Kategoriarkiv: studier i franska

Fem poäng till den som uttalar oeufs och boeufs rätt…

13 lördag Feb 2021

Posted by in Franskt traggel, grand-mère, Jycken, La mer, Om dagsläget, studier i franska, Väder

≈ 11 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.

Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.

De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.

De partitiva artiklarna, till exempel!

Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal.
Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.

Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du?
Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s?
Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna?
Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!

Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?

Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.

Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”!
Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:

Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan.
Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!

Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!

I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.

Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.

Bon week-end tout le monde!

Längre dagar ändå…

05 tisdag Jan 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jorå, dagarna känns faktiskt redan lite längre och dagsljuset, när det väl är framme, är åtminstone en aning intensivare och ingen är gladare än jag. Det är fint och det håller mig vid någorlunda gott humör.

Solnedgång från köksfönstret

Men 2021 lyckas ändå börja oroligt för familjen, för det skall ju inte bara kunna flyta på. Det är tydligen inte så vi jobbar numera. Men det skall alldeles säkert gå bra och jag stickar på för glatta livet – som en besvärjelse och för att se något bestående växa fram under mina fingrar.
Meditation och mindfulness.
Under tiden sprakar en brasa och juldekorationerna är fortfarande framme,

även om jag bit för bit plockar undan dem nu. De behövs i några dagar till men till helgen åker hela härligheten ner i källaren igen.
Nytt år.
Rensning och nya förhoppningar.
Det här är året då jag själv går in i ett nytt decennium av mitt liv och jag känner ingenting annat än tacksamhet över det. Den stora festen vi hade tänkt oss för L redan förra året och den alternativa för oss båda istället detta år, skjuts trots allt på framtiden. Kanske vi kan fira en hejdundrande nyår i Murviel 2021? För att fira födelsedagar, födslar, slutet på covidpandemin (?) och att vi kan umgås någorlunda normalt igen?
Vi får se.
För nu förbereder jag för terminsstart, nya arbetsuppgifter och lite studier, till slut. I det ädla tungomålet…

Jag skall försöka ta tag i mina sorgliga franskkunskaper och ge dem en mer akademisk touch med hjälp av Göteborgs universitet. Halvtid och på distans under våren, för att se om det kan få fart på mig, till slut. Jag får återkomma längre fram i vår med huruvida jag kommer att med större säkerhet våga öppna munnen och utstöta nasala läten med någorlunda självförtroende.
Inledningsvis verkar det busenkelt- jag har trots allt lärt mig en del på egen hand genom åren – men det gäller att inte bli för självgod och att utnyttja det eventuella momentum jag har till att repetera ordentligt.
En gång i en forna urtid utbildade jag mig till lärare i latin, engelska och det som då hette ”allmän språkkunskap”. Det fostrade mig in i ett lingvistiskt och grammatiskt tänkande som både hjälper mig men som också sätter käppar i hjulet. Jag måste hela tiden förstå konstruktionerna; jag klarar inte att bara härma; ett visst kontrollbehov och en smått löjlig perfektionism ställer sig i vägen för den vardagliga kommunikationen. Nu skall jag istället försöka omfamna behovet av kontroll och begriplighet och förhoppningsvis lära mig på det sätt som passar just mig bäst.
Lärstilar har det pratats om inom pedagogiken.
Min är uppenbart inte ”naturmetoden”; jag är alldeles för upptagen av att få fatt i mönstren för att klara det.
Men som sagt, jag återkommer. Hoppas på resultat kan man ju alltid!
Det är trettondagsafton på Tjörn.
2017 firades den senast i Murviel.

Januari 2017

Jag hoppas att en covidfri dito kan firas i Murviel 2022.

Galette des Rois på marknaden i Narbonne, 2016

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift…
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

Lagom är liksom inte grejen i år

11 onsdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Jobbinvasion, Om dagsläget, poolliv, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det fläktade till slut lite skönt under de tidiga kvällstimmarna igår och det blev lite lättare att andas. Det  var annars varmt. Riktigt varmt. Det blev lite jobbigt till slut med min rossliga hals och under eftermiddagens hundtimmar var det till slut svårt att avgöra om jag hade feber eller om det var hettan som fick omgivningarna att snurra. Termometern i trädgårdens mest skyddade hörn visade 48 grader innan kvällsbrisen kom och lättade på trycket. Så varmt var det dock inte men kvicksilvret var ändå uppe och nosade på fyrtiogradersstrecket innan solen försvann bakom grannens tak.

Isolationen bakom vår rostiga grind bröts ändå Igår och jag dristade mig iväg på en aldrig så liten utflykt. Vi for iväg till den fantastiska flodstranden vid Vieussan och badade i det strömmande svala och glasklara vattnet. Det var en näst intill religiös upplevelse! .

Så galet skönt och svalkande att det började spritta rejält i livsandarna. Här var jag i maj när Languedoc plågades av oupphörligt regn och betydligt svalare temperaturer än vad som är vanligt i maj. Kontrasten igår kunde nästan inte varit tydligare. En tröja över axlarna i maj kändes lika självklart då som det hade varit fullständigt otänkbart igår!

Lunch intogs sedan på Le Lezard bleu, där vi valde dagens matiga, vällagade och kryddiga meny.

