Kategoriarkiv: grand-mère

Dalarna – ett slags kärleksförklaring, ändå

06 lördag Jul 2024

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Jobbinvasion, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Mitt klottrande har verkligen hamnat i skymundan den senaste tiden. Jag gör mina reflektioner varje dag på Instagram och däremellan är jag mormor, farmor, rektor, mamma och allt möjligt annat. De senaste par månaderna har jag tillbringat i Dalarna tillsammans med några av mina allra mest älskade familjemedlemmar,

och för ett tillfälligt uppdrag på två skolor i vackra Rättvik. I höstas rektorade jag mig i Växjö och lärde känna så fina kolleger och medarbetare. Rättvik bjuder på precis samma sak och jag har och har haft det så bra här. Uppdraget fortsätter en liten bit in i höstterminen och det känns också bra. Det är som att jag har hittat mitt ”mojo”, min plats i skolvärlden. Jag kliver in, gör min analys av läget och sätter igång. Efter nära 40 år i skolans värld vet jag nog ändå vad jag gör och mitt kringflackande rektorsliv har gett mig ny energi – jag tycker om att jobba igen!

Maj på besök i en av ”mina” skolor

Sejouren i Dalarna är inte bara jobbmässigt något av en succé för min del; jag är faktiskt också alldeles tagen av landskapet och vänligheten jag möter här.

Och just när jag trodde att utsikten vid Söderås var något av det vackraste jag sett,

så letade jag mig vidare till Tällberg och tappade andan igen. Här finns de små kluster av hus som skapar små byar kvar och det bidrar till idyllen. Landskapet är kultiverat, hagarna omgärdas av gammeldags gärdesgårdar och allt är otroligt välskött. Det skulle kanske kunna upplevas som lite kulissartat men det känns istället bara levande och ompysslat. Små byar är fint, både i Dalom och nere i vårt franska viste!

I Tällberg tog L och jag in på Dalecarlia Spa Hotel, åt gott, simmade i spaavdelningen

och njöt av utsikten från vårt hotellrumsfönster. I Tällberg skall jag se till att semestra igen någon gång framöver. Ett Siljan runt känns som en bra idé – nästa sommar, kanske?

Dalavädret var dock äktsvenskt och jag har längtat ner till Murviel, till värme,

till ljumma kvällar,

Petetas i Murviel sommaren 2019

till cikadeväsen,

och till umgänge med vänner,

Herrplask sommaren 2013

I år är vi för ovanlighetens skull inte där samtidigt som solnafamiljen och det är förstås lite trist, men vi tar hand om en av mina ögonstenar istället och både kortar och senarelägger vår vistelse på grund av det. Det är jättefint, det med. Det kommer att vara värt uppoffringen att inte tillbringa lata sommarveckor i Murviel.

Jag har varit i Värmland för att vara beredd att passa en blivande storasyster;

innan jag drog vidare till Solna, där jag och L fixar i solnafamiljens radhus,

En liten lillasyster till Maj dök upp för en vecka sedan, bara timmar efter att jag var tvungen att åka därifrån! En smula snopet var förstås det, men igår for jag dit över dagen för att snusa på och beundra den nya lilla.

Nu är jag femfaldig mormor och tvåfaldig farmor och jag känner mig som värsta matriarken…!

Och jag höll nästan på att glömma! Vi har firat en så fin student,

Dessutom har bröllop hållits och min mamma fyllde 95 på samma dag.

Det var så fint och kändes särskilt märkvärdigt, eftersom de två datumen sammanföll och för att trakten har så många beröringspunkter med båda sidor av sonens familj.

Midsommar firades i Tjuvkil, där Åsa och jag invigde min kanot på spegelblankt hav;

Om en vecka bär det till slut ändå av till Murviel men bara för två veckor, vilket är en rekordkort sommarvistelse där för oss.

