Kategoriarkiv: Väder

Loj spelar Life on Mars…

23 söndag Dec 2018

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… lilljulafton övergår snart i julafton och jag sitter i ett hörn av vårt stora rum och låter blicken svepa fram och tillbaka över julfryntet.

L halvligger i soffan och lyssnar på sin musik, diskmaskinen surrar och vi har murvlat in julen tillsammans med bygrannar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

så nu är tindret igång ganska så bra, trots att inga barn eller småprinsar firar julafton med oss i år.

Vi har haft ännu en riktigt mild dag med temperaturer upp mot tjugogradersstrecket

och precis som när familjen firade jul här för sex år sedan, slås jag av kontrasterna mellan de varma, nästan sensommaraktiga dagarna med fågelsång och stark sol och julmyset som slår till med full kraft när mörkret sänker sig.

Det är faktiskt smått magiskt och jag slår nu fast en gång för alla att snö är överskattat som stämningshöjare till och med på jul!

Frågor på det?

Nä, tänkte väl det!

Jag önskar er alla en riktigt fin julhelg oavsett om den är snörik eller -fattig!

Nä, några bilder blir det inte den här gången…

19 måndag Nov 2018

Posted by in Om dagsläget, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… du får föreställa dig ljuvligheterna istället!

En vän till mig uppmanade på Instagram sina följare att ha en gnällfri vecka. Bra idé, tänkte jag, så här kommer därför min synnerligen positiva novemberbetraktelse.

Det svarta sammetsmörkret omsluter mig varligt när jag i ottan beger mig iväg från huset på ön. Fukten från duggregnet glittrar på min vindruta och suddar ut konturerna av de vackra röda baklyktorna på bilarna framför mig. Med jämna mellanrum sveper min egentligen vita bils effektiva vindrutetorkare bort fukten från rutan och baklyktorna framför mig antar tillfälligt skarpare konturer.

Glasögonen immar igen av värmen från min kaffetermosmugg och blotta doften av det nybryggda kaffet får livsandarna att vakna. Att jag inte riktigt har fri sikt bakom de immande glasögonen hör liksom till och bilen går vid det här laget på autopilot på sträckan Tjörn-Dingle, så ingen säkerhetsrisk där inte. Smörgåsen med salamikorv smakar himmelskt och det gör absolut inte ett skvatt att brödsmulorna letar sig innanför min nytvättade rosa krage medan jag bilmumsar.

Sedan skiner solen över middagsdingle medan temperaturen sjunker och när det är dags att vända hemåt igen, snubblar jag inte i hålen i asfalten på den nermörka parkeringsplatsen och jag klarar mig glädjande nog helskinnad in i bilen. Det är i sanning en glädjens dag.

När de automatiska vindrutetorkarna åter drar igång – för det har börjat dugga igen – upptäcker jag att vattendropparna på rutan frusit till vackra iskristaller. Ett ögonblicks fasa far igenom mig innan jag inser att vindrutetorkarna verkar ha klarat att rivas upp från sin frusna position utan att slitas sönder ens lite. Nämnde jag att det var en glädjens dag idag?

Imorgon fyller den allra yngsta lilla älskade skatten ett helt år – se där, tillsammans med hans mosters 25-årsdag för några veckor sedan, sådana fantastiska ljusglimtar november bjuder på ändå!

Trots allt.

När första snön faller över Småland…

27 lördag Okt 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,

  • Belamrat vardagsrum regniga sommardagar…
  • är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…

definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.

Dysterkvistigt, eller hur?

Fast jag luras!

En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,

 får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet

istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.

6 grader 10.00 6 oktober

Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.

På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!

Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.

Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.

Att komma hem i solnedgång…

Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.

Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,

stirra in i en sprakande brasa,

och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.

Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.

Fast det kan väl ändå inte stämma?!?

I spåren efter Knud

23 söndag Sep 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

I fredags kom Knud. Vi släppte våra dingleelever tidigt, eftersom Västtrafik aviserat inställda tåg, och jag flyttade ett föräldrasamtal till biblioteket i Stenungsund för att undvika att både jag själv och dem jag skulle samtala med skulle hamna mitt i stormen.

Och visst blåste det rejält men Knud lät vänta på sig och när jag kom ut till huset på ön sken solen.

Dagen innan hade vi förberett för den vilde danskens ankomst genom att plocka in alla lösa pinaler från vårt trädäck,

bord och bänkar vände vi upp och ner för att undvika att de skulle bli vindfång,

och fredagskvällen fortskred sedan i väntan på att han skulle dyka upp. Vinden ven runt knuten, det blev nattsvart tidigt och regnet piskade mot rutan men det var inte självaste Knud. Han kom inte förrän efter midnatt men då kom han med besked. Han ruskade om det stackars huset, så att det kändes som om vi var ute på sjön. Det känns bra att hela huset är genomgånget, att fasaden är fixad och att vindskivor, takpannor och dörrar sitter där de skall. Det är inte svårt att förstå varför huset såg så gistet ut innan vi drog igång renoveringarna för tre år sedan. De hårda, salta vindarna från havet är inte att leka med!

