Det är tidiga morgnar som gäller nu. Jättetidiga. Inte jättetoppen för en kropp som inte är genetiskt kodad för tidiga morgnar. Efter en vecka med uppstigning klockan fem varje morgon befinner den sig i chock. Kroppen höll på att sova bort hela lördagen och halva söndagen bara för att sedan inte kunna somna alls när det blev dags för möte med kudden på söndagskvällen.
Sådant fungerar inte alls när vägen till jobbet bitvis slingrar sig genom en djup skog och tar dryga en och en halv timme från Tjörn till Alingsås.
Så jag försökte sova vidare. Det gick sådär. Semestrarna är slut nu, nämligen, och utanför fönstret började det slamra och låta redan tidigt på måndagsmorgonen. Det är nämligen dags för nästa renoveringsprojekt; målning av ohyggligt färgtörstande fasad:

Egentligen var tanken att vi skulle börja där, med den illa åtgångna fasaden. Det var liksom den som i första hand gjorde att vi förflyttade oss till Tjörn förra hösten. Tillfälligt, sa vi.
Under ett år, sedan skulle vi leta oss tillbaka till Stockholm.
Vi är fortfarande kvar.
Det är sen augusti och de tidiga morgnarna, som så fullständigt chockat kroppen, bjuder precis som förra året på vyer som nästan får mig att tappa andan.
Ett intensivt men mjukt och varmt gryningsljus som silar in genom spetsgardinen i det nyrenoverade badrummet,

Dimslöjorna över fälten och vattnet när jag kör över vår ö

Förra året – lika förtrollande i år

och båtarna som ännu några veckor till guppar under Tjörnbron.

Det är tidigt när vi möts, de där vyerna och jag, och om jag tillåter mig att känna efter är jag aptrött. Men jag kör brandmannaförberedelser kvällen innan; paltorna ligger beredda, frukostmackorna är bredda, kaffet laddat och vattenflaskan påfylld. Så medan jag surplar mitt kaffe och tuggar i mig mina mackor susar landskapet förbi utanför bilfönstret och ger mig den ena energikicken efter den andra. Det är, utan tillstymmelse till överdrift, en betydligt trevligare väg till jobbet än den genom Södra länken, trots att jobbvägen nu är betydligt längre.

Den får mig att minnas vägen till jobbet förbi Hellasgården och Källtorpssjön en gång för allt längre sen. Samma dimslöjor, liknande vattenblänk och nästan samma energikickar.

Jag trivs på många platser, inser jag. Tillvaron fungerar bra som det är nu. Men bara för att jag betraktar den som ännu ett kliv i riktning mot förhoppningsvis större flexibilitet när det gäller var jag befinner mig när det skall jobbknattras och jobbmötas.
För det går inte många veckor efter att jag lämnat Murviel innan det liksom börjar gnaga och skava; måste jag inte ändå dit för att titta till det?

Är det inte dags för en termitkontroll?

Borde vi inte vara där och se till att få bakgården dränerad inför höstregnen?

Och visst måste vi vara på plats för att instruera elektrikern när varmvattenberedaren skall fixas och de resterande elarbetena skall göras?

Och tonellen som inte kom på plats som utlovats – skall vi inte åka ner och jaga på eller rentav få upp den själva?
Längtar inte poolen efter mig?

Och den nya verandan?

Och, kära bygrannar, visst är det väl lite tomt utan oss ändå…?

Nästa vecka skall det bokas tripp ner. Inga dimslöjor över vacker morgonö kan i längden kompensera för längtan efter den absoluta och väldigt murvielska favorittillvaron.