Mycket tid för stilla kontemplation har nämligen inte denna vår och sommar hittills bjudit på. Jag skall ta igen det i september och oktober, då jobbdelen av mitt liv får sakta ner för ett tag. Kanske kan jag då även återuppta mitt bloggande med tätare intervaller igen. Det är iallafall ambitionen!

Våren fanns i Tjuvkil

05 söndag Maj 2024

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget, Tjuvkil

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Eller var det snarare en något tidig försommar jag upplevde? Efter ändlösa veckor med frost på bilrutan,

is på dalasjöarna och till och med lätt snöfall på vägen mellan Falun och Rättvik om morgnarna, så landade jag under mitt orangea parasoll i en skönt väderbiten transat med hunden flämtande i solen och tvätt på tork i en knappt märkbar vind.

Jag sätter mig sällan i direkt sol numer. Åtminstone inte om det inte finns vatten i närheten. Att plåga mig till en solbränna är inte längre något jag ägnar mig åt, men värme storgillas. Alltså var de där varma dagarna i Tjuvkil efterlängtade! L klippte vår lilla gräsplätt och det doftade intensivt av nyklippt gräs blandat med små puffar av lavendeldoft från lakanen på tork.

Humlesurr, fågelsång och långt borta ljudet från Marstrandsvägen fyllde luften. Barnröster hörs där ständigt också och hela området andas liv och harmoni när alla letar sig ut ur sina hus för att sniffa på våren. Jag tillät mig att njuta av det. Imorse bar det av igen till den här ljuvliga lilla loppan;

Det är njutning av ett annat, fullkomligt ljuvligt slag. Med henne är livet ett sagoäventyr där Maj är regissör, rollbesättare, scenograf och manusförfattare och det gäller att hänga med i svängarna, för det går undan. Inom loppet av bara några minuter förflyttar vi oss sömlöst mellan Alfons,
Pettson och Findus, Mamma Mu & Kråkans och Bockarna Buses värld. Det är hisnande fantasifullt och intensivt.

Mitt tillfälliga uppdrag i Rättvik är drivet av just möjligheten att få hänga mer med Maj ett tag. Det hann bli alldeles för lite av den varan under vintern som just passerat. Just nu funderar jag också över hur jag skulle kunna få till motsvarande med oslobarnbarnen och gullungarna i Solna, för hur viktigt det än är med långa vistelser i Murviel och vilsam tillvaro i Tjuvkil, så måste längtan efter småttingarna också hanteras.
Flera av våra svenska vänner och bekanta i Frankrike har gett upp sina franska visten med hänvisning till just längtan efter barnbarnen. Jag förstår dem. För egen del är dock inte det aktuellt. Murviel är alldeles för mycket av ett ”hemma” för att jag skall vilja ge upp det.

Faktiskt är murvelhuset den plats som varit min längst av alla mina olika boenden genom livet. Det är också den plats jag älskat – och älskar! – allra mest. Om två veckor åker vi en snabbtur dit. För min del bara över en helg, med L kan stanna lite längre. Det känns lite som den tillvaro vi hade när murvellivet var nytt och Skavstakärran flög på lördagar och tisdagar. Det blev många korta resor och precis som då, är en helg bättre än ingenting alls. Allt har dessutom sin tid och nu är det intensivt jobb, barn och barnbarn som gäller några månader framöver.

Årets första inlägg

25 torsdag Jan 2024

Posted by in grand-mère, Hunden Stina, Inredning, La mer, Murvelhuset

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag inser att mitt bloggskrivande börjar ske med allt glesarare intervaller nu. Bara korta notiser på Instagram är vad jag hunnit med den sista tiden. Nu minskar mitt jobbtempo en aning för en stund och jag låter axlarna sjunka tillbaka i ett mer bekvämt läge. Mitt jobbliv är för tillfället, om inte helt pausat, så åtminstone satt på sparlåga. Det är planerat så. Januari och februari detta år är tänkta för återhämtning och jag tillåter mig själv att låta bli att planera så mycket. Det har trots det redan blivit en del flackande fram och tillbaka men det är av kära anledningar, så jag skall inte klaga.

