Författararkiv: murvielklotter

Med osten i fokus

24 måndag Jul 2017

Posted by in Familjen, Grand-mère

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Minou väljer från menyn
Linnea, den lilla clownen…
Hon, alltså…!
Måltid under stenvalven kändes helt rätt

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.

 

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

Inte en tråkig sekund

10 måndag Jul 2017

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag tog ett kvällsbad ikväll. Poolen har jag lämnat orörd i flera dagar, eftersom jag har haft så mycket annat för mig. Jag har till exempel gnussat färg på poolhusdörrarna tillsammans med Mäster Anneli på Maison de Deux.

Poolhusdörrarna på väg mot en grönare tillvaro

När jag lägger ifrån mig penseln är den alldeles rufsig och mitt skinn är prickigt av allt det languedocgröna. Mäster själv skakar på huvudet och är inte ett dugg prickig. Inte är hennes pensel rufsig heller. Förstår inte hur hon bär sig åt.

Både jag och L har efter bästa förmåga försökt bistå proffsen och känner oss nu ohemult duktiga efter allt vårt hantverkande. Ledbrutna är vi också, så det skall bli skönt med vila. Proffsen däremot, de fortsätter oförtrutet vidare. Jag blir stum av beundran inför dem.

Jag fick en idé på Pinterest och presenterade den för Anneli, som gick i spinn.

Råskiss på Pinterest blev något helt annat i händerna på Maison de deux

Lastpallar och trallvirke skulle ge oss en ny matplats vid poolen. En överbliven, illa måttad pergola, skulle till slut få sin givna plats, dessutom. Hur den där hantverkarhjärnan spinner, begriper jag inte men den förstår verkligen precis och ur det kaos som gjorde mig smått panikslagen för bara ett par dagar sedan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

växte under eftermiddagen idag ett dansgolv fram. Richard – Annelis kompanjon och livskamrat – har slitit som ett djur i stark sol och dallrande värme. De båda har sågat, skruvat, slipat, måttat och – levererat!

Trädäck och pergola på plats och solen på väg ner

Så tog jag fram tralloljan och öste på i ganska sena kvällen och nu ligger det där, murvelhusets alldeles egna utomhusparkettgolv:

Citronträd i kruka utan botten och kryddränna i förgrunden

Imorgon städar vi upp det fortfarande ganska stökiga poolområdet och lägger ett soltak på tonnellen. Bredvid ”parketten” står ett citronträd vi fått av familjen Maison de deux i bröllopspresent,

och under arbetets gång kom Anneli på den lysande idén att ordna med en upphöjd kryddlåda och en flytt av de klätterväxter som tidigare kämpat för sin tillvaro invid stenväggen.

Det ena har på ett makalöst kreativt sätt gett det andra.

Det är inspirerande.

Tänk ändå vad en pin från Pinterest kan dra igång när du har rätt mänscher omkring dig!

De här sanslösa kvällarna…

06 torsdag Jul 2017

Posted by in grand-mère, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Klicka på bilden för filmsnutt med cikadeskrik

… när cikadorna får fullständigt tokspel innan de tystnar. Som om de måste klämma ur de allra sista minutrarna av dagen innan de går till nattvila. De håller på också när svalorna och fladdermössen gett upp och håller mig sällskap medan mörkret sakta sänker sig över trädgården. Vi är fullkomligt överens, cikadorna och jag. När kvällen till slut tagit udden av den dallrande hettan men ändå är ljuvligt mild och skön, vore det vansinne att inte passa på att njuta. Så jag dröjer mig kvar jag med.

Det sista av det inte längre så kylda vinet slinker ner i min strupe och myggorna försöker desperat trotsa våra osande citronellasticks. Det lyckas de inte med något vidare, trots att de för varje år tyvärr blivit allt fler, de blodtörstiga vederstyggelserna! Vinbönderna runtomkring oss rycker på axlarna och vet att berätta för oss att så blir det när allt fler går över till ekologisk odling. Några av dem verkar tycka att det är ett riktigt dumt påfund detta att inte spruta odlingarna med pesticider. Medan jag, som den eviga optimist jag är, tänker att då drar uslingarna säkert till sig myggjägare som under lång tid inte haft så mycket att smörja kråset med i våra trakter men nu anar morgonluft och åter dyker upp i stora horder. Balansen återställd och färre myggbett på oss. Så tänker jag. Naturen som reparerar sig själv utan vår hjälp, om den bara får chansen.

