Ylletröjan ligger prydligt i hopvikt på loungebordet.
Jag har öppnat upp poolhusköket och rensat bort vinter och spår efter gnagare, som futilt letat matrester på stenskivan som kom på plats i maj förra året.
När vi vinterstängde i höstas, såg jag till att varje spår av matlagning städades bort. Ingenting, förutom isoleringen i taket ovanför, har funnits att hämta för trädgårdens gnagarinvånare. En liten springa i taket har blivit kvar efter varje förbättringsomgång i poolköket, troligen eftersom ingen, efter väl förrättat värv i övrigt, har kommit ihåg att lyfta blicken uppåt. Fast det gör inte så mycket, för så länge vi håller växtligheten vid grannens ladvägg i schack, är vägen in till poolköket spärrad för de mindre förslagna av gnagarna.
Det har hänt saker i murvelträdgården sedan vi var här i julas; grannen har lagat takpannorna på stenladan,
Fallna pannor …… från ladans takkant i oktoberRensat och fixat i februari
de tre cypresserna i ena hörnet av poolområdet är borta nu och det känns som en befrielse.
oktober 2021februari 2022
Cypresserna har skräpat ganska duktigt och på för- och eftersäsong har de skuggat poolen sena eftermiddagar och därmed hållit värmepumpen till poolen sysselsatt mer än vad som kommer att vara fallet nu.
De ständigt växande acaciorna och lagerträden har tuktats duktigt och trädgårdens två olivträd har friserats ordentligt.
Den slingrande murgrönan, vildvinet vid fasaden, bignonen vid entrétrappan, smultronträdet, grusgångar och den stenlagda infarten har rensats, klippts, städats och fixats inför vår ankomst. I tio år har vi haft vårt hus. Lika länge har historielärare, tillika trädgårdsmästare, Bertrand hjälpt oss med vår vilda, vackra trädgård. Vad vi hade gjort utan honom, vete tusan! Vi hade iallafall inte haft en trädgård. Vi hade haft en ogenomtränglig djungel.
Istället för att slåss mot växtlighet, kan jag unna mig en stunds vila i en efter middagssol, som inte bara tvingar mig att vika ihop min yllekofta, utan som också får strumporna att flyga av fötterna i ett huj. Om livsandarna vaknar? Det kan du ge dig på!
Fast nätterna och förmiddagarna är ordentligt svala och därför synnerligen lämpade för mer matnyttiga aktiviteter än att girigt låta sol, värme och ljus väcka livsandarna. Distansjobb med både det egna och lönearbetet klarades av innan vi gav oss iväg på shoppingtur i förmiddags. En toalettstol, ett handfat och nytt ‘tak’ till tonnellen vid poolhusmatplatsen blev resultatet.
Här skall vi fixa luncher och fika till badrumsrenoverarna de närmaste veckorna. Känns inte som en jättebetungande uppgift.
Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen införskaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.
Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntansfull. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.
Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:
De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,
Wilda på slaskpromenad i BlåsutVintergata i Älta
utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina förväntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.
Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.
Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…Petetas i Murviel sommaren 2019Alice på höstresa… och påskafton 2018…I det bästa av sällskap i juliJulbord!
Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.
Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.
Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.
Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.
… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middagsbordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.
Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?
Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.
Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.
När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.
En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.
Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.
Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.
Väl framme i Murviel …
visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.
Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgsfullt nymålade och fixade glans.
Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.
Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.
Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for tillbaka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall. Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.
Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande ochmedan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.
Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.
Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstadkommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.
… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…
Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.
Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.
Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.
Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså? Självklart fick vi vår beskärda del av det också.
Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora utmaningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.
Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?
Äh! Vad tusan, jag kör.
Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,
Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️
och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.
Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!
I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.
Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.
Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,
och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.
Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlösheten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt. Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.
När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.
I tröstlös kö för covidtestningStina tröstade, värmde,… och gjorde covid lite lättare att uthärda
Jag blev arg.
Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.
I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?
Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.
Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.
Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.
Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.
I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.
Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.
Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!
Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.
Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar. Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle. Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grannfastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjligheter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…
Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.
Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.
Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!
Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.
Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.
Skäller ut alla förbipasserande …
Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna sparsamt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.
Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.
Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret. Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.
Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?
Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.
Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!
Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.
Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar tillfriskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små trollungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns anledning att vara tacksam över.
Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.
Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.
Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?
Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.
De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.
Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.
Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.