Tiden i Murviel är mer upphackad än vad jag hade önskat, dock, och jag längtar efter längre sammanhängande tid här, främst för att jag har en del småprojekt som det kliar i fingrarna att få sätta igång med.

Lilla gästtoaletten på bottenplan, till exempel, som nu äntligen har fått efterlängtad kärlek. Väggarna där har lagats, spacklats och målats. Röda har de blivit, väggarna.

Romesco från Farrow & Ball, heter färgen, från butiken Gabanou i Boujan-sur-Libron i utkanten av Béziers. De är väldigt vänliga och hjälpsamma där, så det är dit vi far numera när färg skall införskaffas. Varför Farrow & Ball, kan man undra? Borde vi inte måla franskt och med traditionell färg? Kalkfärg, till exempel? Det är nästan alltid mitt utgångsläge att titta på det mer traditionella först. Vårt hus är gammalt och förtjänar varsamhet när det skall pysslas om. Men de tidigare ägarna for inte varsamt fram. Fönstren behölls och den gamla entrédörren men inte mycket annat. Den gamla rumsindelningen är helt borta och väggarna runt den lilla gästtoan är nya och av gips. Där finns ingenting gammalt att bevara så där blev det bra med en lättmålad färg som tål lite vattenstänk och som är lätt att torka av. Vi måste ta hänsyn till det senare, med tanke på hur många fina stora och små gäster som fyller vårt hus. De här småprojekten ger mig stor tillfredsställelse med sin överskådlighet och begränsade påverkan på livet i övrigt. De stora, omfattande renoveringarna hoppas vi slippa, åtminstone i närtid!

Nu skall det förstås aldrig ropas hej, med tanke på de något kostsamma överraskningar vi fått genom åren, men mitt inredarfokus skall nu på allvar riktas mot sovrummen på övervåningen. Och där tänker jag till slut måla med kalkfärg, så det så! Där tillbringas ytterst lite tid av både oss och alla gäster, så avtorkbarheten och övriga praktikaliteter känns inte lika prioriterade som i huset i övrigt. Däremot vill jag ha det mer ombonat och mysigt än vad de ännu så länge kritvita väggarna tillåter. Rofyllt skall det vara där man skall sova!

Utsikt mot måne och tidig kväll i trädgården från sovrumsfönstret.

I övre hallen har förbättringsarbetet redan kommit igång. Där kom välbehövlig förvaring på plats inför förra säsongen;

de fixade badrummen älskar jag, även om det faktiskt återstår några detaljer att fixa även där;

och den lilla tvättstugan har efter många om och men blivit precis så funktionell som jag hade hoppats. Tidigare fanns varken vask eller rinnande vatten, vilket ju var lite knas i just en tvättstuga.

Den här sortens hemmapyssel hjälper mig att koppla av; det och att sticka. Det senare har krävt varma kläder, för det har varit vinter även i Murvelhuset. Flera lager ylle har jag iklätt mig för alla stillasittande aktiviteter;

Här skriver jag på min reMarkable; skrivplattan som är just, remarkable!

Gardinerna av sammet har dragits för när mörkret har fallit och det är förvånansvärt mycket kalldrag som försvinner då. Dessutom har vi fått vår öppna spis sotad,

så det har eldats friskt i den sedan dess.

Vi har länge velat installera en insatskamin i den för bättre effektivitet och nu har vi fått bekräftat att det går. Dock är skorstenen smal och det krävs ett skorstensrör hela vägen, så alldeles billig lär inte en sådan installation bli. Men bra kan det bli!
Tanken är att några uthyrningsveckor skall få bekosta det. Fast det där funderar vi inte på just nu. Jag har varit tillbaka i Sverige en kort sväng. Som kallast var det -27 grader. När jag åkte tidigt i måndags morse regnade det och var nollgradigt. Men i Murviel har vindarna vänt, ylle lagts åt sidan och kortärmat letats fram.
Jag sitter i solen, det är drygt 20 grader i skuggan och hunden gör mig sällskap. Vi njuter båda två.

