Imorse for jag genom ett spräckligt tjörnlandskap till Närhälsan i Kållekärr. Med kraxig hals och halvynklig kropp skall det ju helst testas för att avgöra om en drabbats av det förhatliga viruset eller om en bara är förkyld. Jag var inte ensam om att frivilligt få för mig att vilja framkalla kräkreflexer med hjälp av en bomullspinne:
Myspys på fredagsmorgonen
Kön var redan lång när jag kom några minuter innan de öppnade och jag var glad över att jag dragit på mig mitt stora dunmonster. Varmt är det inte idag men Evert har dragit vidare. Jag har droppat av mitt test,
och återgått till köksbordsläge igen. Inom 72 timmar skall jag ha fått svar på om jag är pestsmittad eller inte, men nu stundar ju helg, så jag antar att det kommer att dröja längre än så. Alltså har jag fått omvandla måndagens planerade fysiska besök på en av våra skolor till ännu en digital variant. Kanske lika så bra. Vi skall ju inte samlas om vi inte absolut måste, oavsett det förestående testresultatet. Jag förutsätter naturligtvis att jag inte blir sjukare än vad jag redan är, optimist som jag är. Alltså planeras för jobb. Raklångt sängläge är det inte tal om, så sjuk är jag inte. Aldrig mer skall jag dock klaga över att behöva gå upp i grisottan för att åka till jobbet istället för att bara släntra nerför trappan till köksbordet. Just nu vill jag inget hellre. Det var ju liksom det som var planen; att varva distansjobbet med arbetsuppgifter på plats på skolorna. Och med långa sjok i murvelhuset däremellan. Jag vill bestämma själv, inte dikteras av vare sig virus eller något annat.
Jag lovade visst ett mindre dysterkvistigt inlägg härom sistens. Går sådär… Kan vi kanske motverka med en bild på mig, naturligt leende?
Den osminkade sanningen…
Ikväll skall jag äta linsbågar och kanske chips, göra iordning en alkoholfri drink🍹 och titta på fransk film. Vinet får vänta på lite bättre tider. Fin fredag på er – nu skall jag ta en vända på soffan med trött hund innan dagen fortsätter.
… behöva falla på målsnöret? Styra om ännu en plan? Inte få träffa Emil, som jag inte sett sedan i september? Inget efterlängtat häng med prinsar nästa vecka? Jag är förkyld, plötsligt. Sådär rejält och klassiskt med huvudvärk och ledbruten kropp, lite huttrig och rejält dysterkvistig men upprätt, jobbande och studerande ändå. Hemifrån, naturligtvis, och det är ju tur det. Jag brukar inte bädda ner mig och invänta tillfrisknande men med en Covid lika energisk som stormen Evert, är det iallafall ingen tvekan om att Stinas första besök hos trimmaren får vänta.
För ett år sedan hade jag inte blinkat. Jag hade glatt svept med mig vovven och åkt dit för att sedan styra volvon mot Dingle för att där sprida vidare mina baciller. Jag börjar få riktig snits på att ställa in saker.
Apropå Evert, ja. Honom får jag alltså träffa. Han dundrade in oombedd inatt och ryckte och slet i vårt hus. Fönstren täckte han med blötkall snö,
A room without a view…
bilar, som trots allt fraktar folk till arbeten som inte kan skötas hemifrån, har han slängt i diken längs med vår kust och jag sitter på min ö. Trygg, men uttråkad. Frossig och rastlös.
Favorit i repris igen – Berglins snögubbar…
SKITTRÖTT på den sabla pandemin som dikterar villkoren för mitt och allas liv. Det räcker liksom med Evert och hans släktingar. De villkorar tillvaron rätt duktigt utan Covids hjälp. Men i mitt knä sover en liten valp. På hundars vis verkar hon känna av min sinnesstämning och tittar på mig med sömndruckna ekorrögon innan hon borrar in nosen i min tröja och somnar.
Det är ju himla fint, iallafall. Liksom tanken att jag kanske bara råkat ut för en vanlig bonnförkylning och att covid fortsätter att låta mig vara ifred. Och framförallt; igår föddes en liten efterlängtad pojke; min syster fick äntligen bli mormor och jag är en tårögt glad gammelmoster. Nytt liv, nytt hopp och nytt, välgörande fokus.
Skall nog sätta mig och beundra bilden på den lille – ni får inte se, för det är inte min bild att visa men ni kan ju tänka er. En alldeles ny liten en med all världens klokskap i det nymornade ansiktet.
