Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.
Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,
representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.
På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;
Efterrätt fick vi också.
Himla bra ordnat, alltihop!
Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.
Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.
Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin
Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.
Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”
Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.
Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,
Olargues och Pont du Diable och med berget Caroux i bakgrunden
klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.
Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur
– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,
Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster
men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.
På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.
Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förutsättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.
Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.
På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,
hembakat bröd,
och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.
Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.
Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.
Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?
En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar överraskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergsformationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.
Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?
Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.
Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!
Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.
Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!
I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.
Det ville jag.
Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,
blev det sedan en stunds njutning vid poolkanten. Och simturer. Flera stycken.
Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.
Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.
Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,
segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.
Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.
Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.
Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylletröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.
Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.
Vi har en vecka bakom oss, då strumpor på fötterna och en tröja över axlarna känts helt rimligt. Det har blåst och solen har varit ganska opålitlig. Som tidig höst, helt enkelt. Det har ändå passat mig ganska bra, eftersom jag hade en skarp deadline att hålla med jobbet, så jobb har varit mitt huvudfokus den senaste veckan. Bara en simtur på fem dagar säger något om vädret, temperaturen och för all del också om arbetsbördan framför skärmen.
Sommar ena dagen, höst nästa och så sommar igen …
Min deadline höll jag, därmed, tack vare det något ostadiga vädret. När den var nådd, gick jag loss med snabeldrake, dammvippa med långt skaft (vi har mycket högt i tak), skurhink med mopp och fönsterputs. Det senare var välbehövligt, om än lite vemodigt, för nu är kladd från sommarens små barnhänder bortstädat och säsong 2022 slutgiltigt ihoppackad.
Brors lilla hus och studsmattan har fått flytta in under en presenning i garaget och det lilla husets tillbehör har diskats och stuvats undan.
Väldigt lite påminner just nu om de små barnbarnens närvaro och efter en kort stunds tillfredsställelse över ett välstädat hus, infinner sig som vanligt ett visst vemod.
Men jag börjar känna mig färdig med sommaren 2022 nu. Vi är här i en dryg vecka till och jag skall simma medan jag drömmer om nästa år.
Tanken var när vi for ner för snart en månad sedan att åtskilligt hantverksspill skulle få, om inte sin lösning, så åtminstone en färdig tidsatt plan för när saker och ting skall vara klara.
Så blev det inte.
Så gott som dagligen har vi tjatat på stackars snickare Loubet om besked men svaret har varje gång blivit att han inte kan ge vare sig devis eller datum ännu. Till slut tvingades vi ge upp och söka oss vidare. No hard feelings, skall påpekas; han är inte ensam om att ha mycket att göra.
Är det en efter-covid-effekt, frågar vi oss, att alla hantverkare är så upptagna, alltmedan vi jagar vidare efter en ersättare för Loubet. Vi hittar honom tämligen kvickt, även om datum för färdigställande ännu inte är spikat. Vi skall ha pergolan och dörrfix vid poolhuset ordnat, det behövs en badrums- och en garderobsdörr i vårt sovrum, nytt glas ovanför entrédörren (där har en trasig ruta suttit sedan vi fick huset och först nu får den prioritet – märkligt hur en del saker bara glöms bort …) och i det stora rummet behöver vi fler bokhyllor.
Nu finns åtminstone en försiktig plan för allt det.
Under tiden har Gary varit här och bytt ut den trasiga varmvattenberedaren mot en ny,
och vår ferronnier i byn, Eric Baisset, har till slut varit här och tagit ordentliga mått för tonnellen på vår terrass. Vi tror att just detta kommer att fixas på hitsidan om nyåret men det vet vi inte säkert. Eric pratar med tjock occitansk dialekt, så mycket av det lilla han sa gick mig förbi. Han såg dessutom vettskrämd ut när jag stapplade loss på min franska.. Det får man ju förstå – den är inte lätt för den ovane, den heller!
Medan jag väntar på besked från diverse hantverkare, kommer jag på nya projekt. På framsidan, utanför ytterdörren och framför ett av fönsten, vill vi ha ett enkelt orangeri. Inspirationen har jag fått från La Belle Vue i Neffiès för flera år sedan, utan att riktigt ha listat ut hur det skulle kunna fungera hos oss.
Skärmdumpade en bild från La Belle Vues Instagramkonto – visst är det magiskt vackert?
Men till sist har tankarna på det skramlat färdigt och nu vet jag precis hur jag vill att det skall se ut. Tanken är att ett sådant litet orangeri skulle kunna skydda den gamla ytterdörren och ge oss ett bättre inomhusklimat om vintern. Samtidigt skulle vi få en liten slags ”hall” med plats för en liten sittgrupp, en tamburmajor och en skohylla. Men vem vi skall kunna hitta, som kan ta sig an den uppgiften, det vete fåglarna! Jag skall be att få återkomma i just det ärendet.
