Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Decemberrusning ut ur 2019

04 onsdag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.

Tycker jag.

Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;

Den höll inte ens för EN adventstid på ön.

Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.

Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…

Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.

Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;

Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.

Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?

Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.

Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.

När Bror fyllde två…

Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.

En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.

Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser  mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.

Foto Madame Jonilsson

Kom var med mig

10 söndag Nov 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Chillax på centralstationsfik

Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.

”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.

Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.

Jag tror att Bertil vet det nu.

En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.

Bror spanar in Wilda…

Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?

Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.

Påsksemestrar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sociala sommarveckor,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en och annan vintersemester:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Murviel samlas vi.

I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.

Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

Utsikt från ett verkstadsfönster

16 onsdag Okt 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

För den som inte visste det, kan jag berätta att alla mackor har kanter. Faktiskt också de runda hällakakorna; det har Bertil lärt mig.

Jag började min lördagsmorgon häromsistens med Bertil, sedan anslöt mamman och lillebror Bror. Det är ett svårslaget sätt att börja sin morgon på.

Av mamman fick jag en powercocktail för att ta hand om min kraxiga röst, så att den blev, om inte sonor, så åtminstone hörbar. Att tappa rösten när inte bara en, utan två mässor samma vecka är inplanerade – och där min närvaro är påkallad – kan ju se ut som sjukt dålig planering. Eller bara otur. Det är tyvärr också ett faktum att det inte faller sig alldeles naturligt för mig att hålla tyst; jag vill liksom vara med och bidra till vilken som helst ljudmatta jag har runt mig. Jag inser också hur mycket tid jag tillbringar i telefonen och har hunnit reflektera över att jag kanske behöver begränsa min tillgänglighet lite mer. Åtminstone kring det som är relaterat till mina två jobbsysslor.

Idag är det onsdag. Inga prinsar nära, inget gos med dem har rustat mig för dagen som ligger framför mig. Dagen har istället börjat på Bilia i Stenungsund där bilen får på sig vinterskruden.

Jag väntar.

Trycker i mig kaffe och väljer att inte använda tiden till jobb.

Avkoppling, tror jag bestämt, under lysrören och till ljudet av elektriska skruvdragare från verkstan.

Ute är det fortfarande dunkelt, trots att klockan snart är åtta. Dis och duggregn men milt. Det går att överleva. Fast nu börjar den där tiden på året när jag på allvar låter mig drömskt längta till murvelhuset. Det är höst i murvelhuset också men av en helt annan kaliber än den utanför de stora glasrutorna där jag nu sitter. Där äts ännu lunch ute, höstsolen är varm och även om det regnar, vilket det förstås gör ibland, så känns det inte som om Armageddon är i antågande. I tanken sitter jag på verandan under de nu av sommarens hetta sönderstressade träden i murvelträdgården och läser. Eller jobbar framför datorn. Eller så målar jag köksluckor.

Startskottet för etapp 2 av köksbygget har gått och murvelhuset skickar bilder på en stor svart pjäs som tagit plats bredvid kylskåpet mitt i det stora rummet:

Nästa vecka skall de få komma på plats. Skåpstommarna som ligger staplade på golvet likaså. Det kan hända att jag måste dit för att inspektera att allt går rätt till.

Om en liten vecka, typ.

 

 

Att ha det bra precis där du är och ändå intensivt längta någon annanstans

05 lördag Okt 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;

Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.

Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,

Spår av druvsaft i gatan utanför. Notera hur det ena körfältet är kladdigare än det andra; fulla flak med druvor en väg och tomma tillbaka till vinfälten igen!

högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!

Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.

Fel
Detta videoklipp finns inte

Det är drömskt.

Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.

En apéro på Le Mirroir i byn,

följt av middag på Café Nouvel

och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.

Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.

My happy place…

En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.

Lilla nyplanterade syrenträdet mallar sig vid parkeringen

15 söndag Sep 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:

Hejdåvink utanför solnaköket

”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.

Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,

Ett stort rostfritt monster från Smeg…

kakelprover är fixade,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.

Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.

Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.

Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.

Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.

Fina Dinglegymnasiet…

Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.

En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.

Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.

Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.

Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.

För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.

 

Ljumma vindar runt augustihelgen

25 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.

Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.

Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.

Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.

I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det  engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:

Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,

Det har åkt från Frankrike…
Handfat och kran väntar på värdigt kakelsällskap

men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.

Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.

Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.

Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.

Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!

Det fina med väder

11 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.

Regnig lördagskväll…

Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…

än det här:

Sommaren 2018

Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.

Typ något sådant…

Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.

Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.

Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.

Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.

När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.

Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.

Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan

Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.

Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.

Medan det ännu var morgonskugga vid poolen…
Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

 

Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.

Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.

Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,

i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,

Vi gjorde ett tappert försök…

medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering

Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…

En ljuvlig frukost  al fresco på vårt münsterhotell,

blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.

Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.

Varm…
…men fin kajlunch i Kiel i väntan på färjan…
… och innan åskmolnen tornade upp sig

Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.

De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.

Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.

Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.

En annan dag

03 lördag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.

Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.

Molnen långt borta…

Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,

Badplatsen vid Klädesholmen

höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.

Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,

lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,

och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.

Bild från bageriets hemsida

Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.

En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,

Hamnen på femtiotalet…
… och idag
Minnesmärke över dem som havet tagit

och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.

Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…

Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?

Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.

Eller ändå inte.

Men himla fint att tänka på är det ändå.

Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.

Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –

och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.

Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.

En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…

En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…

Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.

Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.

En annan dag.