Kategoriarkiv: Renoveringar

Novemberlördag på ön

19 söndag Nov 2017

Posted by in Familjen, huset på ön, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Blek höstsol letar sig in genom saltstänkta fönster över fransk marknadsduk

och det är lördag. Oftast är lördagar på ön bara mina, L:s och hundens och frukostarna blir långa, fingrarna färgade mörka av trycksvärta och alla krav får stanna i farstun.
Vårt ö-liv har i två år handlat om renoveringar av det mer genomgripande slaget. Facebook påminde mig om det idag med en bild från när köksrenoveringen drog igång för två år sedan.

Just köksrenoveringen skulle visa sig dra ut på tiden långt bortom vad vi då kunde föreställa oss och sedan dess har vi liksom vant oss. Tänkt på det färdiga resultatet som en avlägsen dröm. Satt umgänget på hemmaplan på vänt. Vänt bort blicken från staplade ägodelar i väntan på att åter få en välordnad plats att bo på. Och planerat för ett återtaget socialt liv någon gång i en avlägsen framtid.
Förändring som tillstånd är titeln på en bok jag läste för några år sedan. Förändring är oundvikligt, slår den fast.
Hm.
Jodå, så är det och jag gillar de utmaningar varje förändring för med sig. Och klar blir en aldrig med någonting, som tur är. Det vore för trist.
Och ändå; nu ÄR vi klara med den invändiga renoveringen av huset på ön. Nu skall här pyntas för advent – eller novent, som de som inte kan vänta har döpt det till. Och umgås, det skall vi!
Vi har inlett i stor, ljuvlig stil med de allra bästa och så lyckligt upptagen var jag av det efterlängtade besöket att jag alldeles glömde att fotografera. En urdrucken flaska kvar på bordet efter att gästerna åkt, var det enda som letade sig fram till kameralinsen…

Nu sover hund och husse och jag lyssnar på diskmaskinen i köket. För två år sedan diskade vi i handfatet i det ännu inte renoverade badrummet,

klafsade runt i byggdamm och letade lägenheter i Stockholm för en planerad återflytt när renoveringarna på ön var avklarade. Någon återflytt har det dock inte blivit. Vi är kvar på ön och nu, när byggdammet till sist äntligen lagt sig, planerar vi för att njuta frukterna av det där klafsandet. Och för umgänge, nu när det äntligen är möjligt. Hemnet har jag slutat knarka.

Men hur blev det då efter allt renoveringshärj?

Det skall jag be att få återkomma till.

Alldeles strax.

Arbete på hemmaplan idag – i dubbel bemärkelse

26 torsdag Okt 2017

Posted by in distansjobb, Hantverkare, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

En hel, ljuvlig dag i hemmakontoret på Tjörn lider mot sitt slut. Hunden har assisterat mig på bästa sätt och i solen utanför köksfönstret har det sedan länge planerade utomhusarbetet tagit fart. Tre skickliga hantverkare går systematiskt tillväga och på två dagar har de hunnit längre an vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Den sorgliga lilla gräsplätt som i två år fått agera parkeringsplats är nu ett minne blott,

Gräsplätten i vinterskrud, januari 2016

Istället är där förberett för stenläggning,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kan se fram emot en vinter där varken lera eller dött gräs följer med in i bilen när husets invånare i mörker, vind på tvären och i piskande regn – oftare än vad som kan anses acceptabelt – ger sig iväg till sina respektive jobb tidigt om morgonen. Lättare att skotta blir det också, de gånger regnet bestämmer sig för virvla in från havet i kristalliserad form.