Annars, då?
Igår körde vi middag med vänner igen. Före detta kollegan Sussie och hennes man, som i våras flyttade till Languedoc,
liksom våra nya St Chinian-vänner, kom farande.
Vi satt ute medan mörkret sänkte sig men åt vår dessert inomhus. Vi har sköna kvällar fortfarande, men de varar inte lika länge som under den franska högsommaren. En mustig burgundisk gryta värmde därför gott!
Imorgon ger vi oss nog iväg på en utflykt igen. Jag skall dessutom plocka ut ytterligare några semesterdagar nästa vecka, för att kunna njuta av de sista dagarna här för den här gången. Kanhända blir det ett inlägg om det också, så småningom.
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.
Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.
Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.
Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,
Random madamer som avnjuter konsert
medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,
och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.
Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),
galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.
Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.
Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,
och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.
Där hänger en liten barnbunad;
och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.
Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.
En av rallarna är min farfar …Farfar Johan
Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.
Farmor Gunhild
En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.
Château de la Raissac… och mammas barndomshem utanför Rjukan
Det började med två halvvissna purjolökar, överblivna från måndagens potatis- & purjolökssoppa. Den var riktigt god, den där soppan; kryddig (jorå), krämig, värmande och snäll. På tredje dagen, när den fått stå till sig ordentligt, smakade den som allra bäst men då hade jag ändå tröttnat. Jag förbannade en smula att jag inte fryste in resterna men tröstade mig med att upptinad potatissoppa ändå inte är särskilt gott.
Men tillbaka till purjolöken. Purjolök är gott. I dessa tider gäller det dessutom att inte respektlöst kasta det som blir över. Men när jag börjar leta efter smaskiga recept med purjolök som utgångspunkt, går jag bet. Inte för att inte recept finns att tillgå, utan för att de känns som om jag sett dem förut. Det är lite åttiotal på Pilvingegatan i Skarpnäck över den avlånga löken. Vardag i vårt nybyggda, vita Stockholmshemskök med två gulliga småttingar vid köksbordet (du får inget omnämnande här, älskade Sus, för du var inte född ännu). Fint på alla sätt men matmässigt kanske inte min mest spännande tid i livet.
Det är sedan under min jakt på purjolöksmat som jag hämtar Au pif ! från sin display bakom baguetten på köksön,
och genast förlorar mig i bilderna, i historierna och i humorn. Där blir jag sittande och skrockar över Charles Louis och Joëls kloster, hummar igenkännande över mötet med glipan* i Languedoc och förundras över hur trevligt det kan vara att läsa recept när de författats av Emma. Ingredienserna ges personlighet; de är små rackare , härligheter och de utlovas bjuda dig på en regnbåge av fröjd. Till och med en sådan som jag, som är mer intresserad av att äta än att laga maten, blir inspirerad. Au pif ! är något så härligt som en smått galen kombination av vacker coffee table-bok, kokbok, resehandbok och pur livsglädje. Rakt på bara. Okonstlat och opretentiöst.
Två förmiddagstimmar knycktes raskt från det planerade jobbet, solen hann gå i moln och inte bara en, utan två galna getingar höll på att dränka sig i min skummade kaffemjölk,
innan jag till slut motvilligt gick in till min skärm och mina analyser.
Men purjolöken då? Hur blir det med den? Tja, den ligger där och blir allt gråare.
Kanske Emma inte gillar purjolök? Kanske är den långa löken lite halvt om halvt otrendig, rentav?
Det får bli en quiche. Med Gruyère. Ost är enligt Emma svaret på livets alla gåtor. Även på gåtan om vad man gör med en vissen purjolök, troligen.
*det där korta fönstret som öppnas när barnen drar iväg på egna äventyr och innan barnbarn och åldrande föräldrar börjar pocka på uppmärksamhet
Jag rasslar runt. Har hittat lunken igen efter flyttbestyr och allmän stress under den gångna augustimånaden. Har ägnat stunder åt administration och veckans planerade arbetsuppgifter.
En avspänd liten barnbarnspojke möter mig varje gång jag öppnar min dator – i övriga prylar finns de andra sötnosarna.
Det går till slut ganska bra och jag börjar tro på att de deadlines som närmar sig kommer att kunna mötas medan jag försöker se till att ingenting glöms bort.
