Etiketter
Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.
En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.
L är inte lika pratsam.
Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.
Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.
Vi är olika, helt enkelt.
Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.
Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,
till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.
Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!
Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;
Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.
I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.
Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!
Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.
Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.
Jag tycker om den.
Mycket.
Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.
I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,
de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.
Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?
Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.
Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?
Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?
Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?
Jag vet förstås inte.
Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.
Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.
Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.
Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.
Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det
medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?
I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.
L använde helgen åt att äntligen få igång projekt garderobsdörrar i källaren medan min hjärna höll på att gå i spinn över funderingar kring sådant som hade behövt hinnas med innan helgen var över. Hjärnan
Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, 
Murvielklotter 