Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.

Öliv igen

01 torsdag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Tre resdygn är till ända

och jag har hunnit med en eftermiddag i huset på ön huttrande under en filt,

en jobbdag i Dingle och idag en hemmadag med distansjobb och några timmars semestersol på vår terrass.

Västkust. Svensk sommar. Oberäkneligt väder. Fjorton grader, piskande vind och regn ena dagen och tjugofem grader med slösande sol, måseskrik och en skön, mycket lätt bris ifrån havet den andra. Jag kan inte riktigt beskriva min sinnesstämning. Vet inte om det kanske är så att jag inte riktigt landat i huset på ön. Huset såg ut som när jag lämnade det efter midsommar. I år har dessutom blommorna klarat sig riktigt bra med hjälp av garnändar och en skål vatten. I fyra veckor – L kom hem en dryg vecka före mig och hann få i dem lite vatten innan jag kom hem.

Jag tycker ju om tillvaron på ön också, men ett visst vemod har ändå lyckats parkera sig och jag har höstkänning, trots att det ändå är en hel del sommar kvar. Vädret har egentligen inte så stor betydelse, utan det är den där känslan av att fångas in, att den där härliga, kravlösa – nåja, ganska kravlösa ändå – tillvaron stryps och klockan, timmar bakom ratten och en ständigt gnagande känsla av otillräcklighet tar dess plats.

Dysterkvist, moi?

Jajemän. Nåt såpass.

I stunden, åtminstone. Det brukar tack och lov inte vara så länge för ingenting av det som upptar min tid är tråkigt eller enahanda. Det är dessutom synnerligen självvalt. Ändå; allt får liksom inte riktigt plats och det bråkas och stångas om utrymmet som de alldeles för få helgerna, kvällarna och de oplanerade timmarna erbjuder.

Så vad gör jag?

Taggar ner?

Jobbar mindre?

Tvärtom. Det får bli mer Dingle och en rejäl omstrukturering av tillvaron, som förhoppningvis skall ge bättre balans än vad som varit fallet under de senaste par åren.

Egentligen är det samma sak vid varje höstterminsstart. Jag både vill och inte vill och det är aldrig arbetet i sig som ger mig lätt ångest. Bara insikten än en gång att tiden inte är min att göra med precis vad jag vill.

Egentligen hade jag tänkt skriva om det sista resbenet, om resan från Münster, om Kiel, om färjeöverfarten och om de ännu inte dokumenterade murvieldagarna men dysterkvisten vägrade låta sig tystas, så det får bli en annan gång.

Nu skall jag ringa älsklingar. Hoppas att de svarar.

Kroppen skriker efter ledighet

06 torsdag Jun 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är långhelg igen och egentligen hade jag planerat att tillbringa den hos prinsarna. Jag längtar efter dem. Hela tiden. Tycker att tre veckor är alldeles för lång tid om jag inte fått träffa dem. Men jag insåg till slut att jag behövde en ograverad helg utan måsten i vårt öhus för att bara hämta andan och vila. Kroppen, som dessutom gått och blivit allergisk, har ganska skarpt talat om för mig att stillasittande i bilar, tåg och flyg måste ha tillräckligt många dagar där den får rörelsefrihet mellan turerna för att den skall ställa upp. Alltså är jag hemma. Det är nationaldag – som vi inte firar – årets varmaste dag och premiär för såväl brunch som middag al fresco!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har jag längtat efter det? Kanske låter det fånigt, men jag har inte hunnit känna efter. Att det är juni redan, ljust när jag går och lägger mig och att sommarresan till Murviel är nära nu, får jag liksom berätta för mig med jämna mellanrum. Våren blev ovanligt hektisk och fylld med arbete. Många blev de underbara dagarna med prinsarna, härlig blev den ganska långa vistelsen i Murviel solokvist med S i våras och innerligt fina var dagarna med nästan hela storfamiljen under påskhelgen. London hanns med också och där, i min fuktkalla favoritstad, med det bästa av sällskap började ett knä bråka med mig. Det har det gjort av och till sedan dess. Skall nog pallra mig iväg och få någon att titta på det när semestrarna är över. Jag är världsbäst på att prokrastinera sånt.

Oro ersattes tidigt i april av en märklig lättnad som ganska snart övergick i saknad och vemod när svärmor Anna-Stina till slut gav upp. Det har påverkat oss mer än vad vi kanske förstått och det bidrar säkert till känslan att just denna vår blev extra tung. Som så många gånger förut innehöll den ju också allt det som gör mig glad. Allt samtidigt eller åtminstone omlott med varandra.

I murvelhuset murvlar just nu örnen omkring med sin väninna och de ser ut att ha det formidabelt. Jag myser när jag tänker på det.

Jag flinar nöjt när jag ser att också andra tycker så mycket om det som kommit att bli mitt absoluta ”happy place”.

