Etiketter
Jag har denna sommar bestämt mig för att det inte duger längre att så gott som aldrig bada i ett Medelhav som ligger där alldeles nära och bara väntar på besök. Idag var det därför dags för denna sommars strand nummer två, rekommenderad av C & E och på lagom avstånd från Murviel. Den här gången gav Å och jag oss iväg direkt efter frukost och lämnade Aska hos L i murvelhuset.
Vi for iväg till Les Cabanes de Fleury invid La Clape och alldeles där floden Aude mynnar ut i Medelhavet och sätter gränsen mot vårt departement Herault.
En lätt bris höll temperaturen i schack och det var föredömligt glest mellan parasollerna när vi kom. Vi placerade oss vid stenpiren
och låg en stund och tittade på några som fiskade med metspö en bit ut i vattnet innan vi trotsade det något svala vattnet och kastade oss ut i det blå.
Fantastiskt skönt var det där och inte alls så hett och gyttrigt som i Portiragnes härom dagen. Så vi stannade lite längre än vi först tänkt och packade ihop oss först när det var dags för lunch.
Det där med lunchställen vid havet är vanligtvis inte alldeles enkelt. Turistfällorna är många och pärlorna inte alltid så lätta att hitta. Men idag blev det fullträff också vad gäller näringintaget. Inget tillfällighet, eftersom också restaurangen var en rekommendation från bygrannar C och E.
I Cabanes finns bara en handfull matställen och det lilla fiskeläget känns befriande genuint och inte så exploaterat, trots närvaron både av en liten camping och ett område med ganska trista semesterbostäder.
Men Lou Cabanaire kan stoltsera, inte bara med en mysig uteservering, utan också med förstklassig, vänlig service och pinfärska råvaror från havet, enkelt men omsorgsfullt tillagade.
Precis ett sådant ställe, faktiskt, som jag drömskt kan fantisera om när höststormarna viner runt knuten!
Det var därför två synnerligen nöjda madamer som styrde mot Murviel igen när kråset var smörjt och eftermiddagen tog fart. Då hade det hunnit bli sådär hett igen som det alltid blir på eftermiddagarna, så vi kastade oss direkt i poolen och låg där och guppade när L kom hem från bilbesiktningen med vad som kan vara domen över död bil.
I yngre och plåtblankare dagar…
Ridå över lyckoruset från dagens utflykt, alltså.
Körförbud med omedelbar verkan och trots att jag verkligen tyckt att den börjat bete sig som ett gammalt härke och inte längre känts helt trygg att dra iväg på långresor med, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så allvarligt. Den har både servats och reparerats regelbundet men den har också under sin drygt tioåriga levnad hunnit vara med om några tämligen omilda incidenter. Men framförallt handlar körförbudet om en trolig skada vid påkörning bakifrån som ingen av oss begriper när den skall ha uppstått. Det klarnar, förhoppningsvis, men det lutar åt ännu en kapitalförstörande plåtinvestering – eller för att tala klarspråk, att införskaffa en ny voiture.
Så har det börjat åska och regna också. Fast det är allt lite mysigt där jag sitter och lyssnar på när regnet smattrar på markisen och skapar ringar i poolvattnet. Varmt, ja det är det fortfarande, så regnet känns bara välgörande.
Imorgon är, comme d’habitude, en ny dag. Skall bli spännande att se vad den bär med sig.
Murvielklotter 