Kategoriarkiv: huset på ön

Arbete på hemmaplan idag – i dubbel bemärkelse

26 torsdag Okt 2017

Posted by in distansjobb, Hantverkare, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

En hel, ljuvlig dag i hemmakontoret på Tjörn lider mot sitt slut. Hunden har assisterat mig på bästa sätt och i solen utanför köksfönstret har det sedan länge planerade utomhusarbetet tagit fart. Tre skickliga hantverkare går systematiskt tillväga och på två dagar har de hunnit längre an vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Den sorgliga lilla gräsplätt som i två år fått agera parkeringsplats är nu ett minne blott,

Gräsplätten i vinterskrud, januari 2016

Istället är där förberett för stenläggning,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kan se fram emot en vinter där varken lera eller dött gräs följer med in i bilen när husets invånare i mörker, vind på tvären och i piskande regn – oftare än vad som kan anses acceptabelt – ger sig iväg till sina respektive jobb tidigt om morgonen. Lättare att skotta blir det också, de gånger regnet bestämmer sig för virvla in från havet i kristalliserad form.

Entrétrappan är på god väg att inta sin ursprungliga plats,

fastän den här gången blir den bredare, får en avsats efter halva vägen och blir därmed lite flackare och vi får en mer tillgänglig väg in i huset. De gamla altanräckena har gjort sitt,

och vår utemiljö är just nu inte särskilt barnbarnsvänlig…

Inte bidrar jag med något av det arbetet. Istället har det varit fjärrkonferens och förberedelser inför den mycket nära förestående starten av Kennaris fjärrundervisning i dari tillsammans fantastiska Z. Det är galet roligt och inte så lite nervöst. Tekniken är på plats och vad gäller handhavandet av densamma, så pågår intensiv träning för att få det automatiserat. Allt det där andra som jag inbillar mig att jag skall hinna med när jag jobbar hemifrån har däremot blivit sorgligen eftersatt. Inte har jag hängt någon tvätt, dammsugit eller lagat smarrig lunch åt mig och inte har jag påbörjat röjning i källaren som pausunderhållning. Så nu är det dags för det senare innan solen försvinner ner i havet. Släpkärran är på plats och morgondagens tur till tippen är inplanerad. Inget att be på. Bara att sätta igång.

Avslutar med en bild som Maison de deux skickade på poolhusdörrarna som snart är klara.

Vi håller folk sysselsatta ett tag till, minsann.

Paus från svenskt höstrusk

13 fredag Okt 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, huset på ön, Jycken, poolliv, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Nu bär det snart av igen. Mot några dagars paus från höstkylan som oåterkalleligen fått fäste. Ner till Murvelhuset för att lite ordentligare städa undan den gångna säsongen, för att slipa och måla det regnsaboterade utebordet,

Inte toppen…

packa ihop och skydda madrasser och kuddar som bjudit på mjuka latmaskplatser i solen och för att diskutera fortsatta arbeten i trädgården och huset med våra fabulösa hantverkare. Och för att förhoppningsvis få njuta av lite sydfransk variant av höstsol och kanske få till ytterligare några längder i det turkosa innan jag drar över vintertäcket och stänger ner badparadiset för i år. Den har för övrigt fått ett nytt namn, vår pöl; Linus och Moa har varit snälla och passat pölen den senaste veckan och enligt uppgifter från säker källa har inlärningskurvan vad gäller simkunnighet varit hög. Låt mig presentera Simskolan Blåvalen och de målmedvetna adepterna:

Linus och…

… Moa, fotograferade av päronen

Ingen ny resa ner efter denna är inplanerad på hitsidan om nyåret och det är alltid en smula trist. Men det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet nu och det blir dessutom  till slut för jobbigt att flänga för mycket fram och tillbaka, hur mycket jag än längtar. Och hunden får klåda av stress över mitt flängande, så nu har hon satt ner tassen och då är det allvar!

Till Solna kommer dessutom snart en liten lillebror och honom måste jag snusa på. Storebror Bertil och jag skall unna oss en höstlovsresa med tåg till Göteborg och besök på Alfons Åberg hus, fika på konditori och spårvagnstester. Kanske tar vi in på hotell och beställer rum högt upp, så att vi måste åka hiss också. Flera gånger, dessutom.

Och huset på ön… Nästa månadsskifte är det dags för vardagsrummet, sedan är de invändiga renoveringarna klara. Ungefär samtidigt drar fixet med altanen och stenläggningen av bilplatsen igång,

innan vi sätter punkt för de stora arbeten vi planerade för när vi flyttade västerut för drygt två år sedan. Det skall bli väldigt skönt när det är klart.

Så jobbar jag också, förstås. Både på den lilla gymnasieskolan och på distans från ön eller från solnakontoret, som Bertil i sin oerhörda godhet upplåter åt sin mormor.

