Inte bara vanligt vatten

Etiketter

,

Jag har sagt det förut men det kan måhända tåla att sägas igen; det är ingen enkel sak att byggleda på distans. Någon som minns att det pågår en murvielsk köksrenovering, till exempel? Etapp 2 var planerad att vara klar i september, så jag rusade runt under min septembervistelse för att få fatt i vitvarorna och lyckades nästan. Spisleveransen fick jag låta bygrannar ta hand om, medan kylskåpet hann komma innan jag flaxade norrut igen. Under min snabba oktobervistelse hann jag sedan montera återstående skåpstommar och jag hann också planera vidare med François.
I övrigt stod köksarbetet still.
Det står fortfarande till synes still och nu är det december.
Men inte allt arbete syns, minsann! Mejlväxling fram och tillbaka har pågått i några veckor och nu är till slut kökskranen – vår
robinet – beställd! Ur den kommer vi att kunna fylla många glas med bubblande, kylt och filtrerat vatten.

En kraftfullare variant än vad som normalt installeras i vanliga hem fick det bli, men med varma somrar och semesterfirande familjemedlemmar och vänner i långa rader, känns det bra att arbetet med att hålla vätskebalansen blir mindre slitsamt när kranen är på plats. Inget mer kånkande på petflaskor från affären och ingen kyl proppfull med vattenflaskor på kylning. Bara att vrida på kranen och voilá; friskt, kallt, bubbligt och miljövänligare vatten!

Ville bara berätta. Att jag ser fram emot det. Kökets kanske mest nödvändiga pryl, faktiskt. Och jag är inte ens lite ironisk.

Bara trött, för det blev visst lite sent igen.

Bonne nuit!

 

Decemberrusning ut ur 2019

Etiketter

, , ,

Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.

Tycker jag.

Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;

Den höll inte ens för EN adventstid på ön.

Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.

Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…

Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.

Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;

Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.

Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?

Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.

Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.

Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.

En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.

Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser  mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.

Foto Madame Jonilsson

Mörkertid och regn

Etiketter

, ,

Det dök upp ett facebookminne från 21 november 2011 häromdagen. Då hade vi precis skrivit på vårt compromis de vente och vår köpemäklare Eva skickade en bild på utsikten genom hallfönstret på övervåningen i murvelhuset.

Lite suddigt men med så mycket längtan…

Jag var pirrande lycklig och nagelbitande nervös över detta vårt tämligen spontana infall och jag minns hur jag såg mig omkring i huset vi just sålt och som vi snart skulle lämna. Jag hade haft det bra där också och små anfall av vemod försökte bryta igenom murvellyckan utan att lyckas med det särskilt långa stunder i taget. Epoken familjeliv i ältahuset var så gott som över i alla fall och tankarna på att hitta ett annat viste att samla familjen i hade funnits där ett tag

Det har blivit många bilder på utsikter från murvelfönster sedan den där novemberdagen för åtta år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte kunde jag då föreställa mig riktigt hur viktigt huset skulle bli för mig – för oss – lika lite som jag då visste hur mycket oro och bekymmer som också väntade familjen. För det har också varit tuffa år. År som har tärt, splittrat men också svetsat samman. Ibland när jag tittar tillbaka förundras jag över hur mycket en faktiskt klarar av att bära. Samtidigt inser jag att det är så viktigt att det finns någonstans där en kan släppa taget och tankarna på det som gnager, skaver och oroar.

Vårt murvelhus.

Vår bedagade skönhet av sten har burit mig igenom allt det som prövat vår familj det senaste knappa decenniet. Där finns en vardag av ett helt annat slag, inte utan måsten det heller, men med måsten av det handgripliga slaget. Resultaten är synliga, synnerligen lätta att vila ögonen på, trots ett och annat misslyckat projekt och havererade planer. Hantverkare kommer inte alltid när de säger att de skall komma, arbeten drar ut på tiden eller blir ibland inte ens slutförda.

När en ovanligt regnig vår försenade stensättningen innanför grinden…

Frustrationen når ibland farligt höga nivåer men det är ohyggligt mycket lättare att till slut rycka på axlarna åt ofärdiga arbeten och inte helt pålitliga hantverkare än åt sådant som hotar hela ens tillvaro. För vem behöver egentligen bry sig så mycket om luckor som inte blir målade eller dörrar som aldrig tycks komma på plats? Världsliga saker, vill jag lova.