I helgen sätter sig S och E bakom volvoratten för vidare färd genom vinlandskapen mot Murviel. Bilen är rekonditionerad, har fått sig en extra koll inför färden och är fulltankad för första delen av resan. De tar god tid på sig och räknar med att vara framme en vecka senare. En riktig och vuxen semester på flera veckor väntar dem och förhoppningsvis kommer de ner till en uppmonterad ny köksdel och ett nytt skafferi. Det är nämligen nästa vecka det skall ske; då kommer Francois för att färdigställa nya köksdelen med det som S och E förberedde i påskas.

Med tre av fyra lediga dagar framför oss, betar vi av det nödvändiga fixandet på ön lite i taget. Utemöblerna har fått inleda sitt säsongsjobb på allvar idag och min något ledbrutna lekamen verkade ändå tycka att lite ogräsrens kunde fungera.

Hälften av ytan fick det bli; resten tar jag imorgon! Det går egentligen emot det mesta som är jag, som tycker att när något väl är påbörjat, så ger en sig inte förrän det är klart. Seg i starten kan jag däremot mycket väl vara när något är tråkigt.

Imorgon fortsätter jag och sedan skall täckduk på och ogräset slutgiltigt dödas. Men hämtat andan och vilat, det har jag minsann prioriterat så att jag till slut blev rastlös! Skriker gör därför inte kroppen lika högt längre. Himla skönt, ändå.

Nu har jag motvilligt dragit mig in. Kvällskyligt blir det med en gång när solen försvinner bakom bergknallen vid grannens hus. Folkdräkter fladdrar förbi på TV-skärmen och de samsas med blågula flaggor i ett småtråkigt program från Skansen.

Vi hör en sten falla mot asfalten utanför. Det är den nya stenläggningen som bestämt sig för att ge sig iväg.

Allt större glipor upptäcktes härom dagen
Krafter knuffar ut stenarna
Snart skall stenen vid sprayflaskan rasa…
Så här såg det inte ut för en vecka sedan!
Som en krokig, norsk fjällväg…

Det är otroligt vilka krafter som är i farten och vi inser att detta snabbt måste åtgärdas om inte halva parkeringen skall ramla ihop när stödmuren, som visar sig inte vara någon fungerande stödmur, ger vika. För ger vika gör den. Ett bristfälligt underarbete – fel blir det ibland, det är bara att tugga i sig – skall reklameras och vi får börja om. Det kommer knappast att bli av före sommaren men tid får bokas och stenläggaren prioriterar förhoppningsvis att åtgärda detta.

Oh well; alltid är det något!

 

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.

En myriad av tankefladder nuförtiden

14 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Min franska trädgård, Renoveringar, Shopping

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Nätterna är blå nu, inte svarta. Klipporna och de vindpinade buskagen blir till skarpa svarta siluetter mot det där fantastiska midnattsblå. Jag öppnar fönstret för att ta en bild men drar snabbt igen det, för det är inte alls så där balsammilt som det ser ut att vara.

Jag har för ovanlighetens skull lite svårt att somna just denna kväll och tänker att om jag låter tankarna anta bloggform så blir jag kanske tröttare?

Jag borde veta bättre. Det blir nämligen precis tvärtom. Den ena funderingen leder till den andra och kryddar du det med lite sedvanlig majstress, hoppar du istället runt och försöker fotografera midnattsblå försommarhimlar. Eller iallafall gör jag det. Tydligen.

Vi pratar alltmer om ett sedan och ett förhoppningsvis snart, L och jag. Jag vet att jag måste minska ner på allt mitt kuskande åt än det ena, än det andra hållet. Fina Dingle är fortfarande egentligen för långt bort för dagliga resor; det blir nästan 20 mil tur och retur Tjörn-Dingle. Det vore kanske inte så farligt, om jag höll mig still resten av tiden men det låter sig liksom inte göras. Prinsar har högsta prioritet, mamma måste få fler besök och murvelhuset, ja, utan regelbundna turer dit blir jag nog inte så lätt att umgås med.

Så blir jag sittande med paddan i knäet och täcket halvt över huvudet för att inte störa den sovande L och så gör jag plus- och minuslistor över allt det som fyller mina dagar. Hur skall min vardag se ut? Vad måste jag sluta med och vad behöver jag börja göra? Hur skall jag bete mig för att kunna fortsätta jobba utan att vara fast geografiskt på en plats? Kennari, mitt något haltande projekt, hur skall jag få fart på det? Det är väl ändå det som är nyckeln till den där större friheten som börjar kännas alltmer nödvändig? Eller är det att hoppas på för mycket?

Jag har för många år kvar tills det är dags för pension och det är heller ingenting jag längtar efter. Jag har mer kvar att ge men så här på sluttampen av min yrkesbana, som det ju trots allt ändå är, är kravet att få styra och villkora mitt arbete oavvisligt. När det gäller det tillåter jag mig numera att vara självisk på ett sätt jag inte kunnat vara tidigare och det är förstås skönt.

Alltså blir det idag (jo, jag somnade till slut, vaknade och fortsatte blogga!) en admindag istället för utflykt med våra ettor för min del. Trist, men nödvändigt om jag skall hinna bocka av allt på min att-göra-lista. Jag stannar dessutom på ön där solen kastade solkatter från grannens fönster redan tidigt imorse och där havet låg alldeles spegelblankt i gattet mellan grannhusen närmast vattnet.