Knud hade visserligen inga lösa pinaler att leka med men spåren efter honom är tydliga;

Saltstänkta fönster i lugnet efter stormen…

Nu är det lugnt igen. Vår unionsflagga vajar bara lätt i den lilla vind som dröjer sig kvar men temperaturen har sjunkit, utemöblerna har flyttat in i garaget för den här gången och även om det skulle bli fina dagar för små utomhusstunder, så tänker vi inte plocka fram dem igen.

Det är höst nu, utan pardon.

I Murviel är det sensommar med trettiogradig värme på dagarna. Trädgårdsmästare Bertrand skickar bilder från trädgården, där terrasseringen rensats och reparerats,

den nya stenläggningen och alla ytor rensats från skräp och löv,

och där den nya trappan rivits upp och de tre ojämna, vassa trappstegen ersatts med fyra nya och jämna;

Det känns bra, med tanke på att huset snart får gäster igen. Ett utdraget förbättringsarbete i trädgården är äntligen avslutat och vi kan bocka av ytterligare en punkt på den murvielska att-göra-listan. Vi skall ta det någorlunda lugnt det närmaste året vad gäller renoveringar och tidskrävande arbeten. Det är visserligen inte vi själva som utför arbetena men det är ändå ett pass och en viss oro för vad som händer – eller inte händer! – när vi inte är på plats. Vi skall därför ge oss själva lite sinnesro och tillåta den åderlåtna plånboken att återhämta sig, men sen är det dags för köket och det stora rummet!

Nästa höst, kanske…

Tillbaka på ön

09 torsdag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag borde egentligen gå in. Ta med mig ett par av mina linnebyxor ner i tvättstugan, stryka dem och en lämplig topp och sedan förbereda brandmannafrukosten inför morgondagens tidiga revelj. Men jag dröjer mig kvar och stickar på sagotröjan tills augustiskymningen till slut gör just den aktiviteten omöjlig.

Jag har en kofta på mig. Sitter i den överraskande sköna korgstolen som levererades till huset på ön alldeles innan jag skulle åka iväg för ännu en sommar i murvelhuset.

Kvällen är sval och jag blir lite kall om mina bara fötter. Fast bara lite och det är skönt. Jag låter mig svepas in av mörkret och när min ljudbok tar slut och jag drar lurarna ur öronen, hör jag syrsornas beskedliga gnisslande blandas med sorlet som letar sig ut genom grannarnas öppna fönster. I övrigt är det tyst. Inget prassel i tätt lövverk som i Murviel, inga bilar som bryter tystnaden med jämna mellanrum och ingen turkosblå pool framför mig.

Men skymningen är nu, såhär i augusti, nästan densamma som i murvelträdgården och jag njuter också av tjörnkvällen.

Men till slut reser jag mig upp, går en runda och tittar till krukväxterna som bott ute i sommar och fått vatten av snälla grannen,

ser en lampa hänga ut genom det ena vardagsrumsfönstret och ler.

Det var alltså den som lät när det plötsligt blåste upp lite och det började regna för några timmar sedan! Det har varit varmt och fuktigt idag och fönstren har stått på vid gavel på ett sätt som vi aldrig kan ha dem utan att plocka bort allt som står i fönstersmygarna först. Det blåser nästan alltid på Tjörn. Det har det dock inte gjort sedan jag kom tillbaka för några dagar sedan och det har känts lika märkligt som de så gott som vindstilla dagarna i Murviel.

Den occitanska tramontanen kom alltså inte på besök denna sommar som den nästan alltid brukar göra. Fast i övrigt har murvelsommaren varit som den brukar vara; varm och full av aktiviteter tillsammans med våra bygrannar.

Här hemma inser jag dock meddetsamma att sommaren varit allt annat än vanlig och trots att jag förstås hört rapporter om värme, torka, foderbrist, nödslakter, eldningsförbud, skogsbränder och bevattningsförbud, så är det inte förrän jag styr bilen den välbekanta rutten till Dingle som jag inser vidden av sommarens svenska extremväder. Löven på träden är inte ens gula; de är bruna. Gräsmattor ser jag inga. De är sönderbrända de med. Jag ser betydligt färre kossor på de välbekanta ängarna men undrar om det kanske bara är inbillning? Kanske minns jag fel? Kanske spökar apokalyptiska tankar med mig?

I eftermiddags tankade jag bilen. Det stack iväg förbi tusenlappen och jag stirrade på displayen på dieselpumpen. Sexton kronor litern för soppan jag just hällt i bilen. Kanske rätt åt mig, miljöbov som jag är i bilen som inhandlades ny för snart tre år sedan, just för att den såsom varande en ”miljödiesel” skulle vara något mindre skadlig för naturen än en motsvarande bensinare. Klimatförändringen – om det är den och inte naturliga variationer (I wish!) vi skall skylla extremhettan på – slår åt alla håll. Jag skall nog klara den där dieselhöjningen ändå, men om jag hade varit lantbrukare? De har det tufft denna sommar och kommer att fortsätta ha det tufft ett bra tag till.