Nu är det som sagt november. Mörkt, grått, trist. Tidigt iväg, sent hem och alldeles för få stillsamma dagar på ön.

Så vad göra?

Att omge sig med prinsar hjälper! Vackre storprinsen hämtades därför för traditionellt hösthäng på ön förra helgen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och om en dryg vecka är det dags för adventsmys hos prinsarna i Solna. Då skall också lillprinsen firas; två år redan och så ljuvlig att det riktigt knyter sig i mig!

Så planeras det för nyårsfirande i Murviel och i biblioteket på ön fylls murvelhörnet med prylar som skall få följa med ner. Där står provburkar med färg till skåpsdörrarna i köket, rengöringsmedel med mjölksyra från vassle, som enligt uppgift skall kunna råda bot på både kalkavlagringar och rost,

keramikmuggar från Milla keramik, som jag specialbeställde i våras och som levererades härom veckan,

och lite annat oumbärligt småkrafs som brukar få följa med i resväskorna.

De där förberedelserna hjälper mig att ta udden av mitt klimatspunk. Jag puttrar runt och placerar i tanken Millas muggar väl synliga på hyllan ovanför buffén i köket, fantiserar om hur jag iklädd mina meryl-brallor stryker brädor vackert gröna,

och hur klinkergolven i badrummen äntligen blir glänsande rena med vasslerengöringen jag släpat med mig.

Sedan är det inte säkert att jag vare sig målar eller fejar så särskilt mycket när jag väl är där. Jag kanske bara hinner umgås, äta lunch utomhus i Meze eller Bouzigues eller sitta med ansiktet vänt mot vintersolen hemmavid.

Det gör inget isåfall. Det blir fler tillfällen. Det är det som är det fina med murvelhuset.

 

Kom var med mig

Chillax på centralstationsfik

Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.

”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.

Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.

Jag tror att Bertil vet det nu.

En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.

Bror spanar in Wilda…

Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?

Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.

Påsksemestrar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sociala sommarveckor,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en och annan vintersemester:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Murviel samlas vi.

I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.

Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

Varning
Varning
Varning
Varning

Varning.

När broar stängs

Etiketter

, , ,

And so it begins…

Under alla mina resor, korta såväl som långa, händer så gott som alltid något. Jag får ibland känslan av att jag konstant utmanar ödet eller som om någon/något försöker säga ett eller annat till mig. Extra skakigt kan det naturligtvis vara från november och alldeles för många tröstlösa efterföljande månader. Det är då jag till slut tvingas plocka fram min allra mest älskade besvärjelse:

Berglins snögubbar…

Det är alltså dags.

Det snöade i Dingle idag.

När det började skymma så smått, satte jag mig i bilen för att åka till Göteborg för vidare tågfärd mot Stockholm och prinsarna. Då hade det slutat snöa och duggregnade istället. Inget lappmögel hann fastna på backen där. Men i Uddevalla låg snön

och köerna ringlade sig fram runt kuststaden, eftersom den vackra bron längs E6:an var avstängd.  Det händer ibland när kylan slår till att bron måste stängas, speciellt när det är så där gränsfallsblött, när det inte riktigt kan bestämma sig – vädret, alltså – för om det skall regna eller snöa. Då rasar istappar från pylonerna och under dem vill ingen befinna sig. En stackars olycksalig medtrafikant råkade ut för det idag men klarade sig dessbättre med blotta förskräckelsen.

Kanske skall jag därför inte klaga över bilresan som blev fyrtio minuter längre, för nu sitter jag ju här, alldeles trygg på ett varmt tåg. Det är nermörkt utanför tågfönstret. Gruvsvart. Kolsvart. Novemberjävligt.

Men jag har pratat med murvelmänniskor om kommande trevligheter och motar dysterkvisterier med tankar på midvinterdagar i murvelhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.


och på stundande helgmorgnar med de allra finaste av prinsar. Inte så illa, ändå!

