Kategoriarkiv: grand-mère

En liten värld från svensk horisont

10 torsdag Aug 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Stormen Hans verkar ha regnat ur sig. Vi har varit hemma i svensk sommar i drygt två veckor och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Murviel. Vädret är värre än det typiskt sommarsvenska och jag påminns om varför vi blev med det murvielska huset för snart tolv år sedan. Ändå är vi båda två – L, jag (och hunden) – så glada över vårt nybyggda radhus.
Vi tycker att det är fint och havet är lika nära här som det var under Skärhamnsåren.

Vår terrass har dessutom något av ett mikroklimat, så uteliv levs här också, om än inte på kvällarna.

Här behövs piff, men en skön plats är det
Apéroplatsen
Sedumtaket blommar
Kvällsolplatsen

Tvätten torkas på en torkvinda som inte blåser omkull och jag har till slut köpt en begagnad havskajak. Vi får se om jag hinner traska ner till vår lilla hamn och sjösätta den innan det blir höst på riktigt.

Här ligger min kajak till vänster om den gula längst fram, på en ett och ett halvt år gammal bild

Än så länge är dock sommaren högst närvarande, de något blygsamma temperaturerna till trots. Barn cyklar, leker, springer och gråter genom öppna fönster när det är läggdags. Förra helgen satt jag och tittade ut genom vårt köksfönster och fick bevittna hur en liten flicka lärde sig cykla. Först vågade hon inte alls, sedan vinglade hon fritt en stund innan färden blev stabil. Det hann bli mörkt innan hon försvann in igen. Då hade hon cyklat i flera timmar. Jag hoppades på just detta när vi bestämde oss för att lämna Skärhamn; liv och rörelse, barn som leker och ett grannskap med naturliga mötesplatser och gemenskap. Jag är ju ingen ensamvarg, utan vill ha tryggheten i människor runt omkring mig.

Jobb tar mig dock bort från allt detta under veckorna. Det blev ett tillfälligt konsultuppdrag i Växjö igen, trots att jag lovat mig själv att bara ta uppdrag som inte kräver alltför långa resor. Jag började förra veckan och hösten känns därmed plötsligt alldeles väldigt påtaglig. Jag har införskaffat en ny
ullkappa som är så fin att jag nästan längtar efter kyla. Den hänger i vår walk-in-closet, som sakta men säkert blir till vår med spegel, knoppar, klädstreck och andra praktikaliteter undan för undan på plats.

Under sommaren har jag dessutom trotsat den franska värmen och stickat en tjock ylletröja till mig själv. I helgen blev den klar och jag konstaterar att den oformliga garnhögen i knäet faktiskt blev till något jag kan ha på mig.

Det var kul att sticka den men jag hann också bli otålig flera gånger om. De får bli stickeplagg i betydligt mindre storlekar framöver. Projekt saknas inte. Inte garn heller. Det ligger otåligt och väntar på mig i ullkorgen som svärson Erik gjort åt mig.

Den är redan en klenod där den tagit plats under den platsbyggda bokhyllan i vårt vardagsrum.

En ny vecka väntar och till helgen skall liten lben firas i Oslo. Hon fyller två år, precis som kusin Maj gjorde för två veckor sedan. Maj hade stort kalas på landet och vi var där och njöt av att se hur nöjd hon var med sitt kalas.

Men snart är vi i Murviel en sväng igen och Languedoc gjorde sig påmint och ställde sig framför mig i onsdags när skolans lärare började; franskläraren tog mig i hand, presenterade sig och med ett stort leende på läpparna sa att vi sågs i somras,

Läsåret kan börja!

… på grillkväll hos Magnus och Outi på Chez les amis, där hennes dotter sommarjobbar och där sagda fransklärare tillbringat större delen av sommaren.
Pytteliten är den, världen.

Vad skall jag göra med all min saknad?

23 söndag Jul 2023

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

De åkte för en vecka sedan, barnen och deras päron. Jag var rastlös redan efter en halvtimme. Inga badleksaker behövde plockas upp ur poolen, inga mellis, luncher, mellis igen, middagar eller läggningar behövde styras med. Det blir snabbt rutin av sånt och rutiner är trygghet. Jag blev lite vilsen, även om det för en liten stund var skönt att sjunka ner och ägna sig åt navelskådning medan minnena på näthinnan pockade på uppmärksamhet.

Vi vilade, förstås, varvat med att städa ur, plocka och tvätta. Överallt hittade jag spår efter de små; en napp under soffan, en soltorkad tomat under mattkanten (inte en sådan du köper dyrt i butiken, utan en kvarglömd-i-solen-dito).
Tydliga spår av Brors och Noels lek med Dymon hittar jag på kaklet i gästtoan;

Det, liksom leksaker, små klädespersedlar som blivit kvar och minnet av pärlande skratt fick mig att stanna upp, le, och ägna mig åt längt med jämna mellanrum.
Det saknas inte utmaningar under småttingarnas vistelse i Murviel men det är inte dem jag minns. Istället är jag så själaglad över att murvelhuset finns och att vi klarar att samexistera så bra.

