Den sydfranska solen har ganska otypiskt kämpat större delen av den gångna veckan med att vinna över ett jämngrått molntäcke. Idag nästan vann hon, till slut, solen. Inga stilla regnskurar fick mig att galoppera ut och rädda tvätt, dukar och kuddar, som istället fick ligga kvar på utemöblerna hela dagen. Det typiska svenska sommarvädret försökte långsamt och försiktigt övergå till ett mer typiskt sydfranskt. Men oj, så solen fick kämpa utan att riktigt orka hela vägen. De där klentrogna blickarna upp mot envisa moln och stråk av blått kändes bara alltför välbekanta. Sådant obestämbart väder tycker jag inte om.
Medan solen förde sin kamp mot moln och vind, utspelade sig ett annat drama i min mobiltelefon. Mamma mår inte bra och jag måste åka tillbaka till Sverige. Jag är bedrövligt ledsen över det, främst naturligtvis för att jag är orolig för henne men också för att jag till synes aldrig lyckas få till en längre, avkopplande, komplikationsfri vistelse härnere. Vi har fått mycket gjort under de två veckor vi varit här men mycket återstår och det har hittills inte funnits särskilt många tillfällen till att bara njuta av hela klabbet. Så jag är ledsen. Jag delar det mer er nu för att liksom förklara varför de där sorglösa inläggen om allt som prunkar, fåglar som kvillrar, humlor som surrar och rosévinsglas som immar, uteblir.
Aloeväxten blommar
Solanum…
Nån som vet?
Rosmarinen väller över kanten!
Jag skall be att få återkomma med härliga oväsentligheter när saker och ting har lugnat ner sig. För det gör de. Varje gång, oavsett hur mycket det kostar på.
Men nu vill jag bara hem till mamma och min syster. Söstra mi hoppas jag snart kunna locka att följa med mig ner för att tjattra bort timmar med ett – eller kanske två? – glas immande i handen. Nedsänkt i poolen medan cikadorna bråkar och L fixar middag. Jag skall ta med mig den mentala bilden på flygresan upp, liksom förstås hoppet att kanske mamma klarar att studsa tillbaka igen. Bloggar gör jag nog som vanligt ändå. Längtansbloggar. Igen.
De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i. Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.
Bittes bild från idag 🥰
Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;
Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020...
Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.
Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?
Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;
Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den! När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?
Moa och Linus, sommaren 2020
Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen. Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången. Famous last words? Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej. Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet. Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.
När Wilda härskade över de franska domänerna…
Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.
Wilda på morgonpromenad
Eller varför inte i varmt kvällsljus?
Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.
Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...
Dyra kusin K taggade mig nyligen i ett inlägg på Facebook med hänvisning till en artikel om författaren Emma Hamberg i GP. I artikeln berättar Emma om hur hon förvånats över hur härligt det är att fylla 50 och upptäcka hur mycket friare livet blivit utan att någon berättat om just den aspekten av att kliva över tröskeln till livets andra halva. I artikeln förundras Emma över hur lite som skrivits om detta och som den författare hon är, tog hon naturligtvis tag i saken själv och skrev romanen Je m’appelle Agneta. Den skall jag alldeles bestämt läsa. Jag läser artikeln om Emma och inser att det decennium mellan 50 och 60 som jag i juni i år lägger bakom mig, har innehållit mycket av det som Emma storögt beskriver. Vad är det egentligen som händer med oss när vi passerar de 50? Så länge jag kan minnas, har jag för det mesta valt att fokusera på det som är bra. Många gånger har just det valet varit en mycket medveten strategi, också när livet i övrigt bråkat med mig och mina närmaste. 1998 var separationen från mina barns pappa ett faktum. Jag ser tillbaka på åren som följde som ett av mitt livs allra besvärligaste kriser. Det var en förfärligt jobbig tid och jag kämpade länge med att hitta ett sätt att förhålla mig till det som hände på ett någorlunda vettigt sätt. Livet då kändes så långt ifrån en romantisk komedi som man kan komma, men resultatet blev en storfamilj med bonusfru och två fina guddöttrar, mina barns halvsystrar. Också där känner jag igen mig i det Emma säger; barn kräver sansade, kloka vuxna. Jag kan också skriva under på känslan av att vilja agera vallhund, att ha alla runtomkring mig samlade och att alla skall må bra.
Jag är stolt och glad över vad vi med gemensamma krafter lyckades åstadkomma under de där åren som följde på separationen. Mycket har förstås hänt sedan dess men relationerna består, om än föränderliga, och det är fantastiskt fint.
En del av flocken samlad
Emma for som nybliven femtioåring till Provence som working guest på ett B&B och jag drog igång en kärleksaffär med murvelhuset och Frankrike. En helt ok 50-årskris, som min yngsta uttryckte saken.
