Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.

Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.

I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.

Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset.
Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.

Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,

och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.

Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall an­vända huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen.
Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…

Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit.
Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.

Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.

Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!

Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?

Faktiskt inte alls.

Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.

Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?

Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingen­ting, inbillar jag mig.
Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.

Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.

Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …

… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.