Jag tycker om värme. Jag älskar ljumma kvällar och att inte behöva släpa runt på tröjor utifall att. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna simma i ett varmt hav och skulle kanske ha beskrivit denna varma svenska sommar som alldeles fantastisk, om jag hade tillbringat den här hemma. Men det går inte att blunda för förödelsen som hettan inneburit. Det vore en förolämpning mot alla dem som drabbats. Det skall inte vara medelhavsklimat så här långt norrut. Våra nordiska växter klarar inte av det. Det ser för j-vligt ut.

Igår inspekterade vi växthusen i Dingle inför skolstarten om en dryg vecka. Undantag från bevattningsförbudet finns men reglerna är stenhårda. Växterna därinne har dock fått både vatten och gödsel och ser nästan svulstiga ut i kontrasten till allt det sönderbrända utanför.

Livskraft och fräschör plötsligt och jag njuter av färgerna, dofterna, frodigheten.

Jag har gått in nu. Ute är det nattsvart. Det regnar. Jag hoppas att det tänker göra det hela natten. Jag skall krypa in under täcket och lyssna på regnet, känna dofterna genom fönstret och känna hur det fläktar mjukt i det försiktiga korsdraget mellan fönstret i vägglivet och det större bredvid sängen. Det är skönt att vara här också. I huset på ön.

Quand j’ai embrassé la prof

31 tisdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det blir onekligen lite putslustigt med franska översättningar av ABBA-låtar och de där textremsorna på bioduken i helgen, när vi for till Polygone i Béziers för att titta på Mama Mia – here we go again!, fick mig att dra på munnen vid flera tillfällen.

Filmen var nästan lika mycket feelgood som den första, biosalongen var visserligen bara halvfull men vi hade tagit oss dit ett helt gäng och biobesöket blev en finfin avslutning på en väldigt social och fin helg.

Det är varmt nu och jag stönar, om än bara lite, när jag tvingar upp kroppen ur det turkosblå för att göra den presentabel nog att vistas ute i civilisationen. Men det är alltid värt det, även om rännilar bildas från alla möjliga håll och kanter på min stackars varma lekamen. Just denna senaste söndag inledde vi kvällen hos Kloos i deras nya, ståndsmässiga lägenhet i Béziers.

Och vad bjuds en på hemma hos en fiolmakare, om inte ljuv stråkmusik framförd på instrument tillverkade av mäster själv!

Miljön, musiken, värmen, vinet i immande glas, sorlet och gemytet är fint att få vara med om.

En smula filmiskt även denna dag, tyckte jag nog att det var och jag tänker att livet härnere fortsätter att leverera scener till ett framtida filmmanus! En feelgoodfilm finge även det bli förstås, fast inte utan allvar och svärta. Vi får vara med om det också, även om det känns befriande långt borta just en sådan här dag.

Efter musiksoarén, bar det av till Polygonen för middag med bygrannar innan filmen. För att vara ett köpcentrum är det riktigt trevligt med uteserveringar på taket och mycket grönska.

Så har jag till slut dragit igång lite distansjobb igen. Startade måndagen tidigt, kollade mina olika mejlkonton, skrev ett nyhetsbrev för fjärrundervisningsprojektet och fick igång jobbtelefonen. Ett samtal blev det men i övrigt var telefonen tyst.

Istället ringde den franska telefonen och bjöd ut oss på lunch. Eller snarare bygrannar C&E i andra änden av sagda franska telefon undrade om vi inte ville följa med till ett trevligt auberge invid Canal du Midi för lite gemensamt näringsintag.

Det ville vi, förstås, så jag blötlade kroppen i förebyggande syfte, hällde sedan på den det tunnaste och fladdrigaste plagg jag kunde hitta och körde ner fötterna i ett par riktigt fula men störtsköna sportsandaler och så bar det iväg.

Där satt vi sedan på auberget i skön skugga och njöt av både mat,

utsikt,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och sällskap.

Svalkande klut på Evys lilla huvud…
Majsan på språng!

Cikador bråkade som vanligt också här och när lunchen var avklarad, tog hundtimmarna vid och vi for hemåt och landade i den turkosa igen.

Och där stannade jag tills det var alldeles mörkt och avslutade med en simtur i den ljumma, upplysta poolen. Då hade vi hunnit med ännu mera umgänge, med ytterligare bygrannar och det är som att vi måste maxa allt det där som är så fantastiskt med murvellivet innan det är dags att återvända till jobb, tider att passa och långa resor i trotjänaren där hemma. Lite ångestskapande är trots allt tanken på att hänga tillbaka solklänningarna i garderoben och lämna dem där. Nästa gång jag kommer är det förhoppningsvis fortfarande varmt, om än inte caniculehett, men jag vet att det ändlösa lufsandet jag ägnat mig åt i flera veckor nu, inte kommer att vara aktuellt igen förrän nästa sommar.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.

Om att lufsa runt och småfixa

21 lördag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.