Jag har för första gången någonsin känt stress över en förestående resa till Murviel men nu känns det bra. Axlarna börja trilla ner, det är ordnat för hunden och nästa veckas distansarbete är planerat. Imorgon blir det ännu en tidig morgon för att med tåg ta mig till Stockholm för vidare färd mot Skavsta men kvällen är fin, räkmackan uppäten och det är skönt med några lugna kvällstimmar hemma innan avfärd. På näthinnan dröjer sig vyn från morgonens promenad med hunden kvar…

Det är bedövande vackert på Tjörn, oavsett temperatur, väder och årstid.

Tjörnsk väderleksrapport

15 fredag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag träffade våra modersmålslärare i Stockholm igår. Klev upp klockan fyra, satte mig på tåget mot huvudstaden strax före sex och tillbringade sedan dagen på en av skolorna där jag tidigare varit rektor. Det blev en bra dag och jag somnade tvärt och nöjt på tåget på väg hem. Längs vägen piskade regnet mot tågfönstret i omgångar och kvällen var ruggig och höstmörk. Det känns tidigt med det där totala rusket och jag hade föredragit ännu en september som de två senaste på ön.

Havsbad i september 2015

Men det är bara att bita ihop.
Och bita ihop fick jag göra ordentligt igår kväll. I bilen på väg hem från stationen – en knapp timmes färd – meddelade L att åskan gick på Tjörn och att hunden var livrädd. Alltid jobbigt för det skräckslagna lilla livet men inget ovanligt, så jag rattade vidare och fortsatte lyssna på min ljudbok.
Det regnade men jag kände mig som vanligt innesluten och trygg i min stadiga bil av förnuftigt svenskt snitt. När jag tog av till sista vägsträckan mot Skärhamn tog det dock tvärstopp… Bilen framför mig hade börjat backa, så jag fick göra samma sak. I åtskilliga hundra meter, utan gatubelysning men dessbättre inte längre i något regn.
Så här i efterhand förundras jag över hur fullständigt dum i huvudet jag blev när ”autopiloten” fick kopplas ur. Jag fick ta en annan väg, höll på att köra rakt in i knähög översvämning på nästa gata men fann mig lyckligtvis i tid och slapp, tack vare den låga farten, bli sittande mitt i förödelsen.

Det är så här i efterhand inte ett dugg svårt att förstå hur bilar hamnar i pölar med vatten långt över motorhuven när vädret plötsligt och häftigt börjar bråka. Alldeles särskilt när du överrumplas på dina dagliga, jag-hittar-som-i-min-egen-bakficka-sträckor. Insikten om att koncentrationen är en annan där allt är välkänt, jämfört med vägsträckor som är inte bara besvärliga, utan också obekanta, slog mig först idag när läste rapporteringar från gårdagskvällen.

Idag skiner solen från en himmel som är lika blek som ett nylle efter en omgång av Montesumas hämnd. En typisk lugnet-efter-stormen-scen med en knappt märkbar krusning på havsytan men blöt asfalt fortfarande, trots flera timmars förlåtande sol.

Höst, alltså.
Med besked och oåterkalleligt.
Jag slås igen av hur vackert det är. Och fascinerande. Men så har jag heller inte en källare där allt ligger huller om buller efter gårdagens lika plötsliga som snabba översvämning i de mer låglänta delarna av Skärhamn. Jag tror inte att husägarna där kontemplativt blickar ut över det stilla havet och njuter av utsikten som jag. Hade det varit vi som drabbats, hade två års renoveringar gått om intet och då hade jag nog gett upp och hittat mig en lägenhet högt uppe på en kulle men i lä för framtida stormbyar och vänt havet och kusten ryggen. Någon väderbiten sjöbjörn lär det trots allt inte bli av mig.
Nästa vecka bär det som sagt av till Murviel. Det kan regna med besked där med.

Rue-Broussonnet-a-Montpellier, september 2014

Men också i Murviel ligger vårt hus högre än omgivningarna, i backen upp mot den medeltida cirkuladen. Risken för inondation just där räknas som låg. Nu blickar vi visserligen inte ut över nejden från vårt hus annat än från badrumsfönstret och fönstret i hallen, men att ha sin bostad lite upphöjd och med känslan av överblick över omgivningarna gör mig trygg.

Norska upphöjda, trygga barndomshoods i Tinn, Telemark

Ingen skräll, precis, utan mer allmänmänskligt. Lyxiga, strandnära lägen är moderna påfund av människor som inte funderat över vad vädret snabbt kan ställa till med. I det hänseendet visste man troligen bättre förr!