Under de två och en halv veckor som gått är det annars mest avkoppling det handlat om. Stina, som fick vara ensam hemma i lördags när hennes människor var på femtioårskalas i grannbyn,
har under de dagar som följt krävt att få vara alldeles nära. Hon behöver se till att ingen sticker. Om natten ligger hon alltid tätt intill och till slut är det så sent lidet på säsongen att det inte längre blir för varmt. De senaste nätterna har vi till och med tvingats dra igen det sedan månader tillbaka vidöppna fönstret,
och vid frukostbordet åker ylletröjan på. Den åker dock ganska snabbt av när dagen börjar pocka och sommarvärmen återvänder.
Men det är märkbart svalare. Som fina junidagar i Sverige, ungefär, fast med terrassliv om kvällarna som något absolut njutbart fortfarande.
Alltså badas det, förstås. Varje dag.
Det uppvända poolvattnet är som sammet och solen värmer skinnet efteråt.
Utflykter hinner vi med, förstås, annars vore det för trist. Vingårdbesök på en för mig ny gård, hemlighetsfullt gömd i en dalgång alldeles vid kanten av Svarta bergen har klarats av,
liksom en apéro på terrassen hos vänner i Saint Chinian.
Det är så in i vassen trevligt och avspänt alltihop. Vinet är alltid närvarande, men också det på ett ytterst avspänt vis. Vill du inte dricka det, kan du iallafall intresserat lyssna på historier om familjer som sedan många generationer tillbaka pysslat om sina vinstockar, samtidigt som de försökt både förnya och förädla.
Vi har hunnit med en tur till Marseillan också och där träffade vi den bloggvän som jag kanske följt allra längst. Bloggvännen är på plats i Spanien nu, efter en tur genom Europa i husbil med övernattning i bland annat Marseillan, som är ett lämpligt stopp på vägen för dem. Jag tror att vi följt varandra i nära ett decennium men det här är första gången vi lyckats få till en fysisk träff.
Så roligt det är när vänner från etern plötsligt sitter framför dig bakom en stor gryta musslor från etangen och samtal och skratt studsar fram och tillbaka över bordet!
Det där med bloggar och bloggvänner, ja. Bloggarna är betydligt färre nu än för tio år sedan. De flesta som jag följde som nybliven ägare till vårt franska maison har för länge sedan slutat skriva. Flera har sålt sina boenden utomlands och lever mer helsvenskt igen, medan andra gått över främst till Instagram.
Jag blir nog aldrig riktigt sams med Instagram, tror jag. Som bloggklottrare kan jag låta tankarna fara, stanna upp och ibland blicka inåt. Jag är så glad över alla som fortfarande tittar in och läser. För mig är bloggen något stillsamt och eftertänksamt. Den är också numera utan krav på omvärldens snabba uppmärksamhet. Gammelgäddan i mig gillar det. Jag taggar och kategoriserar för att själv kunna hitta tillbaka i mina inlägg, inte för att kunna dyka upp i diverse andra flöden.
Med Instagram blir det något annat, flyktigare, snabbare och lättare, antar jag. Något att bara lite förstrött kika förbi, bli glad, upprörd eller inspirerad och sedan scrolla vidare. Det har sin poäng det också.
Sedan ett drygt år tillbaka växer min bloggtext först fram för hand på min reMarkable. Pennan raspar hemtamt mot skärmen och det är som att skriva på ett linjerat papper i ett kollegieblock. Att få skriva för hand igen och konvertera min handskrivna text till en tryckt dito gör någonting med hela skrivprocessen och jag älskar det. För länge, länge sedan, när jag till slut insåg att datorer var bra grejer, hade jag svårt ändå att släppa pennan. Dubbelarbete blev resultatet, så det upphörde jag tämligen raskt med. Sedan dess har jag trummat taktfast på diverse tangentbord.
Att få fatta pennan igen är därför som att få återknyta bekantskapen med en bortglömd gammal vän och jag hummar nöjt för mig själv.
För några inlägg sedan skrev jag att skildringar av flytt, resor, jobbstress och fullt ös snart skulle ersättas av mer stillsamma funderingar. Där är jag nu. För bara när lugnet sänkt sig ordentligt, kan jag släppa fram glädjen över något så trivialt som att åter få hålla i en penna!
I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.
Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!
Där ligger hunden och sover i månskenet till slutTittar du noga ser du stjärnorna också
Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.
Uppladdningsbara lampor från Kina visade sig vara förvånansvärt bra! Värda att vänta på, alltså.Den där ljushållaren hittade vi i huset och jag bara älskar den. Blommor i vatten runtomkring den brukar vi ha när vi skall göra oss till!
Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.
Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,
Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …
skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …
Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.
Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,
bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.
Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner.
– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert. Sedan tog han semester.
Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.
Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.
Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.
Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.
Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt. Men ett annat år, kanske?
Murvielklotter 