Sådärja. Nu har jag spillt ur mig och drabbat er med min dysterhet och det kan man tycka är övermåttan själviskt av mig. Jag blir så trött på mig själv när jag gör så att jag måste leta fram något positivt att avsluta med, liksom för att försäkra er om att jag inte är på väg mot ett meltdown. Så illa är det faktiskt inte alls. Men att jag i mitt självömkande glömmer en så glad nyhet som den om den lilla gossen, är kanske illa nog? Jag skall försöka skärpa mig och hitta något trevligt att klottra om fortsättningsvis. Covid – stick och brinn. Evert – tror bestämt att du gått vilse. Vill du vara snäll och gå härifrån, lugnt och stilla?
Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.
I väntan på skjutsen till flygplatsen
För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys! Ett år sedan. Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam. Jag är hon nu.
Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.
Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…
Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt. Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil. Kommer vi iväg i april? Troligen inte. Men i maj? Jag lever på hoppet. Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.
En murvielgata i maj
Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård. Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone. Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen. Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.
Franska bilar är fina grejer
Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund
Jag sitter vid mitt skrivbord med en sovande valp på bordet mellan mig och datorn. Lite halvbesvärligt är det men också så väldigt sött. Det har varit jobbintensivt några dagar och den lilla valpen vill ha närhet. Markerar att hon visst kan vara nöjd med arrangemanget bara hon får vara tydligt i fokus. Jag blir alldeles lugn av hennes sovande andetag.
Vi har börjat promenera på riktigt och hon har rejäl fart på sina små valpben. Pälsen blir nästan kamoflagefärgad i den vinterbruna ljungen och hon sniffar in sina hoods med stor noggrannhet.
Utsikt från Toftenäs
Det är fint att hon flyttat in till oss och får fart på både det ena och det andra. Hon bryter coronatristessen och ser till att vi får en massa frisk luft. Rena hälsoförsäkringen, faktiskt.
Solen är intensiv idag men vinden narar och glömda vantar på hundpromenaden är ingen hit. Andra dagen i mars var det däremot ordentlig vår på Tjörn. En aning krispigt tidig morgon men med en sol som värmde till slut. Köksfönstret stod lite på glänt och utanför sjöng fåglar. Köksbordet var belamrat med böcker, dator, kaffekopp med kaffeslatt, vattenglas och en skärm med fjärrfranska.
Jag ägnar till slut många timmar i veckan åt franska. Minst den halvtid som är tänkt. Jag har hamnat i ett läge när jag visserligen får syn på mycket och lär mig, men där det också med jämna mellanrum känns övermäktigt. Litegrand enligt devisen ju mer du lär dig, desto svårare blir det. Men jag hoppas ju förstås att det så småningom skall bli ordning på röran. En försiktig plan är att ta några universitetspoäng bortom introduktionen och att komplettera med några intensivveckor med en kurs i Frankrike längre fram.
Lite snällare med mig själv gällande mina bristfälliga kunskaper i franska är ändå en effekt av mina nyligen påbörjade studier; jag har ganska snabbt insett att studier i den här takten inte hade varit möjligt att kombinera med mitt rektorsjobb. Studierna kräver både tid, tålamod och engagemang. Helst skulle jag vilja ägna hela dagarna åt futur proche, verbes pronominaux och elisioner men det går ju inte nu heller. Jobbet, som visserligen är annorlunda nu, kräver ändå sitt.
Jag tycker om att titta i backspegeln och konstatera att även om dingleprojektet kraftigt försenat och påverkat mina andra planer, så är det så mycket annat som istället blivit både bättre och tryggare. Det har gjort att väntan på ett friare liv nu känns helt rätt. Väntan har inneburit att jag vet bättre vilken sorts frihet jag vill ha och att det inte handlar om att jag inte vill ha ett jobbsammanhang, kolleger, en arbetsplats att åka till varvat med möjligheten till distansjobb och längre sejourer i Murviel.
De där längre sejourerna i Murviel hoppas jag är någorlunda nära förestående och att vi skall stå beredda så snart Corona lugnar ner sig och lilla jycken fått sitt pass. 7 april är bokat för den senare detaljen, sedan är det fritt fram vad gäller jycken, iallafall.