Fortfarande är det ingen värme att tala om, även om den utlovats om bara snart, men ljuset gör mig pigg. I Murviel är det desto varmare, enligt bygrannars bilder och min Météo France-app. Till helgen skall det förfärliga trädäcket vid poolen i murvelträdgården bort och den beställda betongsulan gjutas. Om vädret tillåter, vill säga.

Naturligtvis ser det ostadigt ut just framåt helgen…

Regn och åska.

Helt fel.

Har inte de två senaste vårarna därnere bjudit på ovanligt ostadigt vårväder, frågar jag mig. Vi var i en liknande situation förra året när det skulle plattsättas bakom den rostiga grinden och då stackars Bertrand förtvivlat hotade med drastiska åtgärder om inte regnet slutade ösa ner. Det gjorde det inte. Åtminstone inte i tid för majresan, då vi tvingades till stora kliv uppför första trappsteget till husets entré.

Det blev kanonbra till slut men helt och hållet klart blev det inte förrän till påsk i år – ett år senare än planerat, alltså.

Sista delen rensad, klar och redo för växter i krukor och kanske en liten ljugarbänk?

Not an option den här gången. Det måste bli klart innan trädgården fylls med semesterfirare som annars riskerar att trampa igenom det murkna träet med bara sommarfötter.

Det är härligt att vara med franskt, ljuvligt viste men alldeles bekymmersfritt är det sällan. Men å andra sidan; när är någonsin något husägande bekymmersfritt?

Och S är äntligen tillbaka i Göteborg och vi planerar en tur till Byggfabriken i Linnéstan,

Klicka på bilden för att ta dig till hemsidan!

för att köpa kökshandtag till murvelköket. Det där är den formidabelt roliga delen av husägandet; det när du i en butik full av vackra tillbehör tillåter dig visualisera grannlåten på plats i Murviel!

Skall be att få återkomma med resultatet av den lilla shoppingturen vid ett senare tillfälle.

Väder minsann. Och kringflackande.

07 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det är valborgsmässoafton när jag som vanligt är på väg bort från ön. Jag har nyss kommit hem, hunnit klämma in några dagars jobb och röjt hjälpligt i huset som denna vår får klara sig så mycket på egen hand. Några timmar utomhus innan vinden börjar sno runt knuten och jagar in mig.

På väg igen, alltså.

Det gör lite ont i bröstet.

Diset som tonar havsytan mot himlen, fågellivet genom öppna fönster, solen på det nu perfekt silkesgrånade trädäcket;

Jag faller handlöst ännu en gång och bara två älskade små skatter,

förmår ta mig därifrån när det är som allra, allra vårvackrast

Den skira, alltmer frodiga grönskan runtomkring mig och de späda plantorna från Dingle i pallkragen från förra året, pelargonerna i Anna-Stinas waldemarsuddekruka;

Anna-Stinas saker överallt i huset; närvaron av dem skapar vemod och tacksamhet på samma gång. En tomhet har ersatt lättnaden över att den långdragna kampen är över och hennes älskade saker tillåts ta plats ett tag till, tills vi lurat ut hur vi respektfullt skall ta hand om en del och låta andra få njuta av resten.

Jag har infört köpstopp för egen del, överväldigad som jag är över alla saker som står och väntar på att hitta nya hem. Det går sådär, så jag inför undantag. Jag får köpa plantor, nya ljusslingor, utemattor och annat som är absolut nödvändigt för den kommande säsongens uteliv. Men jag är ändå mer sansad än tidigare och det känns bra.

Utesäsongen har dessutom kommit av sig och jag fryser. Issörja på det vackert silvergrånade trädäcket morse,

blir till en smocka i mitt snöallergiska nylle.

Alldeles nyligen var jag i Murviel, som bjöd på ett ovanligt ostadigt och svalt påskväder men snö? Nä, innan det snöar i Murviel så här års får vädergudarna ha fått fullständigt fnatt och det är inte särskilt troligt. Alltså drömmer jag mig dit, bläddrar bland bilderna  jag tog på allt som spirade i den vårstädade murvelträdgården och frustrationen rinner av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I helgen är det dags för trädgårdsdagar på Liseberg.

Dinglegymnasiet finns på plats.

Och jag – åtminstone på fredag och lördag eftermiddag.

Varmare väder lär vara på väg. Hoppas jag.

Dinglegymnasiets fina utställning!

Tror tamejtusan att det är vår nu!

31 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Våren 2018…

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Någonting sådant, typ…

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?

Sju år senare…

17 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever. 

Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,

Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012

vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.

I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar

Detta bildspel kräver JavaScript.

och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.

Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.

Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.

Bänkskivor hade vi inga…

Så blev det inte.

Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak

april 2013

och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.

Nymålade fönster 2016

Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.

Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet. 

Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.

Något i den stilen
…och med sittbänk med plats för återvinning under fönstret bredvid

En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.

Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,

Kanske en sådan från Lofra…

kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.

Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.

Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.

Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och  skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.

Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.

Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?

Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.

Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.

Med en gång eller till slut.

Dingletulpaner…