Entrétrappan är på god väg att inta sin ursprungliga plats,

fastän den här gången blir den bredare, får en avsats efter halva vägen och blir därmed lite flackare och vi får en mer tillgänglig väg in i huset. De gamla altanräckena har gjort sitt,

och vår utemiljö är just nu inte särskilt barnbarnsvänlig…

Inte bidrar jag med något av det arbetet. Istället har det varit fjärrkonferens och förberedelser inför den mycket nära förestående starten av Kennaris fjärrundervisning i dari tillsammans fantastiska Z. Det är galet roligt och inte så lite nervöst. Tekniken är på plats och vad gäller handhavandet av densamma, så pågår intensiv träning för att få det automatiserat. Allt det där andra som jag inbillar mig att jag skall hinna med när jag jobbar hemifrån har däremot blivit sorgligen eftersatt. Inte har jag hängt någon tvätt, dammsugit eller lagat smarrig lunch åt mig och inte har jag påbörjat röjning i källaren som pausunderhållning. Så nu är det dags för det senare innan solen försvinner ner i havet. Släpkärran är på plats och morgondagens tur till tippen är inplanerad. Inget att be på. Bara att sätta igång.

Avslutar med en bild som Maison de deux skickade på poolhusdörrarna som snart är klara.

Vi håller folk sysselsatta ett tag till, minsann.

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

När det är dags för en ny instruktionsbok

02 onsdag Aug 2017

Posted by in distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

Inaktuella varningar för obefintliga eller vingliga räcken

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

Före…
under…
och efter

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Före…
…efter

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Ett klitet knyck i snöret, så åker den upp och drar tillbaka sagda snöre…
… och när den skall ner igen är det lika smidigt och linorna skyddas från smuts. Perfekt!

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

Inte en tråkig sekund

10 måndag Jul 2017

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag tog ett kvällsbad ikväll. Poolen har jag lämnat orörd i flera dagar, eftersom jag har haft så mycket annat för mig. Jag har till exempel gnussat färg på poolhusdörrarna tillsammans med Mäster Anneli på Maison de Deux.

Poolhusdörrarna på väg mot en grönare tillvaro

När jag lägger ifrån mig penseln är den alldeles rufsig och mitt skinn är prickigt av allt det languedocgröna. Mäster själv skakar på huvudet och är inte ett dugg prickig. Inte är hennes pensel rufsig heller. Förstår inte hur hon bär sig åt.

Både jag och L har efter bästa förmåga försökt bistå proffsen och känner oss nu ohemult duktiga efter allt vårt hantverkande. Ledbrutna är vi också, så det skall bli skönt med vila. Proffsen däremot, de fortsätter oförtrutet vidare. Jag blir stum av beundran inför dem.

Jag fick en idé på Pinterest och presenterade den för Anneli, som gick i spinn.

Råskiss på Pinterest blev något helt annat i händerna på Maison de deux

Lastpallar och trallvirke skulle ge oss en ny matplats vid poolen. En överbliven, illa måttad pergola, skulle till slut få sin givna plats, dessutom. Hur den där hantverkarhjärnan spinner, begriper jag inte men den förstår verkligen precis och ur det kaos som gjorde mig smått panikslagen för bara ett par dagar sedan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

växte under eftermiddagen idag ett dansgolv fram. Richard – Annelis kompanjon och livskamrat – har slitit som ett djur i stark sol och dallrande värme. De båda har sågat, skruvat, slipat, måttat och – levererat!

Trädäck och pergola på plats och solen på väg ner

Så tog jag fram tralloljan och öste på i ganska sena kvällen och nu ligger det där, murvelhusets alldeles egna utomhusparkettgolv:

Citronträd i kruka utan botten och kryddränna i förgrunden

Imorgon städar vi upp det fortfarande ganska stökiga poolområdet och lägger ett soltak på tonnellen. Bredvid ”parketten” står ett citronträd vi fått av familjen Maison de deux i bröllopspresent,

och under arbetets gång kom Anneli på den lysande idén att ordna med en upphöjd kryddlåda och en flytt av de klätterväxter som tidigare kämpat för sin tillvaro invid stenväggen.

Det ena har på ett makalöst kreativt sätt gett det andra.

Det är inspirerande.

Tänk ändå vad en pin från Pinterest kan dra igång när du har rätt mänscher omkring dig!

