Jag sitter vid mitt skrivbord med en sovande valp på bordet mellan mig och datorn. Lite halvbesvärligt är det men också så väldigt sött. Det har varit jobbintensivt några dagar och den lilla valpen vill ha närhet. Markerar att hon visst kan vara nöjd med arrangemanget bara hon får vara tydligt i fokus. Jag blir alldeles lugn av hennes sovande andetag.

Vi har börjat promenera på riktigt och hon har rejäl fart på sina små valpben. Pälsen blir nästan kamoflagefärgad i den vinterbruna ljungen och hon sniffar in sina hoods med stor noggrannhet.

Det är fint att hon flyttat in till oss och får fart på både det ena och det andra. Hon bryter coronatristessen och ser till att vi får en massa frisk luft. Rena hälsoförsäkringen, faktiskt.

Solen är intensiv idag men vinden narar och glömda vantar på hundpromenaden är ingen hit. Andra dagen i mars var det däremot ordentlig vår på Tjörn. En aning krispigt tidig morgon men med en sol som värmde till slut. Köksfönstret stod lite på glänt och utanför sjöng fåglar. Köksbordet var belamrat med böcker, dator, kaffekopp med kaffeslatt, vattenglas och en skärm med fjärrfranska.

Jag ägnar till slut många timmar i veckan åt franska. Minst den halvtid som är tänkt. Jag har hamnat i ett läge när jag visserligen får syn på mycket och lär mig, men där det också med jämna mellanrum känns övermäktigt. Litegrand enligt devisen ju mer du lär dig, desto svårare blir det. Men jag hoppas ju förstås att det så småningom skall bli ordning på röran. En försiktig plan är att ta några universitetspoäng bortom introduktionen och att komplettera med några intensivveckor med en kurs i Frankrike längre fram.

Lite snällare med mig själv gällande mina bristfälliga kunskaper i franska är ändå en effekt av mina nyligen påbörjade studier; jag har ganska snabbt insett att studier i den här takten inte hade varit möjligt att kombinera med mitt rektorsjobb. Studierna kräver både tid, tålamod och engagemang. Helst skulle jag vilja ägna hela dagarna åt futur proche, verbes pronominaux och elisioner men det går ju inte nu heller. Jobbet, som visserligen är annorlunda nu, kräver ändå sitt.

Jag tycker om att titta i backspegeln och konstatera att även om dingleprojektet kraftigt försenat och påverkat mina andra planer, så är det så mycket annat som istället blivit både bättre och tryggare. Det har gjort att väntan på ett friare liv nu känns helt rätt. Väntan har inneburit att jag vet bättre vilken sorts frihet jag vill ha och att det inte handlar om att jag inte vill ha ett jobbsammanhang, kolleger, en arbetsplats att åka till varvat med möjligheten till distansjobb och längre sejourer i Murviel.

De där längre sejourerna i Murviel hoppas jag är någorlunda nära förestående och att vi skall stå beredda så snart Corona lugnar ner sig och lilla jycken fått sitt pass.
7 april är bokat för den senare detaljen, sedan är det fritt fram vad gäller jycken, iallafall.

En glad överraskning var att Stina inte behöver två sprutor med tre veckor emellan, som det var när Wilda fick sitt pass,

utan att det räcker med en spruta och sedan en regelbunden påfyllning – om det nu var varje år eller vartannat, kommer jag inte ihåg. Det innebär möjlighet till tidigare avfärd till Murviel, om corona tillåter. Resan ner skall iallafall inte bero på bristande planering och förberedelser från vår sida!
Jag har också kontrollerat med Jordbruksverket för att se om det är något annat som ändrats sedan Wildas dagar men det ser det inte ut som. Däremot kan jag konstatera att de numera varnar för leishmania i södra Europa, något som veterinären inte kände till när vi tog upp det för Wildas räkning för några år sedan. Vaccination mot leishmania erbjuds dock inte i Sverige, så det får vi ombesörja när vi till slut kommer ner till Murviel.
Tills dess tränar vi bilåkning och nya miljöer i lagom mängd. Stina protesterar allt mildare och är oerhört läraktig. Så visst väntar väl bättre tider ändå runt hörnet? Tidig vår är det, iallafall; bara en sån sak!