Och så kom vinden tillbaka

29 fredag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och middagen, som de senaste två månaderna med bara ett fåtal undantag avnjutits utomhus, höll bokstavligen på att blåsa bort. Mina krispiga, norska flatbröd med en tunn hinna smör på, fångades av en vindpust och dansade iväg. Som ett modellplan av balsaträ. Ungefär. Jag kunde bara se på och samtidigt förundrat konstatera att skinnet på armarna börjat knottra sig. Jag frös, alltså. Var det verkligen kallt? Eller höll jag på att bli sjuk?

Men nej, ingen sjukdom, bara ett hastigt väderomslag och jag gjorde mig beredd att börja gnälla över att svenska sommarkvällar så gott som alltid slutar i besvikelse. Minnet är således kort. Väldigt kort. Kvällen innan hade jag fått tvinga mig in för att det var så skönt. Så skönt, faktiskt, att jag övervägde att skjuta på min resa söderut för att istället häcka i vårt nyaste tilllskott till utemöblemanget; en vilstol i rotting med en mjuk madrass på. Med näsan vänd mot havet i gattet, naturligtvis.

Sommaren 2018

Men med gårdagskvällens knottriga armskinn i färskt minne känns det genast lättare att överlåta häckandet med näsan, förlåt näbben, vänd mot havet åt truten bakom grannens skorsten. Truten har ungar och det är ett jädra tjatter varenda morgon. Härligt är det att lyssna på en stund och väldigt typiskt sommarkust. Men jag längtar ändå efter cikadesång och efter att se hur stenläggningen blivit nedanför murvelhuset. Och månen, som den beslöjade utanför sovrumsfönstret igår, den tar jag med mig. Den är lika fin mot den sydfranska sammetsnatten som den är mot den svenska skymningsblå.

Hemma är både på ön och i Murviel. Trutskrik eller cikadegnissel kan kvitta lika. Båda ljuden betyder sommar.

Och jag har semester – det hade jag sånär glömt!

 

Svensk sommar…

23 lördag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

…är bäst. Åtminstone när den är som bäst.

Midsommarafton var som sig bör kall, om än inte regnig, där vi befann oss. Men till någon utomhusvistelse lockade den inte.

Annat är det idag. En ljuvlig – och lång! – frukost under parasollet på husets framsida fortsatte med rosé i eftermiddagssolen efter att huset städats och terrassen rensats från allehanda bråte som samlats där de senaste veckorna.

Det är märkligt, det där, hur det stökar till sig medan livet fortgår i turbofart och dagarna på ön blir försvinnande få. Fast det är lätt att få det fint igen och jag är lika lycklig över huset på ön som jag är över murvelhuset. Båda är lika betydelsefulla, har jag insett.

Huset på ön är havsbris, måsskrik, sommargäster i hamnen, lördagskorsord och sill från klädesholmen,

medan murvelhuset är frustande värme, cikadesång, poolbad och intensivt umgänge.

Att ha tillgång till bägge är en ynnest långt bortom vad jag någonsin trott att jag skulle ha tillgång till och det blir allt viktigare att få dela med sig. För att det skall kännas rättvisare och för att det faktiskt inte går att bara stänga in sig bakom en barnsäker terrassgrind på ön, eller bakom en rostig motsvarighet i Murviel. Det gör mig lika glad att tänka på att andra njuter där, som att jag får göra det själv. Och jo, så är det faktiskt, trots att jag ser att ett sådant påstående riskerar att framstå som onödigt präktigt när jag ser det i skrift.

Det har midsommarfestats i Murviel. På tjugofemåringars vis. Jag tror att de har det finfint. Samtidigt har stenläggningen och den nya lilla trappan nästan färdigställts och det är hur fint som helst det också.

Lite småfix återstår men det får dröja tills jag är på plats.

Om en dryg vecka är det dags.

Det känns lagom.

Det skall bli varmt på ön de närmaste dagarna, sägs det, och då är det makalöst fint.

 

Jag skall både jobba och vara ledig, så tid för njutning lär det bli.

Nu drar jag mig inåt, för kvällen börjar bli väl så sval. Typiskt svenskt sommarväder, alltså. Ljuvligt ena stunden och så insikten att stunden i utemöbeln bör avbrytas och kroppen förflyttas in i värmen. En blandning av både förundran över ljuvligheten och besvikelse över att den inte varar efter att solen försvunnit i moln eller bakom grannens knalle.

De ljumma kvällarna får vänta tills jag är tillbaka i Murviel. Efter dem längtar jag alldeles ohemult mycket, alldeles oavsett hur skönt det är att dagtid få njuta av solen i svalkande havsbris på ön.