De sitter på min näthinna, alla de vackra barnen; Bertil, Bror, Elsie och kompisen Noel.

Befolkar min iPhone gör de också. Jag bläddrar och blir bara förtjust, inte ledsen för att de åkt eller för att vi är på väg till Sverige igen, utan bara glad över det som varit.

Utan rutinernas absoluta nödvändighet och under tiden som jag varvade nödvändiga bad (det blev bara varmare och varmare …) med mina bestyr, lyssnade jag ikapp på några av årets sommarpratare – jag började skriva ett långt inlägg om det men ångrade mig. Det får räcka med att rekommendera Andreas Cervenka, Ina Lundströms livsbejakande prat, en tunnhudad Mark Levengood och för all del den gamle socialisten Göran Greider. Cervenka för att det blev ett sådant surr efter hans prat, de andra för att de helt enkelt är goda berättare.

Imorgon är vi hemma i Tjuvkil och tillbaka i svensk sommar igen. Den lär vara av ett helt annat slag än den sydfranska, eller som Bror utbrast på pendeltåget i Solna häromdagen:
– Burr, vad det är kallt överallt!
Kan jag månne ha fostrat en själsfrände och framtida vinterhatare i mitt fem-och-ett-halvt-åriga barnbarn, tro?

Det är förresten inte jättevarmt i Osnabrück heller. Som alltid går en tämligen stark klimatgräns strax norr om Lyon men redan i Valence igår kväll kändes luften något svalare, även om det var mer än varmt nog för ett ensamt kvällsdopp i hotellpoolen;

Ikväll åkte yllekoftan på inför middagen på en uteservering alldeles om hörnet från vårt hotell.

Allt är välordnat här men lite själlöst. Maten var fräsch men intetsägande och dyr. Till och med frukoststoppet längs autorouten norr om Lyon var en betydligt större kulinarisk upplevelse med pinfärska, fortfarande varma och frasiga croissanter från bageriet inne i butiken tillsammans med riktigt gott kaffe.

Åttiofem mil återstår av vår resa hem. Slipper vi köer, som vi hittills i stort sett gjort, räknar vi med att ta oss hela vägen hem.

Hunden Stina sköter sig som alltid exemplariskt och verkar tycka att roadtrippande är ganska härligt; vi är ju tillsammans hela tiden och det storgillas. Lilla fina djur🥰

Och med det säger jag godnatt; bäst att försöka vara utvilad till imorgon.

Days Like This …

12 onsdag Jul 2023

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

When no one steps on my dreams there’ll be days like this
When people understand what I mean there’ll be days like this
When you ring out the changes of how everything is
Well my mama told me there’ll be days like this

//Van Morrison

Sommar i Murviel är smulor under fötterna och fläckiga dukar;

Sommar i Murviel är barnakramar, pärlande skratt, gråt, myggbett, sömnbrist och barnaleenden som kan smälta isberg.

Det är ständigt blöta badkläder och rufsigt hår och det är stök, tvätt och disk som aldrig vill ta slut.

Det är en grå tygelefant som far runt överallt och det är solkrämskladdiga barn som vill bada hela tiden.

Sommar i Murviel är stängda fönsterluckor i det stora huset och en luftkonditionering som jobbar för högtryck.

Cikadelåt fyller luften och kvällarna är ljumma. I sammetsnatten sorlar småbarnsföräldrar i upplyst pool medan jag vakar över sovande små;

Sommar i Murviel är vila på terrassen efter årlig barnbarnsapéro,

det är diskad disk, bortplockade badleksaker, stilla musik på Spotify och en trädgård som är fin igen efter att dagen städats undan.

Sommar i Murviel är en lycklig grand mère; lycklig över att ha tre av sex småttingar på plats och lycklig över murvelhusets förmåga att samla favoriter runt mig.

Bliss är vad det är.

Idag har jag bara vilat

19 måndag Jun 2023

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,


Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.

Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.

L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.

Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.

2016 års igelkott

Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;

varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.

Jag längtar.

Efter härjet.

Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.

Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.

Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar

Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.

Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …

Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.

Bonne soirée, tout le monde!

”När det blir sommar …

04 söndag Jun 2023

Posted by in grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.

Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.

Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,

gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.

Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,

och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.

Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma.
Men här är det uppvärmt.
Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.

Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.

Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar.
Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.

Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.

Dagar fyllda till brädden

23 tisdag Maj 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Hunden Stina, La mer, Livet i Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Liten syttende mai-firare
… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Syrener i det som en gång varit trädgårdar
En liten babysocka på en kvist!
Ferdinand, aka Stina, på grönbete
Vill ha det just så här …
den lilla viken innanför småbåtshamnen

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Ett formidabelt skräckscenario

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.

Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)

Murviel Norra

11 torsdag Maj 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,

ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,

liksom petunior,

smultronplantor,

och backtimjan;

Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;

Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.

Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.

Bonne nuit, tout le mond!

En sådan vacker stad …

12 onsdag Apr 2023

Posted by in Allmänt strunt!, grand-mère, Inredning, Tjuvkil

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.

På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;

den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.

Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider

Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.

”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.

På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.

Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.

Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.

Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.

Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …
… och den andra sidan, där mammuten landat!

En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.

Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.

Murviel våren 2022