De här sanslösa kvällarna…

06 torsdag Jul 2017

Posted by in grand-mère, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Klicka på bilden för filmsnutt med cikadeskrik

… när cikadorna får fullständigt tokspel innan de tystnar. Som om de måste klämma ur de allra sista minutrarna av dagen innan de går till nattvila. De håller på också när svalorna och fladdermössen gett upp och håller mig sällskap medan mörkret sakta sänker sig över trädgården. Vi är fullkomligt överens, cikadorna och jag. När kvällen till slut tagit udden av den dallrande hettan men ändå är ljuvligt mild och skön, vore det vansinne att inte passa på att njuta. Så jag dröjer mig kvar jag med.

Det sista av det inte längre så kylda vinet slinker ner i min strupe och myggorna försöker desperat trotsa våra osande citronellasticks. Det lyckas de inte med något vidare, trots att de för varje år tyvärr blivit allt fler, de blodtörstiga vederstyggelserna! Vinbönderna runtomkring oss rycker på axlarna och vet att berätta för oss att så blir det när allt fler går över till ekologisk odling. Några av dem verkar tycka att det är ett riktigt dumt påfund detta att inte spruta odlingarna med pesticider. Medan jag, som den eviga optimist jag är, tänker att då drar uslingarna säkert till sig myggjägare som under lång tid inte haft så mycket att smörja kråset med i våra trakter men nu anar morgonluft och åter dyker upp i stora horder. Balansen återställd och färre myggbett på oss. Så tänker jag. Naturen som reparerar sig själv utan vår hjälp, om den bara får chansen.

Det är bara jag, hunden och L i huset nu i några dagar, sedan E försvann på sin lilla europaturné och innan älskade lilla B med entourage dyker upp på tisdag. Det är nog tur att det dröjer några dagar innan de kommer, även om min längtan är av det allvarligare slaget. Idag greps jag nämligen av en stunds panik när jag insåg att vi har ett avloppsproblem uppe vid poolhuset, samtidigt som just det område, där de troliga problematiska rören är nedgrävda, just i detta nu kläs i ett trädäck som vi inte kan vänta med att lägga klart. Små barnfötter skall snart springa där, så färdigställandet av det äger högsta prioritet.

Det går undan, även om det ser kaotiskt ut just nu…

Lokaliserar vi inte var rörmokeriproblemet är och heller inte kan få det avhjälpt, får vi helt sonika stänga ner poolhusköket för denna säsong och ta tag i problemet i höst istället.

Inga problem.

Eller om de finns, får vi skjuta dem framför oss i några veckor.

Eller allt är inte solsken, ändlösa lata dagar under parasoll med en tummad pocketbok i handen.

Ibland blir det lite bökigt att äga ett sydfranskt hus med ganska stor trädgård och med mycket som kan trilskas och gå sönder. Fast vid det här laget har vi hunnit hitta ett gäng duktiga hantverkare som nästan alltid kan komma galopperande och snabbt hjälpa oss.

Imorgon bitti kommer Gary. Han är rörmokare. Jag älskar rörmokare. Åtminstone imorgon bitti.

Så kan jag förhoppningsvis återgå till att planera för ett återbesök på Le St Barth’ – Ets Tarbouriech, det fantastiska stället vid Étang de Thau, där vi åt musslor och ostron direkt från odlingarna utanför härom kvällen.

Något annat serveras inte. Det behövs inte. Sällan har musslor smakat så gott eller ostronen så helt utan ansträngning landat på kistbotten som just där, just den kvällen. Jag har en känsla av att jag hade kunnat bli serverad precis vad som helst och tyckt att det varit det allra mest fantastiska jag någonsin ätit. Miljön gör liksom allt.

På dammiga oansenliga grusvägar mitt i ingenstans tog vi oss dit och möttes av en avspänd, bohemisk miljö, ett slamrigt kök med doft av friskt hav, en lugn glittrande etang, musik med gung i lagom volym ur högtalarna och sorlande, rödkindade middagsgäster. Alldeles som att kliva in i en filmscen med perfekt rekvisita.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Perfekt, om du frågar mig. Vi åker väldigt snart dit igen.