En glad överraskning var att Stina inte behöver två sprutor med tre veckor emellan, som det var när Wilda fick sitt pass,
utan att det räcker med en spruta och sedan en regelbunden påfyllning – om det nu var varje år eller vartannat, kommer jag inte ihåg. Det innebär möjlighet till tidigare avfärd till Murviel, om corona tillåter. Resan ner skall iallafall inte bero på bristande planering och förberedelser från vår sida! Jag har också kontrollerat med Jordbruksverket för att se om det är något annat som ändrats sedan Wildas dagar men det ser det inte ut som. Däremot kan jag konstatera att de numera varnar för leishmania i södra Europa, något som veterinären inte kände till när vi tog upp det för Wildas räkning för några år sedan. Vaccination mot leishmania erbjuds dock inte i Sverige, så det får vi ombesörja när vi till slut kommer ner till Murviel. Tills dess tränar vi bilåkning och nya miljöer i lagom mängd. Stina protesterar allt mildare och är oerhört läraktig. Så visst väntar väl bättre tider ändå runt hörnet? Tidig vår är det, iallafall; bara en sån sak!
För nio år sedan låste vi dörren till huset som varit vårt i nästan 11 år. Jag minns att jag just den dagen kände mig lite vemodig och en aningens krank blekhet kom över mig. Vad hade vi gjort? Huset som jag tyckt så mycket om, med ett drygt decennium av ultrasocialt liv med både våra och barnens vänner innanför väggarna, skulle vi nu alltså lämna? Facebook påminde mig tidigare idag om hur det kändes.
Allt hade gått väldigt fort. Ingen tid hade ägnats till eftertanke eller konsekvensanalys och det kunde förstås ha blivit hur tokigt som helst. Lyckligtvis blev det inte så. Murvelhuset är inslagna drömmar, feelgood, dråpliga missförstånd, en och annan dyr överraskning och av alla spontana saker jag gjort under mitt liv det absolut bästa. Solen sken uppenbarligen den här dagen för nio år sedan i Stockholm och snön låg kvar bara i fläckar på gräsmattan. Solen skiner på Tjörn också idag och minusgraderna som hållit oss i ett järngrepp i flera veckor har äntligen gett vika.
Mitt första facebookinlägg i juli 2007
Det händer inte alltför sällan att vänner på Facebook deklarerar att nu får det vara nog, nu lämnar de offentligheten, antingen för en tillfällig sociala medier-detox eller för alltid. Varje gång det sker, funderar jag över mitt egna liv på sociala medier och om kanske jag också borde? Jag har haft flera bloggar – Murvielklotter är den mest livskraftiga – jag har tre instagramkonton; ett personligt, ett för murvelhuset och huset på ön (mes_deux_maisons) och ett nytt för nya lilla hunden (stina_la_chienne). Så finns jag på Facebook sedan 2007. 14 år av mitt liv är grundligt dokumenterat i ord och bild. Offentligt, personligt, ibland utlämnande men oftast bara den glättigare sidan av mitt liv och aldrig helt privat.
Jag har tillgång till min historia på ett sätt som jag annars inte hade haft och mer än en gång har minnena som dyker upp på Facebook skickat iväg mig till tangentbordet för ett blogginlägg om vilka tankar just det minnet väcker hos mig. Jag tycker att det är en spännande historieskrivning som vi sociala medierjunkies ägnar oss åt. Sett ur just ett historiskt perspektiv är det helt unikt, åtminstone om det på ett hållbart sätt går att spara för eftervärlden. Tillgång till de vardagliga, personliga berättelserna ger historiens stora penseldrag en viktig kontext. Eller så försöker jag bara göra mitt klottrande, facebookande och instagrammande viktigare än vad det. Oavsett är jag än så länge här för att stanna. Jag tycker om att ha minnesstöd för tillgången till min egna historia.
Dyra kusin K taggade mig nyligen i ett inlägg på Facebook med hänvisning till en artikel om författaren Emma Hamberg i GP. I artikeln berättar Emma om hur hon förvånats över hur härligt det är att fylla 50 och upptäcka hur mycket friare livet blivit utan att någon berättat om just den aspekten av att kliva över tröskeln till livets andra halva. I artikeln förundras Emma över hur lite som skrivits om detta och som den författare hon är, tog hon naturligtvis tag i saken själv och skrev romanen Je m’appelle Agneta. Den skall jag alldeles bestämt läsa. Jag läser artikeln om Emma och inser att det decennium mellan 50 och 60 som jag i juni i år lägger bakom mig, har innehållit mycket av det som Emma storögt beskriver. Vad är det egentligen som händer med oss när vi passerar de 50? Så länge jag kan minnas, har jag för det mesta valt att fokusera på det som är bra. Många gånger har just det valet varit en mycket medveten strategi, också när livet i övrigt bråkat med mig och mina närmaste. 1998 var separationen från mina barns pappa ett faktum. Jag ser tillbaka på åren som följde som ett av mitt livs allra besvärligaste kriser. Det var en förfärligt jobbig tid och jag kämpade länge med att hitta ett sätt att förhålla mig till det som hände på ett någorlunda vettigt sätt. Livet då kändes så långt ifrån en romantisk komedi som man kan komma, men resultatet blev en storfamilj med bonusfru och två fina guddöttrar, mina barns halvsystrar. Också där känner jag igen mig i det Emma säger; barn kräver sansade, kloka vuxna. Jag kan också skriva under på känslan av att vilja agera vallhund, att ha alla runtomkring mig samlade och att alla skall må bra.