Temperaturskillnaden dessa mina senaste dagar landar på i runda slängar 50 grader(!) och tanken svindlar medan min lekamen jublar.

En romjul* i Tjuvkil

28 torsdag Dec 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.

Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:

Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.

Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.

Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.

Inte kul.

Jag längtar till Murviel.

Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.


En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjor och en liten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.

Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.

*(fra det norrøne rúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)

Klottrarens känsla för ljus

27 söndag Aug 2023

Posted by in grand-mère, Jycken, Livet i Tjuvkil, Livet i Ulebergshamn

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Jag åkte hem till Tjuvkil för att ägna mig åt mitt dinglejobb men mötet blev inställt och jag fick en dag hemma med hunden istället. Vi tog en liten sovmorgon tillsammans; Stina ihoprullad på min arm länge, länge,

medan jag drog täcket upp till öronen mot det rogivande, strilande regnet utanför det öppna fönstret.

Det är en stilla dag och en lycklig. Hunden lämnar inte min sida och inte jag hennes. Hon kan ju rimligen inte veta att vi skall vara ifrån varandra i nästan tre veckor och ändå är det som om vi i vår tysta kommunikation gemensamt bestämmer oss för att tanka varandra, nu när vi fick chansen och ingenting annat pockar.
Det var vindstilla, fuktigt och milt ute. Vi blev dyblöta på vår morgonpromenad, och vi njöt av alla dofterna som regnet lämnade efter sig när vi tog vår lunchpromenad; Stina med nosen i backen och jag med min i vädret. Det doftade jord, gräs, tång och hav och jag var precis där jag ville vara. Resan hem från Växjö i torsdags blev ännu en påminnelse om hur olika landskap jag rör mig mellan. Det ligger någonting i det där sättet att prata om landskapet, där jag återigen tillfälligt jobbar, som ”det mörka Småland”.
Jag konstaterade när jag svängde av E6: an till Marstrandsvägen att ljuset är helt annorlunda. Himlen är annorlunda blå och frihetskänslan när jag närmar mig havet är monumental.
Småland, å andra sidan, är skog och steniga åkrar. Min bild av just det landskapet är präglad av den litterära bild jag vuxit upp med och som handlar om en annan, betydligt svårare tids villkor. Kanske är det därför skogarna runt Växjö gör något med mig. Känslan blir smått klaustrofobisk och än en gång konstaterar jag att jag behöver vidder; ett öppet hav eller ett fjällandskap. Det senare faller dock på att det sällan är varmt nog på fjällvidderna. Men lika vackert som vid havet är det.

Ulebergshamn, hösten 2022
Toftenäs, Tjörn
Cap d’Agde
Tarn
Tinn, Telemark
Tinnsjøen

I Murviel är jag nära både hav och höga höjder och det är sällan jag tycker att det är för kallt.
De bästa av flera världar har jag och jag längtar till Murviel nu; inte bort från Tjuvkil, utan till Murviel för att det är en månad sedan jag åkte därifrån. Jag hoppas på att få bada i havet med Iben, äta en och annan lunch vid havet och att se murvelhuset genom ännu ett barnbarns ögon. Vi åker via Dublin(!) den här gången; inte för att det är en bra eller nödvändig mellanlandning, utan för att vi skall barnvakta, medan en uppsättning föräldrar går på bröllop.
Om jag är på väg att begränsa mitt nomadiska liv? Ser inte så ut. Världen är alldeles för full av sötisar som jag vill hänga med och som jag måste åka till för att jag skall vilja begränsa mitt resande.