Höstbruk och minnet av sommarens alla gäster

02 lördag Sep 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är  2 september och svensk sensommar har bestämt sig för att bjuda på en alldeles fabulös lördag. Vi sov ganska länge men inte lika länge som hunden, som låg länge och gonade sig i solen genom sovrumsfönstret. Hon sover alltid på min sida av sängen och aldrig dyker hon upp förrän framåt småtimmarna. När vi är lediga njuter den lilla pälsen lika mycket som vi av lata morgnar och oändliga frukostar.

Denna dag dukades frukosten fram utomhus och även om förmiddagen bjöd på växlande molnighet och ett klassiskt ta av-ta på-scenario, så kändes det fantastiskt att kunna sitta ute.

Av frukosten al fresco blev det ett sådant energipåslag att vi äntligen hittade kraften att ta itu med de risiga buskarna i vår lilla odlarränna invid altanen.

Sommaren inleddes med att vi behandlade trätrallen med Sioo-X för att få den ljus och silkeslen. Det stod så i reklamen; att det skulle bli silkeslent. När vi åkte söderut var trallen bara hal. Dessutom var den flammig och jag misströstade en smula och trodde att den svindyra dekokten, istället för att ta hand om trallen, hade förstört den. Nu vet vi att det inte blev så. Reklamen höll vad den lovade och mer därtill; vätan pärlar av trallen, som blivit just silkeslen att gå barfota på och som antagit en vackert, ljust silvergrå färg.

I övrigt har inte mycket hänt med den tjörnska utemiljön. Vädret har liksom inte inbjudit till det när vi varit både lediga och på plats. Men idag, till slut, greppade jag den nyligen införskaffade sekatören och gick loss på de sorgligen bortglömda buskarna.

Klippet fyllde halva terrassen och det tog ett tag att klippa ner renset och få ner det i säckar för vidare transport till återvinningen men nu är det äntligen gjort.

Det är märkligt vilken skillnad det gör. Av buskarna är bara små stubbar kvar, så vi får se om de överlever. De var dock i ett sådant erbarmligt skick att det inte fanns annat att göra. Nu ser det prydligare ut i rabatten och på terrassen och järneken, som gömt sig under riset, ser ut att trivas i ljuset som plötsligt flödar över bladverket.

Utemiljön på vår västkustska ö är det sista vi tar itu med. Det är dags för utbyggnad av terrassen mot husets framsida.

Det rödprickiga markerar utbyggnaden…

Det får vara bra sen. Åtminstone här. Åtminstone nu.

I Murviel har utemiljön varit i fokus ett bra tag nu. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att livet större delen av året kan levas just utomhus där. Jag minns de svala men ändå sköna marskvällarna och dagarna med Lysanne,

och jag minns de ljuvliga dagarna innan min älskade yngsta och hennes formidabla Erik åkte tillbaka till Sverige tidigt i juli,

Eller de fina sydfranska dagarna med sonen – på utflykt till slussarna

och på shoppingtur i Beziers.

Så en värmländsk/fransk visit,

Parisarna..
… och mamma Anette

innan murvelhuset togs i besittning av tre småttingar och deras respektive päron.

Älsklingarna…
… och Linnea, som fick en frisyr på sitt tidigare tämligen kala lilla huvud
Middag al fresco!

Så till sist, som traditionen bjuder, mina gamla kolleger från tiden på resursskolan i Gröndal under sommarvistelsens sista dagar för denna gång,

Alla bilderna är tagna utomhus och det är förstås ingen slump. Tillfällena då vi umgicks inomhus kan jag räkna på ena handens fingrar. Däri ligger hela skillnaden mellan det tjörnska och det murvielska klimatet.

Vi åt middag ute på terrassen ikväll och det kändes unikt. Lite kallt snodde det runt nacken när solen gick ner men det kan vara så att det var sista chansen för i år. Och det kan vi ju inte riskera att gå miste om. Fast jag fick gå och hämta en ylletröja ändå och nu räcker inte ens den till. Dags alltså att krypa in i värmen igen. Klockan är 19.49. Ännu inte mörkt men kallt.

Instruktioner, seglatser och murvellängt

19 lördag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Så landade den i lådan, till slut; Murvelhusets nya instruktionsbok.

Den tog sin rundliga tid att få klar, inte för att den författats med några större litterära eller konstnärliga ambitioner, eller för att den ägnats tidskrävande, omständliga revisioner. Istället har den sinkats av strulande teknik och långsamt såväl franskt som svenskt nät.

Fast den behövs, har jag varit medveten om nu ett tag, eftersom ett gammalt hus äger sina små egenheter, faror och finurligheter. Den gamla instruktionsboken hade hunnit bli inaktuell. Farorna som beskrivs i den har till största delen åtgärdats, medan vi successivt blivit varse andra.