En annorlunda försommar

19 tisdag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… är det, onekligen. Vädret är bara en faktor men nu verkar just väderordningen till slut vara återställd. Om några dagar är det midsommar och vinden viner runt knuten igen. Temperaturen är betydligt beskedligare och lockar inte längre till uteliv några längre stunder. Som det brukar vara runt midsommar i Sverige, med andra ord.

För bara en dryg vecka sedan åts lunch på bryggan

Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

och vattnet var såpass varmt att till och med jag badade. En urtidig frukost avnjöts på terrassen,

och middagarna åts självklart utomhus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utflykten med personalen till Hunnebostrand blev näst intill magisk, med de vackra västkustvyerna i slösande sol;

Så inte längre, alltså. Jag börjar ställa in mig på annalkande höst, trots att vi ännu inte passerat midsommar men med en hel månads högsommarvärme bakom oss känns det lite så.

Det vilar ett märkligt vemod över huset på ön och det har egentligen mycket litet med väderomslaget att göra. L går på kvällspromenader ner till havet. Ensam. Utan hund. Det är ledsamt och tomt.

Jag har avbokat färjeresan med hundhytt och istället bokat flyg ner till Murviel och jag kan inte riktigt glädjas åt det lika mycket som jag brukar. Fast jag längtar förstås dit ner ändå. Där har för övrigt vindarna också vänt och vädret har hittat sitt rätta, sommarvarma jag. Huset fylls just nu med Susanna & co, som precis som förra året skall fira midsommar där.

Med den återställda väderordningen har också det kraftigt försenade stenläggningsarbetet i murvelträdgården äntligen tagit fart och midsommarfirarna kommer att tvingas stå ut med bullrigt markarbete ett par dagar. Men sedan skall det vara klart. Inte bara vi drar en suck av lättnad; även Bertrand, som hann hota med drastiska åtgärder innan förra måndagens sms med de många utropstecknen efter ”It’s done” och ”Incredible” kunde ackompanjera den triumfatoriska bildsviten med de allra vackraste vyer en plågad trädgårdsmästare kan tänka sig:

Jag är nyfiken på det färdiga resultatet. Det skall bli oerhört skönt att slippa härja med den rostiga grinden som i alla år ständigt fastnat i gruset innanför.

Juni har annars mest handlat om resor. Många och tämligen långa sådana och med krav på åtskillig planering och förmåga till flexibilitet.

Mamma har firats och alla barnen och de två småprinsarna prioriterade sin pigga mormor/oldemor, som i födelsedagspresent fick ynnesten att hänga med dem allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi tog in på Degerfors B&B och jag njöt av att ha dem omkring mig. Tillsammans for sedan jag, mina två äldsta och småprinsarna till Stockholm, medan S tog sig tillbaka till Göteborg för att förbereda den förestående avfärden mot franska nejder.

Jag är tillbaka på ön, som sagt, och knyter mödosamt ihop läsårssäckarna. Även veckan efter midsommar är fylld av planerat arbete men sedan bär det av igen.

Till Murviel.

Till varma kvällar, bad i poolen och en massa umgänge med gamla och nya bygrannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så skall jag gosa lite extra med Wildas släkting Aska, som denna sommar skall flyga ner med sin matte i flygburen hon ärvt efter Wilda. Det blir bra.

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.

 

Onkel Oleman

28 måndag Maj 2018

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.

Roadtrippin’

25 fredag Maj 2018

Posted by in Utflykter

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Idag bar det av på biltur. Från Murviel for vi via Cessenon och Berlou, upp över bergen via Vieussan till Roquebrun. Det tog sin tid, för vi blev tvungna att stanna stup i kvarten, eftersom vyerna tog andan ur oss.

Nu är det ju inte så att vare sig jag eller mitt sällskap inte förut sett de där blånande bergen, den skummande floden eller vinodlingarna som klättrar omöjligt i den karga skifferstenjorden.

De har iallafall samma hisnande effekt varje gång, de där vyerna.

