Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,
rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;
Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen? Det lutar åt det förra …
Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.
Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!
Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.
Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:
Bror: – Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten! Mor: – Vadå, har du sett en igelkott i skogen? Bror: – Nej, knase, den i Frankrike!
Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.
Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron. Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?
På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,
och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.
Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år. I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.
Murvielklotter 