Jag kan nu se tillbaka på ett decennium fyllt av förändringar. Några drivna av 50-åringens nyvunna frihet, andra av tuffa utmaningar, såväl privat som i mitt yrkesliv. Det har inte alltid varit lätt men jag har lyckats hålla näsan över vattenytan genom alltihop. Sjukdomar, kriser, hopplöst jobbläge innan jag landade i huset på ön och till sist två prinsar, som gör mig lycklig på ett sätt som är alldeles omöjligt att förklara. Ingen pandemi i världen kan ta udden av det! Och livet har en förmåga att gång på gång visa att det tuffar på, alldeles oavsett coronapandemier och andra prövningar. Vår lilla ulligan är pur glädje,
Soffpotatis…
Morgongos
Lördagshäng med blaska på padda
Terrassbus i snön, som nu är borta
och i år utökas familjen; prinsarna får kusintillskott och jag får uppleva ytterligare barnbarnslycka – hur fantastiskt är inte det! Dessutom kommer det en liten syssling i april. Till honom har jag stickat filt, tröja och mössa;
Filt i mjukaste kashmir och arrantröja i ull/silkeblandning
2021 artar sig, corona eller inte. Stort och smått, högt och lågt, pur lycka och djupaste avgrund. Ett decennium av mitt liv.
Första dagen i murvelhuset, mars 2012
Som att vara huvudpersonen i ett drama med mycket feelgood mellan varven. Men att jämföra med en romantisk komedi är kanske att ta i?
Det har inte varit ordentlig vinter i Sverige på 10 år, skriver blaskan. Fenomenet kallas visst Nordatlantiska oscillationen och har något med högtrycken och lågtrycken mellan Portugal och Island att göra. Framför allt innebär det att det blir kallare än vanligt… i Sverige. Fast jag behöver inte läsa AB för att veta att det var dretkallt för tio år sedan. 2011 var nämligen året då vi gjorde slut, vintern och jag. 2011 var året då jag inte kunde få nog av ”A Place in the Sun” på TV och då jag dammsög franska mäklarsidor efter lämpliga objekt. Och italienska och spanska och portugisiska diton. Det var också året då jag fyllde jämnt och vi hyrde ett mögligt hus med vidunderlig utsikt norr om Barcelona.
Under den resan satte min son bestämt ner foten och sa att i Spanien kan man inte ha ett hus. ⁃ De stänger affärerna och går och lägger sig, sedan syns inte en katt på hela dagen. Hopplösa. Sa han. Om spanjorerna. Vi strök därmed ett kraftigt streck över Spanien och fokuserade istället på Frankrike. Orättvist mot Spanien, kan man tycka, men vad gör man inte för sin son? Hur det gick sen har jag berättat om så många gånger, så det gör jag inte igen. Men. Och det är ett stort och viktigt men; hade inte 2021 lite otur när han tänkte? Hur skall vi annars förklara att vi nu drabbas av samma sorts vinter som då för tio år sedan, samtidigt som den franska dörren är stängd på obestämd tid? Himla korkat, om du frågar mig. Och ja, Åsa, vinterlandskap är vackra. På vykort och Instagram. Om vinterns förträfflighet kommer du iallafall aldrig att lyckas övertyga mig. Värmaren till bilen var satt på timer igår imorse. Jag åkte till Solna och här är galet mycket snö, mer än på Tjörn. Mina Icebugs fick följa med men det är tveksamt om jag frivilligt kommer att sätta min snövrånga fot utanför dörren. Men här finns prinsarna och vad gör man inte för prinsar; för deras skull kanske man till och med dristar sig ut i vintern, om det skulle visa sig vara påkallat? Tillsvidare nöjer jag mig dock med att titta på fina prinsar i snö på bild. Jag tog naturligtvis inte bilderna; det gjorde deras mamma. Jag har ju inte dristat mig ut ännu. Som sagt.
Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;
Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge. Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget. Vi vill ju så gärna hoppas. Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid. Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand. Tillförsikt. Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara. Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.
Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte. Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången. Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!
Nyårsafton 2019
Februari i murviel innan pandemin satte klorna i oss
Kerstin i mars
Världens bästa i april
Gullunge Bror i maj
Bliss. Utter bliss – maj i Solna till slut
Midsommar med L
Finaste murvelvänner i juli
Bad från bryggan i augusti
Ljusa augustikvällar…
Murvelvänner på Tjörn i september
Norrmän i Värmland under ett sällsynt coronafönster i september
Varför jag reser så mycket❤️
Hästelever på Dingle i oktober
Bror poserar i november
Mina ❤️❤️ I november
Annandag 2020
Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!
Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött. Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.
Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell. Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.
Poppis diskoficklampa i ett av paketen…
Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda. Den får den betydelse den är tänkt att ha. Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap. Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav. Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.
Stina!
Det är hur fint som helst att se fram emot. Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december. I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står. Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.
Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.
Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.
Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Murvielklotter 