Jag är stolt och glad över vad vi med gemensamma krafter lyckades åstadkomma under de där åren som följde på separationen. Mycket har förstås hänt sedan dess men relationerna består, om än föränderliga, och det är fantastiskt fint.
En del av flocken samlad
Emma for som nybliven femtioåring till Provence som working guest på ett B&B och jag drog igång en kärleksaffär med murvelhuset och Frankrike. En helt ok 50-årskris, som min yngsta uttryckte saken.
Jag kan nu se tillbaka på ett decennium fyllt av förändringar. Några drivna av 50-åringens nyvunna frihet, andra av tuffa utmaningar, såväl privat som i mitt yrkesliv. Det har inte alltid varit lätt men jag har lyckats hålla näsan över vattenytan genom alltihop. Sjukdomar, kriser, hopplöst jobbläge innan jag landade i huset på ön och till sist två prinsar, som gör mig lycklig på ett sätt som är alldeles omöjligt att förklara. Ingen pandemi i världen kan ta udden av det! Och livet har en förmåga att gång på gång visa att det tuffar på, alldeles oavsett coronapandemier och andra prövningar. Vår lilla ulligan är pur glädje,
Soffpotatis…
Morgongos
Lördagshäng med blaska på padda
Terrassbus i snön, som nu är borta
och i år utökas familjen; prinsarna får kusintillskott och jag får uppleva ytterligare barnbarnslycka – hur fantastiskt är inte det! Dessutom kommer det en liten syssling i april. Till honom har jag stickat filt, tröja och mössa;
Filt i mjukaste kashmir och arrantröja i ull/silkeblandning
2021 artar sig, corona eller inte. Stort och smått, högt och lågt, pur lycka och djupaste avgrund. Ett decennium av mitt liv.
Första dagen i murvelhuset, mars 2012
Som att vara huvudpersonen i ett drama med mycket feelgood mellan varven. Men att jämföra med en romantisk komedi är kanske att ta i?
Det är mycket franska nu. Äntligen. Ändan är ur vagnen och det visar sig att jag förstått mig själv rätt. Två timmars duvning två dagar i veckan med innötning däremellan hjälper mig få fatt i mycket efterlängtad struktur med hjälp av alldeles ljuvlig grammatik. Det övergår mitt förstånd att inte alla älskar grammatik. Eller nej, det gör det ju inte; jag var språklärare alldeles för länge för att inte veta att en grammatisk förklaringsmodell måste introduceras med viss försiktighet, gärna ackompanjerat med en smula galenskap.
Min förebild i grammatikhimlen heter Sverker Brorström. Han undervisade på Stockholms universitet när jag läste engelska där i början av åttiotalet. Sverker älskade prepositioner, artiklar och eleganta idiom. Aldrig glömmer jag hans mycket livfulla berättelse om bröllopsresan till Venedig, som han vevade igång för att förklara för oss studenter att det finns undantag från regeln om att inte använda bestämd artikel tillsammans med ortsnamn. Som att Stockholm ibland kallas för The Venice of the North. Hans ögon lyste av entusiasm, kroppsspråket var hysteriskt roligt och inte en fiber i hans kropp var stilla när han fick tillfälle att berätta om någon grammatisk klurighet.
De galna exemplen lyser dock med sin frånvaro på Göteborgs universitets franskkurs. Det är en nybörjarkurs och ännu så länge inte särskilt krävande men vi marscherar raskt framåt, metodiskt och intensivt. Jag behöver ta det från början för att få med mig alla de små detaljer som ständigt ställer sig ivägen för min språkförståelse.
De partitiva artiklarna, till exempel!
Inte svårt alls, visar det sig, när jag får det förklarat för mig på ett sätt som jag förstår. Jag behöver veta att du är en sammandragning av de +le och att det används vid obestämd mängd av maskulina substantiv men att det inte gäller om det maskulina substantivet börjar på vokal. Annars sitter jag där och undrar vad skillnaden mellan du och de är och får tunghäfta istället. Knäppt kanske, men det är lika bra att jag göder grammatikbesten istället för att tro att jag lite elegant bara skall kunna apa efter och därmed bli slängd i franska. Så fungerar det inte för den här tanten. Språkhjärnan är nog för gammal för det.
