Kategoriarkiv: Reminiscenser

Retrospektiv oktober

01 torsdag Okt 2020

Posted by in Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.

Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.

Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.

Hanging on every word

Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.

2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.

2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.

Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.

Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!

I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.

Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.

Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn

Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.

En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.

Tänk om vi hade vetat!

Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.

2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.

2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.

Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.

Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?

Köket när huset blev vårt i mars 2012,
….och det stora rummet med gult betonggolv.

Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.

Ett rum i taget.

Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.

Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!

Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!

Efter regnet

24 fredag Jul 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Reminiscenser, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

Nyregnad natträdgård

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.

Du kan ingenting ta med dig

09 torsdag Jul 2020

Posted by in grand-mère, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

I tomheten som de älskade prinsarna och deras päron lämnar efter sig, kastar jag mig ut i projekt #planerapackning. Det är en smal sak när det gäller mina paltor, eftersom sommarkläderna fastnade i Murviel. Några av dem brukar få följa med hem efter påskvistelserna men någon sådan blev det ju inte i år.
I källaren står däremot ett antal lådor märkta ”Murviel” och som bedömts mindre viktiga och därför blivit kvar när bilen fyllts med annat vid tidigare resor.
Men nu har jag alltså dykt ner i dem.
En inte oansenlig del av alla prylar kommer från mina svärföräldrars hem. Anna-Stina fick lämna sin lägenhet hastigt och kunde inte själv få med sig de saker hon ville ha till äldreboendet när hon akut tvingades flytta dit. Under den tid hon hann bo där, kom hon ständigt att tänka på sakerna hon lämnat kvar. Hon bad oss med jämna mellanrum hämta än det ena, än det andra. Hon ville omge sig med den trygghet de gav henne, minnena som väcktes med hjälp av dem, blandat med en högst befogad rädsla för att de bortom hennes vakande öga skulle skingras och hamna någon annanstans. Vemodet och, för all del, en rejäl dos ilska flyttade med henne till det som skulle bli hennes sista hem. Det var förtvivlat att bevittna.
Vi tog vara på vad vi kunde och lite till. Det mesta är kvar i packlådor i förråd och garage.
Så igår, när jag blev tvungen att hålla längtet stången, packade jag upp en liten servis jag glömt fanns där. Servisen andas barndom, och det knockar mig. Det passar inte alls här i huset på ön och egentligen är det kanske väl gulligt för min smak. Men i rätt omgivningar…

Det hade lika gärna kunnat vara något min mamma serverat morgongröten i när jag var barn. Eller pajen med vaniljsåsen i kannan bredvid.
Med utsikt över Tinnsjön i Telemark genom vackra gamla fönster.

Kanske hamnar servisen i Murviel, kanske inte. Vi behöver den inte.
Vad som får hänga med i familjens ägo en generation till handlar till slut inte bara om vad vi tycker är vackert. Proveniensen är alls inte betydelselös. Respekten för den som en gång prydde sitt hem med dem har också betydelse.
En skärva av makarna Janssons bohag finns hos oss. Resten glädjer förhoppningsvis andra vintageglada.
Att nostalgiskt vilja hålla fast vid de ägodelar en omgivit sig med genom livet är fullt begripligt. Det är dock fortfarande inget att rekommendera. Lika mycket glädje de en gång skänkte, lika bekymmersamma kan de bli när det blir för mycket av det goda. Jag skall försöka hålla det i minnet. En servis in måste  bli en ut. Och tavlor som inte längre hittar en vägg att hänga på, bör få vandra vidare. Annars ser jag snart inte skogen för alla träd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kan undra vad som väntar post corona…

31 söndag Maj 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Klicka på bilden för blogginlägg från maj 2019

Jag roar mig med att med jämna mellanrum använda mig av äldre klotter som den dagbok det faktiskt också är. Speciellt nu när inga färska direktrapporter från Murviel kan förmedlas. Bloggen är ju egentligen tänkt att framförallt skildra livet i Murviel men det blir ju av förklarliga skäl svårt när jag inte kunnat åka dit.

På de där virtuella minnesvandringarna som jag företar med jämna mellanrum, slås jag av hur mycket det handlar om projekt av olika slag. Det är ständigt något på gång och det ena projektet öppnar upp ögonen för det andra i en aldrig sinande ström.