Under gråa moln på Charles de Gaulle

Etiketter

,

Sommar, bad och frukost på terrassen är det färdigt med för ett tag. Fönsterluckorna har stängts mot omvärlden

och murvelhuset får klara sig själv ett tag igen. Det är som vanligt ännu svårare att lämna huset än vad det är att komma runt våndan inför resorna ner. Skillnaden i väder redan vid mellanlandningen i Paris på väg mot Sverige är monumental och den nedpackade tröjan åker fram så snart planet tar mark. Skillnaden är som störst nu. Den där milda höstvärmen i Murviel är alldeleles speciell.

Ljuset är intensivt fortfarande och i solen är det så varmt att bad i poolen känns helt rimligt.

30 oktober plöjer jag turkosblått, tjugofyragradigt vatten en stund innan det är dags att packa ihop både mig själv, mina väskor och resten av huset. Baddräkten hänger tvättad och på tork i badrummet och jag vet att jag kommer att le åt åsynen av den när jag kommer ner nästa gång. Då är poolen vinterstängd, dagarna kanske varma nog för lunch utomhus men bad tror jag inte kommer att locka, trots allt.

Igår kom François förbi och vi diskuterade det fortsatta köksbygget.  Jag försökte vara ganska bestämd och ställde krav på att det skall vara klart för användning när vi kommer ner över nyår. Jag har monterat skåpsstommarna –

fick för övrigt lite hjälp med det av nybygrannen medan han väntade på att dottern skulle ha poolbadat klart.

Den måttanpassade, rostfria diskbänken har vi lyckats pruta ner med några hundra euros men den är fortfarande inte billig. Men att försöka hitta andra alternativ i en hast riskerar att göra oss mindre nöjda med slutresultatet. Kompromisser med planer som trots allt vuxit fram under lång tid är kanske inte en så strålande idé.

Så återstår kakel och fläkt liksom en anordning för barngrind in mot matlagningsdelen av köket. Det måste bli så när en köpt en spis som saknar barnspärrar och som har vred som lätt går att pilla loss! Grinden kan vi dessutom ställa undan när inga barn är på plats och så slipper vi fula spärrar på skåp och lådor. Tänker att det blir bättre på alla sätt, även om det inte var planerat så.

Vi skall själva måla hela klabbet när det är på plats men det får ta sin lilla tid. Det gröna kaklet skall få bestämma nyansen på luckor och lådfronter. Så lite tapetsering och målning av väggar i det stora rummet och vi kan förhoppningsvis pusta ut från renoveringar för ett tag. Eller ja, så lite målning är det nu inte som behövs och så var det det där med fasaden och resterande fönsterluckor. Och dörren till badrummet och garderoben. Vi kommer nog att hålla oss själva och diverse hantverkare sysselsatta framöver också.

Tjugofem grader i solen

Etiketter

, ,

Denna blixtvisitens sista dag sopade jag till sist bort stormen,

la på en matta

och åt ännu en frukost i sval morgonsol på terrassen.

Det var en rejäl frukost jag bunkrade upp och jag blev därför sittande länge. Fåglarna kvittrar om förmiddagarna som om det vore våren och solen började värma ordentligt genom parasollet när klockan började närma sig tio.

Se där en bra sak med vintertid!

Att jag vaknar utan väckarklocka redan vid 6-snåret är förmodligen en övergående konsekvens men det är ganska skönt det med. Sovrumsfönstret är alltid öppet mot natten och att ligga i sängen med täcket upp till öronen och lyssna på byn som vaknar är ren meditation. Stenväggen bakom sängen färgas svagt rosa av morgonsolen och i telefonen dyker två prinsar upp. De klappar på varandra, morgonmyser däruppe, 250 mil ifrån mig och är så ljuvliga att det riktigt knyter sig i bröstkorgen på den gamla mormorn.

Det är tjugonionde oktober. Tjugofem grader i solen och tjugotre i poolen mitt på dagen och jag tar årets garanterat sista dopp.

Det är som en bättre svensk sommardag, om det inte hade varit för att solen ändå står lägre på den languedocblå och därmed kastar längre skuggor över trädgården än vad den gör på sommaren.
Efter badet blir jag snabbt varm igen och jag får nypa lite i skinnet för att konstatera att jo, det här är på riktigt. Sedan frågar jag mig själv varför jag inte genast ser till att låta just detta bli min höstverklighet redan nu. Bättre än så här blir det liksom inte.