Vädret härnere är fortfarande inte alldeles stabilt men värmen, när den tar i, är ändå av en helt annan kaliber än vid hemmet norrut. Inte lider jag dock så särskilt av att solen stundtals beslöjas, för det är så vackert ändå. Bilderna kan förstås aldrig göra landskapet full rättvisa men kanske kan de ändå kittla bara en aning och hinta om hur spektakulärt det är när vyerna dyker upp bakom varje krök på de smala och slingriga vägarna? Bildkavalkad från dagens utflykt följer därmed här:

Ett beslöjat Mons Caroux
… och samma fantastiska berg igen
Den gamla bron över L’Orb i Vieussan…
… med ett makalöst B&B alldeles vid flodkanten
L’Orb

Åt gjorde vi förstås även idag. En tvårätters med utsikt över den brusande floden på Le Petit Nice i Roquebrun fick det bli;

Lunchutflykt med Örnen i maj 2018

Grönskan är intensiv överallt, det blommar ymnigt, bina jobbar för högtryck,

och på vägen hem tvingades vi till ett sista stopp för att försöka fånga både vallmo och hemby i samma bild…

Allra finaste Murviel!

Till slut – för timmen är sen! – vill jag bjussa på en vacker port och en kvarglömd(?) hatt;

Bon nuit, kära ni!

Il pleut

23 onsdag Maj 2018

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Om dagsläget, poolliv, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Vi äter våra frukostar ute. Solen silar genom lövverket och morgnarna är lite svalare än vad som är vanligt så här års. Magiskt är det iallafall och Madame Örnkoll, som är en riktig earlybird, hittar jag varje morgon på terrassen, drömskt blickande ut över ägorna.

Igår regnade det men det var också sol. Häromdagen hörde vi åskan i fjärran men igår dunkade den på alldeles nära och himlarna öppnade sig för en stund under eftermiddagen innan ordningen åter var återställd. Vi hade väntat oss sådant väder inför resan ner denna gång, eftersom den occitanska våren inte riktigt fattat hur den skall bete sig.

Det går inte att lita på vädret i år och det är en märklig känsla att ligga och plaska i det turkosblå, medan svarta moln tornar upp sig runtomkring oss och hotar med ymnig nederbörd. Ena dagen duckar vi; nästa dag är det ingen pardon och vi flyr in under torgmarkisen, medan regnet smattrar mot markisduken.
Där blir vi sittande en god stund med vår lunch.
Det gör ingenting att det regnar lite på just oss en stund, för gazpachon var lika himmelsk igår som dagen innan, pastan med scampi slank ner utan problem och det är vackert att se på regnet i trygghet under markisen.
Vårens myckna regnande får dock många franska pannor att rynkas. De begriper inte hur det kan skvätta så mycket ovanifrån som det gjort i år och jag inser hur otroligt mycket mer väderkänsliga de är härnere jämfört med människor i mina mer nordliga hoods. Medan hantverkarna på ön i både regn, hagel, snöglopp och i häftiga vindar från havet, byggt en solid veranda och lagt stenar på vår nya parkeringsyta, har arbetet med infarten bakom den rostiga grinden här i Murviel stått alldeles stilla sedan vi var här sist.
Regnet har sinkat vår duktige trädgårdsmästare och vår infart är allt annat än klar;
Irriterande, förstås, men jag vet att han alltid gör sitt bästa och i måndags var han på plats med inhyrd hjälp för att planera det fortsatta arbetet. Nu är därför de närmaste veckorna intecknade och jag tackar gudarna och fransk devis-sed för det fasta priset på arbetet, för det lär bli dyrare än vad som sagts. För den merkostnaden står hantverkaren, men jag tror nog ändå att vi skall försöka att i någon mån bidra; ett sådant ombytligt väder som denna vår, riskerar annars att sänka en småföretagare som vår Bertrand.
Mat är annars vad det handlar om denna vistelse. Med mig har jag en alldeles egen chef och det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag tycker om att äta. Vistelsen inleddes därför med en marknadstripp till St Chinian. En ny marknadskorg inhandlades och den fylldes raskt med allehanda lokala produkter, som frestande dukats fram.
Marknadskorg i maj 2018

Med hem följde goda ostar, kronärtskockor, sparris, allehanda grönsaker, färskt bröd och några påsar lavendel, bara för att.

Sedan har dagarna rullat på och den ena läckerheten efter den andra har placerats under min näsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.

På bordet står en vas pioner, också de från marknaden och jag fotograferar den också. Jag kryper nära…

Måttar från längre bort.;

och bara njuter av den så där i största allmänhet.

Regnet denna ovanliga vår har för övrigt fört det goda med sig att det prunkar överallt något alldeles väldigt. Den egna trädgården är inget undantag…

Idag sitter jag återigen under markisen och väntar på att det skall sluta regna. Det gör det nog snart, för fåglarna är igång med sitt tjatter och det ljusnar igen. Det växlar snabbt.

Ikväll blir det apéro hos nya bygrannar. Får se om det blir en simtur innan dess!