Det är bara jag, hunden och L i huset nu i några dagar, sedan E försvann på sin lilla europaturné och innan älskade lilla B med entourage dyker upp på tisdag. Det är nog tur att det dröjer några dagar innan de kommer, även om min längtan är av det allvarligare slaget. Idag greps jag nämligen av en stunds panik när jag insåg att vi har ett avloppsproblem uppe vid poolhuset, samtidigt som just det område, där de troliga problematiska rören är nedgrävda, just i detta nu kläs i ett trädäck som vi inte kan vänta med att lägga klart. Små barnfötter skall snart springa där, så färdigställandet av det äger högsta prioritet.

Det går undan, även om det ser kaotiskt ut just nu…

Lokaliserar vi inte var rörmokeriproblemet är och heller inte kan få det avhjälpt, får vi helt sonika stänga ner poolhusköket för denna säsong och ta tag i problemet i höst istället.

Inga problem.

Eller om de finns, får vi skjuta dem framför oss i några veckor.

Eller allt är inte solsken, ändlösa lata dagar under parasoll med en tummad pocketbok i handen.

Ibland blir det lite bökigt att äga ett sydfranskt hus med ganska stor trädgård och med mycket som kan trilskas och gå sönder. Fast vid det här laget har vi hunnit hitta ett gäng duktiga hantverkare som nästan alltid kan komma galopperande och snabbt hjälpa oss.

Imorgon bitti kommer Gary. Han är rörmokare. Jag älskar rörmokare. Åtminstone imorgon bitti.

Så kan jag förhoppningsvis återgå till att planera för ett återbesök på Le St Barth’ – Ets Tarbouriech, det fantastiska stället vid Étang de Thau, där vi åt musslor och ostron direkt från odlingarna utanför härom kvällen.

Något annat serveras inte. Det behövs inte. Sällan har musslor smakat så gott eller ostronen så helt utan ansträngning landat på kistbotten som just där, just den kvällen. Jag har en känsla av att jag hade kunnat bli serverad precis vad som helst och tyckt att det varit det allra mest fantastiska jag någonsin ätit. Miljön gör liksom allt.

På dammiga oansenliga grusvägar mitt i ingenstans tog vi oss dit och möttes av en avspänd, bohemisk miljö, ett slamrigt kök med doft av friskt hav, en lugn glittrande etang, musik med gung i lagom volym ur högtalarna och sorlande, rödkindade middagsgäster. Alldeles som att kliva in i en filmscen med perfekt rekvisita.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Perfekt, om du frågar mig. Vi åker väldigt snart dit igen.

Så mycket att stå i. Så himla trevligt.

04 tisdag Jul 2017

Posted by in Byliv, Familjen, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Shopping

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Första veckan på plats i Murviel har rusat iväg och trots att jag tog med mig den svenska sommaren ner och inte förrän igår på riktigt kunnat njuta av det som jag förknippar med sydfransk sommar, har dagarna varit så fyllda av må-bra-aktiviteter att  både blogg och sommardeckare fått klara sig själva. När jag nu till sist sätter mig ner vet jag inte vara jag skall börja. E sitter mittemot mig och läser. Han är kvar ett par dagar till. S och hennes E lämnade huset imorse och for norrut igen. I bilen på väg tillbaka från Montpellier kändes det outsägligt tomt och trist utan dem.

Sena kvällen är sammetssvart och mjukt varm. Myggen har stillat sig, cikadorna har gått och lagt sig och svalorna har slutat svirra. Maison de deux har varit här och jobbat vid poolhuset och jag lekte lärling en stund och fick gnussa linoljefärg på poolhusdörrarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi testade först med järnvitriol men den blev på tok för dyster, så nu är det languedocgrönt som gäller, precis som på fönsterluckorna på stora huset. Inne i huset blir väggarna brutet vita och resten går i solblekta pasteller.

Jag är ute efter sommarstämning, där ändlösa dagar avlöser varandra och där vi varje sommar hittar en keps som någon lämnat kvar, en okänd handduk, boken som inte lästes ut och skrynkliga, årsgamla veckotidningar som påminner om rader lästa i skuggan av en solhatt från marknaden i St Chinian. Egna minnen och andras. Sådant jag upplevt tillsammans med husets gäster och minnen gästerna skapat utan mig på plats. Jag älskar det. Njuter av vetskapen om att huset används, älskas och stökas runt i.