För exakt ett år sedan åkte jag på blixtvisit i två dagar för att träffa Bertrand och Benjamin och diskutera nya betongsulan invid poolen.

Jag tog tåget från Göteborg tidigt på morgonen, klev av på Centralen i Stockholm och tog flygbussen ut till Skavsta och landade i Béziers som vanligt vid åttatiden på kvällen.

Back in the days…

Invant och självklart. Ingenting att fundera så värst mycket vidare över.

Välbekanta nyllen som möter upp på lilla flygplatsen och tar mig med till Murviel och andra som nickar igenkännande och som jag växlar några ord med. Som en gammaldags tågstation i en liten by där alla känner alla.

Så återfärden tre dagar senare med tidig TGV till Paris och flyg vidare till Göteborg för att hinna iväg till 60-årskalas i Värmland dagen efter.

Göteborg-Stockholm-Skavsta-Béziers-Murviel-Paris-Göteborg-Tjörn-Karlstad-Tjörn på fem dagar.

Normalt.

Då.

För länge, länge sedan och alldeles nyss.

Resehjul som bara snurrade fortare och fortare och som ingenting förmådde få hejd på.

Före corona. En annan era.

Jag vet att jag inte kommer att leva så igen.

Än så länge finns heller inga flyg som skulle möjliggöra det och den lätta desperation jag kände när RyanAir meddelade att rutten Skavsta-Béziers skulle läggas ner – tillfälligt eller för evigt var då högst oklart – känns närmast löjeväckande när jag tänker tillbaka på det. Betydligt tuffare utmaningar väntade runt hörnet och det är tur att jag inte då visste att större delen av årets sommarsäsong skulle brinna inne.

Nu öppnas Europa upp igen. Från 15 juni verkar det bli fritt flöde in i Frankrike men vi kommer inte att åka då. Vi har för många vi måste semestra med på hemmaplan först. Kanske att vi ändå får till en roadtrip ner i juli men också det är högst oklart.

Men visst vill vi ner i sommar.

Stenaterminalen i Göteborg…
… inför roadtrip till Murviel 2017

Kanske kan vi få till drygt tre veckor. Det är rekordkort jämfört med tidigare år men bättre än att inte få några varma sammetsmörka sydfranska sommarkvällar och lata dagar under markiser och parasoll alls.

Aska sprang lägligt in i bild!

Nu väntar jag också på offerter från Le studio des artisans, som skall ta hand om målningen av köksluckor och väggar i stora rummet på entréplan. Det är inte realistiskt att tänka att vi skall få till det själva nu, även om vi tar oss ner för en kortare sejour i sommar. Tre olika offerter tar de fram; en för bara köksdelen med väggar och skåp; en där också taket tas om hand och en tredje där också bjälkarna strippas och får ny behandling. Det är en kostnadsfråga, förstås, men det vore skönt att få alltihopa gjort när det ändå stökas runt.

Helen hade med sig två målare till huset härom dagen och det visade sig att en av dem gjort arbeten i vårt hus förut, när familjen Trygg ägde det. Det är alltid lite spännande att höra om husets äventyr innan vi tog det i besittning men han mindes inte så mycket. Det var väldigt länge sedan nu. Däremot berättade han att den fina tapeten vi skaffat för väggen ovanför buffén inte fungerar att sätta upp,

såvida vi inte sätter upp en gipsskiva för att få väggen jämn och rak.

– Quelle horreur!, utbrast jag. Kommer inte på fråga.

Då föreslog Helen istället att de skulle ta en mönsterrapport av tapeten, göra en mall och istället måla mönstret direkt på väggen. Det väckte min entusiasm, vill jag lova! Sedan är den stora frågan hur högt upp det skall målas tapetmönster; upp till första eller andra hyllan?

Jag ser fram emot att få det stora rummet klart. När det är gjort är ursprungsplanen för renoveringarna slutförd. Det tog bara åtta år.

Klara blir vi förstås aldrig men nu skall det förhoppningsvis få handla mer om upkeep än renovering ett tag.

Kanske.