Utsikt mot Vieussan från vårt lunchbord
… och mot floddalen

Det var en väldigt lagom utflykt för den halvkrassliga bloggaren och resten av dagen tillbringades i trädgården hemma med poolbad, sagotröjsstickning

och framemot kvällen ett aldrig så litet sippande på rosé. Med trevligt spontansällskap, kan tilläggas. Resterna av gårdagskvällens vindlande samtal över immande rosé, fick jag städa bort imorse..

Idag tog till slut det mer sociala livet fart igen. Besök av numera simkunniga barn blev det äntligen men precis när de kom, var jag tvungen att fara till Cessenon för lite konversationskurs i franska.

Det var föredömligt ordnat, måste jag säga, så det lär bli fler sådana sittningar för min del!

Fotboll med bybor på café Nouvel, med obligatorisk nationalistisk yra över Les Bleus fick avsluta kvällen;

Det fläktade lite under promenaden hem från bykrogen men det är fortfarande mycket varmt. Att sitta inne i restaurangen istället för utomhus kändes därför helt rätt, även om mysfaktorn därinne är tämligen låg. Men stämningen steg i takt med att Frankrikes chans att vinna kändes allt säkrare.

Rykten om regn på sina ställen därhemma når mig och det gör mig försiktigt glad. Ingen skadeglädje, tvärtom. Det behövs regn denna årets mest olagoma, otypiska vår och sommar både här och där. Men frågar du geologen i byn, säger hen att variationen är normal och att jorden i perioder varit skållhet och att det är ytterst lite vi kan göra för att påverka och bromsa skeenden i naturen som vi helst inte vill se. Jorden klarar sig alltid men med oss kan det gå som för dinosaurierna, oavsett vad vi gör. Eller så går det bra. Jag röstar för det sista och passar på att önska regn och gott gräs till världens alla betesdjur!

Nu skall jag försöka sova. Jag tror att det skall gå bra. Ljudet från biltutorna har stillnat och murvlarna verkar ha gått hem till sig.

När bloggarn leker marknadsförare och nöter mässgolv

14 onsdag Mar 2018

Posted by in Franskt traggel, Resor, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag står på Svenska mässan och väntar på att Sveriges skolledare skall ha lyssnat färdigt på ett föredrag om ”nudging”. Eftersom jag inte själv är där och lyssnar, vet jag inte riktigt vad det går ut på, så om det skall jag inte orda. Däremot innebär föreläsningen totalt dödläge i mässhallen och jag får tid att reflektera över min omgivning för dagen.

Det lär vara publikrekord och det märks när alla väller ut ur kongresshallen och med långa pensionatsarmar kastar sig över borden med förfriskningar. Ett av borden står alldeles framför vår monter, där jag och dariläraren Yosef står beredda att berätta allt om modersmålsundervisning som fjärrlösning.

Fast om sanningen skall fram verkar smoothiesar och kaffe intressantare än fjärrlösningar och jag förstår dem; mässtramp och mer eller mindre gäspiga föredrag mellan guldkornen gör också den mest ihärdiga mässbesökaren omåttligt trött. Och hungrig.

Skålen med godis väcker både beundran och habegär men svenskar (det är en synnerligen homogen tillställning, detta) är blyga och närmar sig skålen, och därmed montern, ytterst försiktigt och blygt. Men tar du en Dumle, då får du stanna lite och prata med mig, så jag spänner ögonen i dem och börjar orera!

Vi är de enda som erbjuder fjärrlösningar för modersmål på mässan och det väcker ett visst intresse. Desto flera är de som hyr ut rektorer, lärarvikarier och skolhälsopersonal, liksom företag som erbjuder andra, för mig mer obskyra tjänster. Det är alldeles omöjligt att inte reflektera över vad alla dessa marknadsföringsresurser istället hade kunnat användas till. I andra änden skall en hett eftertraktad kund betala och kunden i det här fallet är alltid en skola.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så utbildning är geschäft, vare sig du vill det eller inte, men att stånga sig in och att etablera sig som en så liten enskild utbildningsaktör som vi är tar tid, trots att många blir genuint intresserade när vi berättar.

Lite halvkaxigt vill jag mena att vi är något riktigt bra på spåren och jag är så övertygad om fjärrlösningarnas förträfflighet att jag tycker att fler skall få nytta av vad vi hunnit arbeta fram, så; nu är det dags för oförblommerad reklam riktad till er och era likasinnade frankofila vänner, kära bloggläsare!

Vi drar nämligen igång en fjärrkurs i franska redan nu i vår. I kursen ingår, för dem som så önskar, en vistelse på Maison Vieussan tillsammans med vår entusiastiska fransklärare, Johanna Mård Karlsson. Där sätts de nyvunna kunskaperna på prov på utflykter, vid middagsbord och på lektionspass. Det fina med just fjärrlösningen är att deltagarna kan befinna sig varsomhelst, så de som mot förmodan väljer att inte följa med på resan, kan ändå delta på lektionspassen och låta sig suktas av de formidabla miljöerna i bakgrunden!

Visst låter det alldeles fabulöst?

Vill du veta mer?

Då klickar du på bilden, så kommer du till ett infoblad med mer detaljer:

Om du genast blir så intresserad att du utan dröjsmål vill anmäla dig, kan du mejla mig på elisabeth@kennari.se, så kontaktar jag dig!

Jag får lite Brasse-feeling och känner att jag måste utbrista:

”E inte de fiffigt?”