Så föreställde jag mig det när jag första gången klev in genom de gnisslande grindarna hösten 2011. Barnens hus. Deras vänners. Vårt och våra vänners. Familjens.

Nu har jag inte bara stillsamt kontemplerat husets och trädgårdens förträfflighet sedan jag kom hit. Aktiviteterna har avlöst varandra och vi har hunnit med en tur till IKEA,

Shoppingteknik på IKEA Montpelleier

där en algotlösning till linneförrådet inhandlades och som senare monterades upp av S och E. Där har nu lakan, handdukar, täcken och kuddar flyttat in utan att de behöver trängas. En ljugarbänk till terrassen fick följa med hem också, trots att den drog igång en lång tirad av svordomar (från mig) när vi skulle baxa in den i bilen. Nu både pryder den sin plats och fyller sin funktion och jag är glad att den fick följa med hem.

Middag på Café Nouvel andra kvällen,

Après travail på D’Oc d’Or,

Sakta vi går genom byn – på väg till D’Oc d’Or

överraskningsfest hemma hos oss när L kom med flyget,

lunch i Leucate i lördags,

många sena timmars carcassonnespel med några av de allra mest älskade,

liksom ett alldeles fantastiskt restaurangbesök vid Etang du Thau igår kväll, har vi hunnit med.

Fast allt det där förtjänar faktiskt sina egna blogginlägg, så de raderna sparar jag. Fortsättning kan följa, med andra ord.

På bilpromenad genom Europa 

26 måndag Jun 2017

Posted by in Jycken, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Alltså, bokstavligt talat. Vi borde ha varit i trakten av Dijon ikväll men vi är i Metz, nästan trettio mil och 2 femtedels dagsetapp längre norrut. Men vi har varit ute på vägarna i elva timmar, för köeländet, som började redan innan vi hunnit över bron från Tjörn i söndags morse,

förföljde oss genom Tyskland också med många timmars försening som följd.

Det var en för mig ny rutt i år, via Bremen och Luxemburg istället för via Heidelberg och Mulhouse och vi konsulterade både nyinförskaffad kartbok och Gps flera gånger om för att inte hamna fel.

Det gjorde vi nu inte heller; hamnade fel, alltså, men vägarbetena avlöste varandra, så vägen hem blir en annan, för att undvika de värsta fällorna.

Men hotellsängen är skön, temperaturen utanför det luftkonditionerade rummet av sommarkaraktär och doggarna så fenomenalt tålmodiga och komiska att resan ändå går som en dans.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sickna världsvana madamer! Klart en står ut med några timmars bilköer för ynnesten att få semestra med dem!

Junikaos, regn, midsommar och tidvis hård vind

24 lördag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det börjar dra ihop sig till avfärd mot Murviel och packning av bil har planerats i flera steg. Jag reflekterar över vad som har fått följa med på de senaste fem årens bilfärder söderut och kan konstatera att den parafernalia som hänger med ständigt ändrar karaktär. Jag tänker också att den tullare som eventuellt skulle välja ut min bil för en extra kontroll skulle få problem att förstå sig på vem som packat ihop pryttlarna. Eller vad sägs om den här listan;

En kudde i form av en norsk flagga – en pryl som jag kastat längtansfulla blickar på hemma hos mamma och som nu skall få hjälpa till med att påminna om mitt norska arv tillsammans med två söta skinnband med en norsk översättning av Les Miserables.

Det är fullkomligt självklart för mig att båda kommer att göra sig alldeles särskilt bra i Murviel. Blöjor och välling får också följa med, liksom bilbarnstolar, två raggiga hundar,

Två dogmadamer på fransk semester

ett skoställ, en god vän, fler ljusslingor, en hel arsenal solkrämer, ett sofföverdrag från Bemz, fler badlakan, kuddfodral i frotté och…

Tja, hur intressant kan en packlista vara egentligen? Men i ett anfall av litterär hybris tänker jag mig att ni liksom jag skall se intertextualitet i inlägget och likt Strindbergs Ett halvt ark papper tolka det som är mitt liv i listan över saker som får följa med till min franska favoritplats.

Att murvelhuset skickar iväg mig på nostalgitripper till en barndom från längesedan, till exempel. En lika märklig som oväntad effekt av tillvaron i det franska vistet. Eller kanske ändå inte.

Att jag är mormor och får barnbarn på besök.

