Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013

Välbehövlig ledstång längs med innertrappan

Nya räcken 2013

Räcke till innetrappan

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.