Så inser jag när jag bläddrar i den att jag ändå inte fått med allt som en något mer ovan murvelturist snubblar på.
Jag borde förstås ha berättat om fönsterluckorna och hur de bäst skall förstås; att du stänger ute solen med hjälp av dem och att de även behöver stängas vid skyfall, eftersom de gamla fönstren då inte riktigt står pall, och vatten sipprar in i de små glipor som finns där fönstren möter bågarna. Du ser inte gliporna med blotta ögat. Men du ser de små pölarna på golvet när regnet dragit vidare och du öppnar luckorna mot den regnfriska luften.

Och visst hade det varit lite snitsigt att berätta att ytterdörrens nyckel skall vridas två varv, att gästerna inte behöver bära kökspryttlar fram och tillbaka till poolområdet, eftersom nästan allt du behöver finns i poolhuset och att det finns en Sodastream för bubblande vatten! Liksom att informera om koden till hänglåset på grinden. Utan den, ingen access till den trolska trädgården!

Nåväl. Att jag drabbas av total och svår längtan tillbaka till Murviel när jag bläddrar i mitt alster, behöver kanske inte nämnas, trots att Tjörn lockar med seglartävling idag, och trots att vädergudarna bjuder på ett skådespel av sällan skådat slag. Blixtsnabba omslag mellan strålande sol och glittrande hav till blygråa himlar, mullrande åska och blixtar som skär genom det gråa, gör att vi inte som planerat intagit första parkett för att betrakta skådespelet ute på redden.

Det är troligt att flera av deltagarna valt att bryta, eftersom antalet båtar vi ser i det lilla gatt som utgör vår havsutsikt är betydligt färre än tidigare år. Vem vill befinna sig med hissade segel på öppet hav när åskan går, liksom?

Medan jag sitter här bakom treglasfönstren och betraktar väderfenomenen plingar det infernaliskt och tätt i min telefon. Det är Maison Vieussan som gör sig påmint med en inbjudan till konsert i oktober.

Klicka på bilden för mer info om evenemanget!

Nu hampar det sig så lyckligt att jag råkar vara på plats just då, så apéro och konsert får det bli! Fina grejer, sånt!

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

Det är mycket fix nu…

16 fredag Jun 2017

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det spelar en radio på övervåningen. Jag hör penseldrag, skruvdragare, fotsteg, slipmaskiner, spackelspadar och diskussioner om nästa steg och nästa. Det renoveras. Tre trötta sovrum blir tre pigga. Inte vita eller ljusgrå utan med färg, fast inredning och realiserade planer, äntligen. Avslitna bicepsmuskler och ryggskott hos våra hantverkare har försenat processen och våra kvarvarande kvällar hemma innan vi far till Murviel får ägnas åt iordningställande i hetsmode.

När alla garderober rivits ut för att ersättas av en ny, bättre lösning blir en och annan pryl hemlös…

En del fick tillfälligt flytta ut på terrassen när sommaren plötsligt fick ett sol-och-blå-himmel-anfall

I tvättstugan spretar fiberkablar, för till slut hamnar även bredbandet på plats. Det har vi väntat på länge och försökt påskynda men nu är det lovat att allt skall vara klart före midsommar.

Då återstår bara vardagsrummet och utbyggnad av terrassen runtom huset, sedan är nästan två års intensivt renoverande över och det lilla huset på ön är fixat från källargolv till tak.

Kanhända blir det bilder på resultatet vad det lider. Vi är ordentligt nöjda och all irritation över fördröjningar, försenade eller felaktiga leveranser och tidsramar som spricker rinner sakta men säkert av mig. Jag springer upp och tittar med jämna mellanrum och gillar vad jag ser. Vi får ett litet ”bibliotek” med köksstommar och luckan Bodbyn från Ikea:

Skåpen tapetseras invändigt och byggs in för att se platsbyggda ut.

Snart kan vi bara bo. Snart kan jag se mig omkring och tänka att det är fint, vattentätt och omhändertaget istället för att vara orolig för att takpannor skall komma flygande och att fönsterbågarna ska ruttna alldeles sönder. Komma hem från jobbet, slänga mig i soffan och bli lite irriterad över att jag nog måste dammsuga. Några varv med snabeldraken kräver trots allt inte lika stora åthävor som att flytta runt pryttlar från rum till rum och sen tillbaka igen i takt med att renoveringarna fortskrider.

Och Murviel då? Dit åker jag och hunden om en dryg vecka och L ansluter ytterligare en vecka senare. Där fixas det också. Maisondedeux har gått loss på poolhuset för att göra det mer beboeligt och äntligen får vi en dörr som går att öppna och stänga framför uteköket.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fast poolhuset ringde just och sa att det stött på problem. Stalldörren skulle ha löpt på en skena ut mot muren och gömt sig bakom busken när köket är öppet men svängen blir för snäv. Vi får fundera ett varv till innan vi hittar en annan elegant lösning på dörrbekymret. Det skall inte vara lätt. Spännande fortsättning kan följa! Det blir bra till slut. Under tiden håller den anorektiska plånboken andan.