Etiketter
CDG, Flygskam, Montpellier-Paris-Göteborg, Readly, Språktidningen
Charles de Gaulle. Paris.
Fyra timmars häng på tråkig flygplats, så vad göra?
Tidningar har lästs på Readly, mat har ätits och nu dricker jag en noisette på ett nyöppnat men ändå ganska ofräscht äteri. Den vegetariska, plastförpackade maten var ändå förvånansvärt ätvänlig, så det vore synd att klaga.
Jag borde jobba undan lite men förmår inte i den oinspirerande miljön. Efter två veckors konstant solsken sjönk hjärtat ( för att översätta ett formidabelt engelskt uttryck) inför landningen genom molnen till ett grådaskigt Paris. Staden, som jag för övrigt inte besökt ordentligt sedan vi var där och firade min systers femtioårsdag för ganska många år sedan.
Istället tänker jag på dagarna i Murviel och hur jag varje morgon beundrat soluppgången genom badrumsfönstret.
3 januari strax efter klockan åtta…
De flesta morgnar har jag bara varit uppe en tidig sväng innan jag fortsatt sova en stund till, men imorse blev reveljen tidig för att hinna röja undan det sista i huset. Med sol strömmande in genom de öppna dörrarna igen, skall tilläggas.
Flygskam har annars flygplatstristessens tidningsläsande idag lärt mig att det heter, det jag borde känna varje gång jag kliver ombord på ett plan. Begreppet är ett av de nyord som utsetts av Språktidningen för 2018 och det kan knappast ha undgått någon att alla vi med visten på sydligare breddgrader, eller som av andra anledningar befinner oss i luften oftare än en gång vart femte år borde skämmas över miljöboveriet. Och jo, den senaste tidens livliga debatt om hur vi snabbt måste ändra vår livsföring om världen skall räddas åt efterkommande generationer, har förstås inte heller undgått mig. Jag finns med i grupper på Facebook där det tipsas om tågresesemestrar och jag har drastiskt minskat min köttkonsumtion. Det kött jag äter är dessutom i de allra flesta fall synnerligen närproducerat. Idéer om närproducerat har jag haft länge, eftersom både djurhållning, mängden gifter i näringsintaget och antalet mil maten far omkring innan den hamnar på min tallrik är av avgörande betydelse för min matskam.
Jag är inte beredd alls på att ge upp Murviel för att det ligger så pass långt bort att flyget för det allra mesta är det enda rimliga resealternativet. De två veckorna med solsken, värme, livgivande dagsljus och lugnet som alltid infinner sig när jag är i murvelhuset betyder så oändligt mycket för mitt mående.
Jag vet att det är ett fantastiskt privilegium.
Jag vet att det gör mig till en miljöbov.
Men jag är åtminstone inte en rysk oligark som skickar det privata jetplanet tillbaka till Ryssland från Marocko för att hämta ett kvarglömt babylarm; något som jag läste en artikel om härom dagen. Det finns trots allt grader av miljöboveri och jag skall gladeligen hoppa på första bästa tåg som är prisvärt och som tar mig ända från Göteborg till Murviel utan alltför många byten, krångliga bokningar och orimligt stor tidsspillan.
Utveckling hoppas jag är svaret. Såväl teknisk som logistisk och inte minst politisk.
Renare flygbränsle, effektivare energikällor och ett europeiskt tågnät som på allvar kan konkurrera med flyget i smidighet önskar jag mig. Annars riskerar miljötänket att förbli en vattendelare mellan en välinformerad medelklass och ja, vilka då? Ryska oligarker med för mycket pengar eller en något sämre bemedlad del av befolkningen som endast tar sig ut i världen med hjälp av lågprisflygen? Vi måste alla avstå, heter det, men hur skall det budskapet förpackas så att det kan omfamnas av en på riktigt bred majoritet?
Jag har inte svaret, förstås. Inser bara att jag har en skyldighet att göra vad jag kan på bred front. Snart lyfter planet mot Göteborg och dagar som ännu så länge gödslar sparsamt med dagsljuset. Om det tycker jag inte. Jag får helt enkelt flytta till Murviel permanent och tvinga med mig alla mina älsklingar! Det vore ett effektiv slut på miljöboveriet för min del.
Murvielklotter 