Vår lilla pälsboll fyller ett år idag och en tillvaro utan henne blev helt otänkbar meddetsamma hon kom till oss. Och hur firas en jycke som fyller år? Lite extra gott i matskålen, en ny leksak men i övrigt har det varit en dag som alla andra i hennes unga liv. Omsorgen om henne behöver liksom inte en särskild dag. Och Stina är lycklig i sitt franska viste; aptiten är tillbaka, trädgården kräver hennes vakthundsskills och det sociala livet är rikt. Det gillas av både henne och oss.
Julstämningen har parkerat sig i huset och dimman som dominerat byn idag ger gatan utanför en rent Dickensk stämning…
Det är riktigt skönt att kura inomhus med tofflor på fötterna och en falnande eld i öppna spisen. Voleten mot den nattmörka trädgården är stängd, L & hund har gått och lagt sig och jag är trygg. För en stund fokuserad på att det just nu känns fint, låter jag tankarna stillna för en stund. Det händer inte så ofta. Jag låter det liksom inte hända och det är en brist. För det mesta måste jag hjälpa det på traven; genom att sticka, till exempel;
Selbuvotter …
eller när Stina uppfordrande hoppar upp i famnen och lägger sig tillrätta på ett sätt som omöjliggör både stickepinnar i händerna, böcker, paddor, telefoner och tidningar.
Det är välgörande, det! Älskade Stina!
Stina, hunden Kerstin och lilla Maj hos L för några veckor sedan …
För att ytterligare säkerställa julefrid, har jag lagt in frånvaromeddelande i mejlen fram till veckan efter nyår. Lite till skall jag jobba men i egen takt och utan att känna stress över att förväntas återkoppla eller springa på nya bollar de närmaste dagarna.
Idag kom dessutom inspektören från Swiss Life, till slut och vi kan äntligen bocka av det. Jag tror att vi nästan skrämde halvt slag på henne när både L och jag stod nere på varsin sida av gatan och väntade på henne.
Nu kommer hon inte undan👀
Vi tänkte minsann inte låta henne åka iväg i oförrättat ärende den här gången! Och någon ringklocka har vi fortfarande inte skaffat, så vad gör man?
Jag tror att det tog ett tag för henne att hämta sig från den initiala attacken från de knasiga svenskarna, för besöket var inledningsvis både allvarstyngt och en aning stelt. Men det gick som vi förväntat oss. Skadorna som vattenläckan orsakat täcks av försäkringen men att göra om badrummet med någon som helst ersättning från dem är inte att tänka på.
Vi skall göra det ändå. Det här vill vi gärna undvika framöver.
Men taket, den skadade delen av innerväggen, den buktande parketten i ett av gästrummen och en professionell rengöring av travertinen ersätter de.
Lite förvånade var vi när vi kom hit för snart en vecka sedan över att fasaden fortfarande har en stor, ful fläck (ursprungsfläcken på vänstra bilden).
Inspektören konstaterade raskt att putsen ”sockrat” sig (bilden till höger), som hon uttryckte det. Jag förstod vad hon sa på franska men fann mig plötsligt i en för mig ny situation, där den franska terminologin tillfälligt var mer känd än den svenska. De senaste två terminernas franskstudier har avsevärt förbättrat min förståelse men tro inte för den skull att orden spiller ut ur min mun i motsvarande grad. Speciellt inte när jag dessutom skulle behöva ha koll på diverse byggterminologi för att göra mig förstådd. Blir lite arg och en smula frustrerad över det, faktiskt.
Men vi får alltså fasaden fixad, vilket vi inte hade tänkt på som en möjlighet. Att åtgärda fasaden har funnits med i tankarna ganska länge men knuffats bort av mer brådskande åtgärder. Nu gör det mig trots allt glad att vi ganska oväntat får det fixat. Huset kommer att bli så fint!
Men först stundar det alltså ännu mer praktiska bestyr än det vi hade förutsett. Om jag nu tidigare invaggats i något slags knasig tro att fuktskador härnere skulle torka ut i det fina klimatet och sedan bara kräva en aldrig så liten ”lick of paint”, så har mer realistiska farhågor besannats. Kanske är det tur att inte hela bilden blev klar med en gång. Då hade jag kanske trots allt kastat mig ut i snörvlande gråt.
Men nej, här är ändå julefint och jag har julbakat.
Det finns så oändligt mycket värre saker man kan drabbas av. Problemen med murvelhuset just nu är i allt väsentligt den priviligierades bekymmer. Det är viktigt att komma ihåg.
Murvielklotter 