Så var det detta inläggs rubrik och torsdagens aha-upplevelse; vet du? Hade du koll på att -f:et uttalas i singularis men inte när du hänger på ett plural-s? Öf och böff för ägget och oxen men ö och bö för äggen och oxarna? Jag är nästan säker på att fransmännen hittar på sådana orimliga uttal bara för att jävlas med oss utlänningar, så att de får behålla sitt vackra språk för sig själva!
Nåväl. Nog om detta. Jag har väldigt roligt iallafall och det är skönt att vara igång ordentligt. Dessutom är det gratis, bortsett från kurslitteraturen. Vad slutresultatet sedan blir står dock skrivet i stjärnorna; kanske är jag obildbar när det kommer till min kommunikativa franska?
Hursom, igår hade jag planerat för en fransk heldag. Det blev en timme. Fina Dingle har nämligen en osviklig förmåga att gång på gång kidnappa mitt intresse. Dingle får det. Dingle är viktigt.
Planen för gårdagen var annars att inte sticka näsan utanför dörren. Kylan släpper inte taget och gårdagsmorgonens 14 kalla minusgrader anser jag vara synnerligen omänskliga temperaturer; sådana som får mig att utbrista ”här kan ju ingen mänscha bo”! Men – imorgon hämtar vi Stina, så vi for iväg i uppvärmd bil till den relativt nyöppnade hund- och kattbutiken i Skärhamn och provianterade för hennes ankomst:
Det är inte gratis att ha hund, kan vi konstatera. Fast det visste vi ju redan. Vi for sedan vidare och plockade upp ännu en laddning garn till mig. Det går åt ohemula mängder. Den här gången skall jag fixa skojiga rävvantar till prinsarna, i futilt hopp om att de kanske tycker att de skulle kunna gå an att trä på sina fina små händer. De är inga fans av vantar, nämligen och det är ju inte så bra när minusgraderna blir tvåsiffriga. Så försöka får duga!
Work-in-progress - ögon, nos och öron skall på!
I hamnen i Skärhamn ligger isen trots det salta vattnet och det är alldeles stilla.
Vemodigt vackert och i stark kontrast till det myller av turister och båtfolk som samlas här om somrarna.
De håller mig varm om fötterna och hjälper mig att hålla stadig kurs. Fast ut och gick gjorde jag inte idag. Jag tog istället på mig sagda Icebugs, hängde en stor dunjacka över axlarna och gick ut på terrassen. Man skall inte överdriva. Det får finnas gränser. Dagens motion klarades dessförinnan av inomhus med träningsprogrammet som en fysioterapeut tagit fram åt mig. Ett för överkroppen och ett för underkroppen. Jag skall bli starkare, är det tänkt. Hunden Aska som är på besök är vanligtvis en riktig friskus men söndagens kyla tillsammans med en ovan västkustvind fick henne att titta medlidsamt på oss där vi stod runt en eldkorg och gjorde åkarbrasor.
Inspirerade av familjen Gyllstedt hade jag nämligen bestämt oss för att grilla korv utomhus till lunch.
Jycken krävde dock att få gå in och iaktta spektaklet genom fönstret och inne i värmen istället. Hon visste inte att det skulle vankas korv och vi sa inget. Jag sympatiserar, förstås. Hennes matte, däremot, hänger genast på när löften om close encounter med snö och kyla utlovas.
Annars är hon högst normal.
Doften, eldspraket, snön som smälter runt elden,
den gnistrande vårvintersolen och nypet i kinderna transporterar mig blixtsnabbt till barndomens påsksemestrar på Hardangervidda. Ett basläger med öppen eld, korv, kakao i termos, apelsiner, kvikklunsj och kneipskivor med brunost höll hungern stången under evighetslånga dagar på skidor och i pulka. Jag minns det med värme men har inte sett till att mina egna barn fått uppleva samma sak. Kan vara lite arg på mig själv över det. Men ett av barnen bor numera i landet i väster, så nästa generation där kommer alldeles säkert att få uppleva det. Själv får jag väl försöka gottgöra det bristande vintermyset och ta hand om simträningen under ändlösa, varma murveldagar istället;
Min absoluta favoritbild!
Det kan säkert bli fina barndomsminnen för barnbarnen av det med!
Murvielklotter 