… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.
På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;
den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.
Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider
Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.
”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.
På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.
Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.
Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.
Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.
Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …… och den andra sidan, där mammuten landat!
En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.
Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.
Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka. Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,
rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;
Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen? Det lutar åt det förra …
Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.
Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!
Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.
Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:
Bror: – Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten! Mor: – Vadå, har du sett en igelkott i skogen? Bror: – Nej, knase, den i Frankrike!
Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.
Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron. Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?
På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,
och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.
Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år. I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,
Full vinter i OsloFjärde adventskalkon på beställningSagojul i Falun …… med så mycket julstämning …… att till och med en inbiten snöbelackare som jag …… tvingades kapitulera.Stina blev rejält uppmärksammad och god-julad på julaftonspromenadenStina och värdinnan Kerstin gillar varandra!Jullunch i Falun🎄Kalles jul var riktigt spännande!… och nyårssupé från Miss Woon hos småttingarna i Solna
och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor. Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där. Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas. Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen. Om hur länge är snart? Är tre veckor ”snart”? Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.
Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️
Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna
och tycker att hunden Stina är väldans intressant.
Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …? Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,
Busschaffisen Bror på SpårvägsmuseetLite trångt för en stor mormor men vad gör man inte!Åsså mer Briotågpryttlar i julklapp från oss …
och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!
Tittut, mormor!Förstklassig hjälp när nötter skall mortlas till kalkonstuffingen på juldagen
Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!
Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…
För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.
Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,
apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,
Mogna apelsiner…
och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget. Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.
Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu. Eller åtminstone mer praktisk och lättskött. Det blir fint.
Ett helt nytt år har det så till slut blivit. Hur kommer det att bli? Hur var 2022? Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen. Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring. Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning? Om jag kan. Om jag bara kunde. Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!
Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.
Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.
Stina chillar i soldattorpet
Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,
Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;
och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;
Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,
Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!
Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,
följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hemfärd.
En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.
Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas. On verra!
En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb. Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:
It has been a week and a half…
Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.
Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.
Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.
Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordentligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.
Så gör man inte.
Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.
Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.
Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.
Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.
”Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.
Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.
I Göteborg åkte vi spårvagn och dragspelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.
Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte! Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.
Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.
Sen somnade vår hjälte.
Och vaknade pigg som en mört,
åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg? Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.
Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt. Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?
Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.
Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.
I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.
Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.
Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.
Kuddar, dynor, lyktor och dukar undanstuvade …… medan poolen överlåts till badgäster för plask utan oss.oo
När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.
– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!
Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.
Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.
Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.
Blodapelsinssol i höjd med Orange!
Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!
Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.
Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.
Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.
Så här stilla var inte poolen idag …
Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …
Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen
och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.
Murvielklotter 