Bertil motionerar morbror E på Skansen.

Att allt fler småttingar med spring i benen numer far runt i murvelträdgården.

Att doggen är still going strong och skickar iväg mig på ännu en roadtrip genom Europa, för med skall hon. En hel sommar utan henne är otänkbar.

Bästa resesällskapet sommaren 2013

Att doggens släkting och hennes matte också har transportbehov och att vi gör gemensamt slag i saken och att jag därmed inte kör ensam.

Åsa och Aska på hotell

Att vi badar och solar och att vemhelst som vistas i solen vid poolen hos oss avkrävs löfte om att inte bränna sig och bete sig farligt under de livgivande solstrålarna.

I år tar vi inte vägen om Heidelberg, eftersom E nu flyttat därifrån, utan skall försöka oss på en annan rutt. En övernattning i Colmar kanske det blir istället?

Samtidigt avslutas en minst sagt hektisk och spännande jobbvår. Häromdagen träffades nya Dinglegymnasiets personalstyrka för en liten kick-off på Smedbergs gård i Håby. Representanter från Nordens Ark fanns också med för att diskutera framtida samarbeten och bäst vi sitter där och diskuterar viltvård, jägarexamen, lantdjur och betesängar,

så drabbas jag av en lika märklig som mäktig känsla av samhörighet. Jag, en språkfröken med lejonparten av livet hittills tillbringat i storstaden, tycker att det är fullkomligt naturligt att prata kossor, får och jakt. Vi är i min farfars födelsetrakter och jag tänker på honom som jag aldrig träffade, som hann bli vuxen innan förra seklet började och som jag egentligen vet väldigt lite om. Men flera av hans söner – en av dem min pappa – jagade, brukade skog och hade lantbruk inte långt ifrån där jag nu hamnat.

Sven, Ingvald, Werner, pappa Erik och hans tvillingbror Ernst

Farbror Ingvald med sin häst

Det är slutna cirklar. Ett sorts komma hem som knockar mig, som jag inte alls var beredd på men som jag mår så gott av. Må gott, säger de här; inte må bra.

Norgenostalgin har flyttat till Murviel. På västkusten känner jag mig nära min sedan många, många år saknade pappa.

Rötter och hemma. Viktigare än vad vandraren i mig någonsin förstått, och slumpen, den har jag undermedvetet styrt själv. Det vet jag nu med bestämdhet.

Jag skriver om egentligen ingenting

18 söndag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

…fast ut måste de ändå, orden. De tämligen osorterade tankarna, som inte får struktur förrän jag ser dem skrivna, blir annars som en irriterande klåda. Här klottrar jag fritt sådant som tål offentligheten. Mest sådant som på ett eller annat sätt är murvielrelaterat men ibland om helt andra saker. Mormorstillvaron, till exempel, som knockat mig fullständigt och som är det enda (nästan) som till slut på allvar kan konkurrera överhuvudtaget med det kravlösa livet i Murviel.

Mitt publika jag.

Den ljusa sidan av mitt liv.

Det finns en annan blogg också. Den har funnits sedan 2007 och har i flera år gömts undan och den får förbli dold. Där kanske jag skriver några gånger om året, bara för mig själv och nästan bara när något gör ont eller skaver. För så är det naturligtvis; allt är inte glättigt, hurtigt och immande roséglas i motljus. Eller blommiga renoverade väggar och nyinförskaffade hamambadlakan till solsängar i smidesjärn.

Ibland behöver jag få det sagt innan jag kan återgå till att berätta om det som gör mig både glad och galet tacksam, just därför att det förstås inte är ett konstant tillstånd.

Fast ikväll, med de stora glasdörrarna öppna mot en ljummen solnakväll och ensam med en snusande, tokälskad barnbarnspojke på övervåningen, är tillvaron så bra som den någonsin kan bli. Grannarna mittemot sitter på sitt nya trädäck och deras samtal vindlar mellan dämpade skratt och förtrolighet. De mår bra. Det hörs. De skall snart ha barn.

Lilla B och jag handlade en liten plaskpool och roliga vattenleksaker idag och sedan myste vi länge, bara han och jag, i skuggan under stor markis.

img_0770

Sedan kom morbrorn, morfarn och en lillmoster med kompis på spontanbesök med chiligryta och en flaska Cava för att fira jobbframgångar och sommarlov.

img_0779

Hur fin som helst blev kvällen.

Bonne nuit, mes amis!