En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb. Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.
Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!
Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.
Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.
Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.
För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.
Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.
Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.
Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,
efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?
Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,
och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.
Notera gärna de languedocska vinerna! Och Murviels Ravanès, dessutom!
Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.
Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.
Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,
som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.
Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna avtecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.
Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härligheten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.
Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!
Snart färdigbadatMånen lyser upp natthimlenFrukost på terrassenSäsongens sista middag uteMörka kvällar …… och en himla bra uppladdningsbar lampa
Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.
Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.
Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.
Himlatitt under ryggsimStina vaktar men badar helst inteSolen försvinner snart bakom hustaket när klockan är halvsex …
Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.
Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.
Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.
Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.
Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.
Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,
Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.
medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte bevittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.
Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.
Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.
Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.
Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.
Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:
It has been a week and a half…
Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.
Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.
Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.
Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordentligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.
Så gör man inte.
Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.
Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.
Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.
Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.
”Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.
Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.
I Göteborg åkte vi spårvagn och dragspelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.
Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte! Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.
Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.
Sen somnade vår hjälte.
Och vaknade pigg som en mört,
åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg? Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.
Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt. Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?
Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.
Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.
I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.
Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.
Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.
Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.
I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.
Vi fick ett rum med utsikt över restaurangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turistsäsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.
Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrumsfönster på glänt. Sval och frisk havsluft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,
återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört. Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.
Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.
Hade jag ens sådana kläder …?
Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö. Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!
Maj iklädd mormors bralla❤️
Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!
Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.
Kuddar, dynor, lyktor och dukar undanstuvade …… medan poolen överlåts till badgäster för plask utan oss.oo
När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.
– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!
Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.
Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.
Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.
Blodapelsinssol i höjd med Orange!
Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!
Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.
Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.
Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.
Så här stilla var inte poolen idag …
Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …
Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen
och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.
Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.
Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.
Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!
Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.
Studsmattan skall riggas,
och mössen, som emigrerat till Murviel,
skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;
Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet. Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Murvielklotter 