Men jag är inte riktigt där.  Det är inte dags för pension riktigt ännu. Fast visst känns det en smula knäppt att sitta på sin terrass och blicka upp mot det blå, iklädd endast T-shirt, tunna brallor och ett par Birckenstock på tossingarna ännu när eftermiddagen håller på att övergå i kväll, och konstatera att imorgon bär det iväg mot nattfrost och mörker igen.

Galet, förstås. Vad väntar jag på, liksom?

Trots att ingenting hänt med köksrenoveringen jag åkte ner för att kontrollera,

har axlarna sjunkit till en behaglig nivå och motviljan att åka ner som jag kände dagarna innan det var dags för nerfärd kan jag överhuvudtaget inte förstå.

Hur tänkte jag?
Hur kan jag inte minnas från den ena gången till den andra, just hur lycklig jag känner mig när jag väl är på plats?

Nåja, imorgon bär det av norrut igen. Den måttbeställda diskbänken har prutats ner till nästan acceptabel nivå och mötet med François idag kändes bra. Viktig resa ned, kan jag konstatera, återigen med ännu en erfarenhet rikare om att det är hart när omöjligt att byggleda på distans.

Eftermiddagen och tidig kväll tillbringades sedan med bygrannar och tillresta spekulanter på framtida languedocliv. Det är fint på alla sätt och jag har fått ett nytt tillskott till min vokabulär; kaffedorvlar, minsann! Eller gigantiska vetebröd. Gott var det, i alla händelser.

Nötfest och sol

Etiketter

, ,

Sovmorgon blev det inte. Strax efter klockan 6 gol grannens tupp, trots att det ännu var mörkt, och fåglar kvirrade och kvittrade utanför det öppna fönstret. Jag drog täcket upp till hakan mot den ändå behagligt svala morgonluften och log för mig själv över glädjen att vakna just här. Prinsarna i Solna var också vakna och vi myste en bra stund digitalt. Bra start på en söndag, helt enkelt.

Så fick jag på mig paltor och for till grannbyn Lignan-sur-Orb för att proviantera på byns söndagsöppna Intermarche.

Gigantiska krysantemumbollar utanför Intermarché…

Där var det stängt, dock. Jag var för morgonpigg och fick vänta en halvtimme innan jalusierna drogs upp. Det gjorde ingenting. Jag lyssnade på fransk radio och betraktade parkeringsplatsen, som fylldes på och var nästan full när klockan var nio. Det är viktigt det där med klockslagen, för den här en gång mycket morgontrötta, numer relativt morgonpigga, bloggaren vill gärna berätta för hela världen att jag numer oftast vaknar tidigt. Det betraktas ju liksom som lite fiiinare att vara morgonpigg än morgontrött och jag vill gärna kråma mig i just den glansen. Kanske vill jag rent av kokettera en smula med detta faktum. Bara så att ni vet.

Frukost på terrassen den 27 oktober vill jag gärna stoltsera med också.

Känner du, som befinner dig längre norrut, att du nu blir en smula avundsjuk, är det helt i sin ordning. Det borde du vara, nämligen. Det är, utan överdrift, något av det ljuvligaste jag kan tänka mig.

En lunch på Chez Amis i St Nazaire på det och söndagen är tämligen komplett.

Outtröttliga Outi i farten i köket

Den stillsamma lilla byn bytte skepnad idag och de små gatorna fylldes av marknadsstånd och doften av rostade kastanjer. Nötens dag firades där idag medan solen badade dalsänkan i varm oktobersol.

Inte är de gamla bygatorna dimensionerade för en sådan anstormning av fordon och gendarmens deviation satte min Gamle Svarten på hårda prov genom de trånga gränderna. Jag parkerade långt upp i byn och när det var dags att vända hemåt protesterade den svarte högljutt, livrädd som hen var om sin redan synnerligen skrapade och tilltufsade svarta lack.

Men hem kom vi och jag gav mig ut på inspektionsrunda i trädgården. Smultronträdet har massor med frukt, apelsinträdet har också det frukt som så smått börjar skifta i svagt orange.

Poolen är förstås fylld till bredden och ganska skräpig, eftersom vattennivån inte tillåter skimrarna att arbeta men är annars precis som vanligt.

Imorgon får det nog därför bli en simtur, oavsett väderlek.