En liten värld från svensk horisont

10 torsdag Aug 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Stormen Hans verkar ha regnat ur sig. Vi har varit hemma i svensk sommar i drygt två veckor och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Murviel. Vädret är värre än det typiskt sommarsvenska och jag påminns om varför vi blev med det murvielska huset för snart tolv år sedan. Ändå är vi båda två – L, jag (och hunden) – så glada över vårt nybyggda radhus.
Vi tycker att det är fint och havet är lika nära här som det var under Skärhamnsåren.

Vår terrass har dessutom något av ett mikroklimat, så uteliv levs här också, om än inte på kvällarna.

Här behövs piff, men en skön plats är det
Apéroplatsen
Sedumtaket blommar
Kvällsolplatsen

Tvätten torkas på en torkvinda som inte blåser omkull och jag har till slut köpt en begagnad havskajak. Vi får se om jag hinner traska ner till vår lilla hamn och sjösätta den innan det blir höst på riktigt.

Här ligger min kajak till vänster om den gula längst fram, på en ett och ett halvt år gammal bild

Än så länge är dock sommaren högst närvarande, de något blygsamma temperaturerna till trots. Barn cyklar, leker, springer och gråter genom öppna fönster när det är läggdags. Förra helgen satt jag och tittade ut genom vårt köksfönster och fick bevittna hur en liten flicka lärde sig cykla. Först vågade hon inte alls, sedan vinglade hon fritt en stund innan färden blev stabil. Det hann bli mörkt innan hon försvann in igen. Då hade hon cyklat i flera timmar. Jag hoppades på just detta när vi bestämde oss för att lämna Skärhamn; liv och rörelse, barn som leker och ett grannskap med naturliga mötesplatser och gemenskap. Jag är ju ingen ensamvarg, utan vill ha tryggheten i människor runt omkring mig.

Jobb tar mig dock bort från allt detta under veckorna. Det blev ett tillfälligt konsultuppdrag i Växjö igen, trots att jag lovat mig själv att bara ta uppdrag som inte kräver alltför långa resor. Jag började förra veckan och hösten känns därmed plötsligt alldeles väldigt påtaglig. Jag har införskaffat en ny
ullkappa som är så fin att jag nästan längtar efter kyla. Den hänger i vår walk-in-closet, som sakta men säkert blir till vår med spegel, knoppar, klädstreck och andra praktikaliteter undan för undan på plats.

Under sommaren har jag dessutom trotsat den franska värmen och stickat en tjock ylletröja till mig själv. I helgen blev den klar och jag konstaterar att den oformliga garnhögen i knäet faktiskt blev till något jag kan ha på mig.

Det var kul att sticka den men jag hann också bli otålig flera gånger om. De får bli stickeplagg i betydligt mindre storlekar framöver. Projekt saknas inte. Inte garn heller. Det ligger otåligt och väntar på mig i ullkorgen som svärson Erik gjort åt mig.

Den är redan en klenod där den tagit plats under den platsbyggda bokhyllan i vårt vardagsrum.

En ny vecka väntar och till helgen skall liten lben firas i Oslo. Hon fyller två år, precis som kusin Maj gjorde för två veckor sedan. Maj hade stort kalas på landet och vi var där och njöt av att se hur nöjd hon var med sitt kalas.

Men snart är vi i Murviel en sväng igen och Languedoc gjorde sig påmint och ställde sig framför mig i onsdags när skolans lärare började; franskläraren tog mig i hand, presenterade sig och med ett stort leende på läpparna sa att vi sågs i somras,

Läsåret kan börja!

… på grillkväll hos Magnus och Outi på Chez les amis, där hennes dotter sommarjobbar och där sagda fransklärare tillbringat större delen av sommaren.
Pytteliten är den, världen.

Vad skall jag göra med all min saknad?