Västkustsommar

23 lördag Maj 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

En prickig historia om längtan

10 söndag Maj 2020

Posted by in Familjen, Grand-mère, Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hejdå mars 2020 – du är inte välkommen tillbaka

01 onsdag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Mitt – allas våra(?) – livs hittills märkligaste vårmånad läggs till handlingarna. Jag har stigit upp i vanlig tid minus den restid jag annars måste ta med i beräkningen. Dagens första möte har börjat klockan åtta i stort sett varje dag och sedan har det rullat på. Framemot fyratiden  stillnar det och jag tar tag i dagens mejlskörd, planerar för kommande dag och funderar över vad jag hunnit med och vad som eventuellt glömts bort. L har samma rutiner. Vi äter en sen frukost tillsammans och det är en trevlig nymodighet; en försmak kanske av hur vår pensionärstillvaro skulle kunna te sig. Förutom jobbtimmarna framför datorn, då.
Jag städar ur köket en låda i taget.
Jag sorterar pappershögarna som annars inte hinns med när resorna blir fler än vad som kanske är att rekommendera. Nu reser jag i stort sett ingenstans. Efter de senaste par veckornas inledande rastlöshet börjar jag vänja mig och kanske att jag till och med förmår vila lite i det. Jag hinner ikapp med livet på ön som annars är det som mest får stryka på foten.
Så blir det till slut så att den där redskapsboden jag funderat på att skaffa i några år ligger i en levererad packe på vår parkering utanför huset.

Många otympliga kilon att bära upp för trapporna…

Jag har långtgående planer på att snickra ihop den själv. Något sådant har jag aldrig gjort förut, så det går säkert bra; var det inte så hon sa, Pippi Långstrump?

Efter en jobbdag med blicken gång på gång glidande mot en dammig fönsterkarm, tar jag så fram en fransk wipe, dammar av och fyller köket med en doft av fransk såpa.

På lördag skulle jag egentligen ha flugit ner till Murviel. Firat sedvanlig påsk. Tagit första doppet i säsongsöppnad, gnistrande ren pool.

Av det blir inget, förstås. Jag får nöja mig med bilderna grannarna H skickade från huset igår. De offrade några av sina värdefulla minuter i frihet på att titta till vårt murvelhus. Allt är sig likt;

Ingen har varit där och ruckat på handdukarna jag lagt över de öppna hyllplanen som skydd för dammet, ingen har klivit över mattor som därmed halkat på sned och ingen har suttit i möblerna som också de fått skynken över sig till skydd mot dammet, som har den fula ovanan att leta sig in genom de gamla fönstren mot gatan.

Mitt på golvet ligger draghunden kvar dit jag sparkade undan den när jag stängde voleterna mot trädgården.

Draghunden, som tovades fram en varm sommardag i murvelträdgården för ganska många år sedan redan och som gjordes med älskade Wilda som modell;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wilda morrade när hon konfronterades med sin avbild. Jag tror hon blev förolämpad för särskilt likt blev det ju inte.

Med bilderna kommer murvelhuset nära igen och det är välgörande. Huset väntar på oss. Huset finns kvar. Jag tänker hoppas på en sommar som förmår vara åtminstone nästan som vanligt. Med glada barn i poolen och gemytligt sorl i sammetsnatten.

Skratt och avlägsen musik när jag dröjer mig kvar på terrassen efter att vännerna gått hem och L gått och lagt sig. Ofta med ett nytt blogginlägg på skärmen som trygg återkoppling på dagen.

Prinsar vid frukostbordet medan cikadorna blir allt mer högljudda i takt med att dagen rusar mot middagshetta;

Fingeravtryck från glasskladdiga små händer och hela havet stormar bland soffkuddar och ditsläpade täcken.

Semesterlivet som pösande stolt mormor.

Ingenting kan tas för givet. Jag vet. Men det är fint att med jämna mellanrum få inbilla sig att somrarna är oändliga, att de är många och att de alltid kommer att se likadana ut, bara jag bestämmer mig för det.
Snart, snart skall vi öppna murvelhuset mot en ny säsong, något försenat men i övrigt med samma mall, samma innehåll, samma älsklingar. Om jag har någonting som helst att säga till om.

Detta bildspel kräver JavaScript.