23 söndag Jul 2023

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

De åkte för en vecka sedan, barnen och deras päron. Jag var rastlös redan efter en halvtimme. Inga badleksaker behövde plockas upp ur poolen, inga mellis, luncher, mellis igen, middagar eller läggningar behövde styras med. Det blir snabbt rutin av sånt och rutiner är trygghet. Jag blev lite vilsen, även om det för en liten stund var skönt att sjunka ner och ägna sig åt navelskådning medan minnena på näthinnan pockade på uppmärksamhet.

Vi vilade, förstås, varvat med att städa ur, plocka och tvätta. Överallt hittade jag spår efter de små; en napp under soffan, en soltorkad tomat under mattkanten (inte en sådan du köper dyrt i butiken, utan en kvarglömd-i-solen-dito).
Tydliga spår av Brors och Noels lek med Dymon hittar jag på kaklet i gästtoan;

Det, liksom leksaker, små klädespersedlar som blivit kvar och minnet av pärlande skratt fick mig att stanna upp, le, och ägna mig åt längt med jämna mellanrum.
Det saknas inte utmaningar under småttingarnas vistelse i Murviel men det är inte dem jag minns. Istället är jag så själaglad över att murvelhuset finns och att vi klarar att samexistera så bra.

De sitter på min näthinna, alla de vackra barnen; Bertil, Bror, Elsie och kompisen Noel.

Befolkar min iPhone gör de också. Jag bläddrar och blir bara förtjust, inte ledsen för att de åkt eller för att vi är på väg till Sverige igen, utan bara glad över det som varit.

Utan rutinernas absoluta nödvändighet och under tiden som jag varvade nödvändiga bad (det blev bara varmare och varmare …) med mina bestyr, lyssnade jag ikapp på några av årets sommarpratare – jag började skriva ett långt inlägg om det men ångrade mig. Det får räcka med att rekommendera Andreas Cervenka, Ina Lundströms livsbejakande prat, en tunnhudad Mark Levengood och för all del den gamle socialisten Göran Greider. Cervenka för att det blev ett sådant surr efter hans prat, de andra för att de helt enkelt är goda berättare.

Imorgon är vi hemma i Tjuvkil och tillbaka i svensk sommar igen. Den lär vara av ett helt annat slag än den sydfranska, eller som Bror utbrast på pendeltåget i Solna häromdagen:
– Burr, vad det är kallt överallt!
Kan jag månne ha fostrat en själsfrände och framtida vinterhatare i mitt fem-och-ett-halvt-åriga barnbarn, tro?

Det är förresten inte jättevarmt i Osnabrück heller. Som alltid går en tämligen stark klimatgräns strax norr om Lyon men redan i Valence igår kväll kändes luften något svalare, även om det var mer än varmt nog för ett ensamt kvällsdopp i hotellpoolen;

Ikväll åkte yllekoftan på inför middagen på en uteservering alldeles om hörnet från vårt hotell.

Allt är välordnat här men lite själlöst. Maten var fräsch men intetsägande och dyr. Till och med frukoststoppet längs autorouten norr om Lyon var en betydligt större kulinarisk upplevelse med pinfärska, fortfarande varma och frasiga croissanter från bageriet inne i butiken tillsammans med riktigt gott kaffe.

Åttiofem mil återstår av vår resa hem. Slipper vi köer, som vi hittills i stort sett gjort, räknar vi med att ta oss hela vägen hem.

Hunden Stina sköter sig som alltid exemplariskt och verkar tycka att roadtrippande är ganska härligt; vi är ju tillsammans hela tiden och det storgillas. Lilla fina djur🥰

Och med det säger jag godnatt; bäst att försöka vara utvilad till imorgon.

Days Like This …

12 onsdag Jul 2023

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

When no one steps on my dreams there’ll be days like this
When people understand what I mean there’ll be days like this
When you ring out the changes of how everything is
Well my mama told me there’ll be days like this

//Van Morrison

Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;

Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.

Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.

Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.

Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.

Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;

Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,

det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.

Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.

Bliss är vad det är.