Kategoriarkiv: Inredning

Jeezes, vad det blåser!

03 torsdag Maj 2018

Posted by in distansjobb, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Idag har jag hållit mig hemma. Jag har bockat av telefonsamtal, bokat möten, planerat och letat uppdrag för att dra in lite nya sköna kulor till mitt stackars åderlåtna företag. Det tar tid att få igång en verksamhet som lönar sig och jag har ju siktet inställt på längre vistelser i Murviel om inte alltför länge, så jag stretar vidare. Förr eller senare måste det ju lossna, tänker jag. Idéer har jag många och så övertygad är jag om sagda idéers förträfflighet att jag bara måste få dem att bära. De bygger på fjärrlösningar och sådant är ju inte beroende av var en befinner sig geografiskt.

Ju.

Det är kylslaget på ön,

dagen började blöt

En halvt uppblött kartong med levererad soffa

och jag svor eder över att inte kunna ta en lunchbreak och montera loungesoffa. Sådant låter sig inte göras i envis blåst och regn på tvären. Jag undrar om inte årets vår varit ovanligt blåsig och just den där vinden riskerar att få mig att förlora tålamodet.

Jag påminns om anledningen till att Murviel blivit vår tillflyktsort.

Jag minns de där vindpinade tjörnska somrarna när värmen aldrig ville infinna sig och är så tacksam över murvelhuset, trädgården därnere, som visserligen just nu fortfarande är upp-och-nervänd eftersom det regnat för mycket för att få till stenläggningen, och det turkosblåa, där åtskilliga timmar tillbringas när solen gassar.

Jag tycker om Tjörns vildsinta väder, bara inte på sommaren, när jag vill sitta ute i ljumma kvällar på en ombonad terrass.

Fast ombonad är det sista terrassen är just nu, den nya loungesoffan till trots,

Kan ju bli bra, nån gång…

Vårt vardagsrum är plågsamt typiskt för årstiden, med utspridda dynor och kuddar som inte kan vara ute för att det regnar eller blåser eller bara är alldeles för kallt.

Ett stort, rött parasoll hann jag köpa innan jag mindes att parasoll lever farligt på vår vindpinade ö. Men när vinden mojnar, regnet upphör och temperaturen stiger, då kommer jag att sitta i vår nya soffa, på kuddar från Granit och med parasollet uppfällt. Då kommer jag att tycka att det är värt det. Jag är en evig optimist som naivt trotsar varje vädrets maktutövande med fingrarna krampaktigt låsta runt ett glas vin.

Jäklar så snyggt vindblåst en blir! Rena hollywoodrufset!

Sen drar jag.

Till Murviel och till sommaren.

När murvelsemestern är över kommer det att vara augusti. Augusti är bästa månaden på västkusten.

Sägs det.

Inför Murviel

18 söndag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det var vår i typ några timmar för några dagar sedan men nu är den tillbaka, vintern.

Minusgrader och snorkallt.

Rester av en gammal envis förkylning vägrar att helt släppa greppet och jag är dödligt trött på spruckna läppar och torra händer, tjocka jackor och kängor som börjar ha sett bättre dagar. Fast vad jag tycker om vinter vet alla som känner mig, så det behöver jag egentligen inte orda om.

För snart en vecka sedan bilade vi på en inledningsvis torr E4 från Stockholm till Tjörn och snöfria fläckar längs med vägen fick mig att börja hoppas på att nu vänder det.

Ta mej tusan; vår, finalement!

Tänkte jag.

Några dagar tidigare hade jag och min älskade yngsta bilat åt andra hållet för att förbereda firationerna av den trettioåriga sonen/brodern, och den bilturen var ingen barnlek…

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

Fast skitmöglet börjar äntligen ge vika och det är när jag misströstar som allra tyngst som det slår mig att det nu bara är knappt två veckor kvar till påsk och återtåg till Murviel. Där är arbetet med infarten bakom rostiga trädgårdsgrinden till slut påbörjat;

Marken jämnas…
… och får ytterligare en avsats mot trädgårdstrapporna
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… och under work in progress

förberedelserna för säsongsöppningen av poolen är igång och temperaturerna är tillbaka till mer normala, trygga grader.

Mars 2017

I arbetsrummet i huset på ön växer högarna med pryttlar som skall följa med ner och de skvallrar både om kommande projekt och förväntningar på en annan sorts tillvaro.
Tvätt på tork utomhus under nya lilla takutsprånget vid terrassen, tillexempel;

Work in progress hösten 2017

Träklykor är en absolut nödvändighet för rätta känslan,

Träklykor, små mjölkkannor och cederträringar mot ovälkomna gäster

liksom alldeles plastfria tvättlinor.

Tvättlinor från Nacka byggnadsvård

Det är en rituell njutning att hänga tvätt i en vårvarm murvelträdgård med ivrigt fågeltjatter i öronen och solen som silar sig ner genom lövverket.

Det där förutsätter förstås att arbetet med infarten är någorlunda klart, annars kommer det inte att vara en urbra idé att hänga tvätt i byggdammet.

Lilla toan på bottenvåningen skall målas med röd äggoljetempera

och tapetstuvar skall upp i den lilla nischen ovanför porslinsfåtöljen.

Om jag hinner.
Om inte ivrigt umgänge alldeles tar över.

Att sedan den sista praktiska Kleenex-tuben med servetter tog slut under bilresan från Stockholm häromsistens gör förstås behovet av en resa till Murviel än mer nödvändig!

Så vårens biljetter är bokade och ombokade, röda resväskan står beredd och innan nästa avfärd mot Murviel skall jag hänga med de älskade småprinsarna i Solna.

Lika som bär; Bertil 4 månader i januari 2015 och Bror, snart 4 månader i mars 2018!

Bertil, som är så van vid att mormor kör bil att han raskt säger ”kör försiktigt” när mitt nylle dyker upp i paddan och Bror, den lille luringen, som ger hals så snart han tycker att han får för lite uppmärksamhet. Det skulle inte vara hälften så härligt att längta till Murviel om jag inte också hade dagar tillsammans med de där två skatterna att se fram emot.

Och för all del; ganska glad är jag över att behöva dra för gardiner mot stark vårsol, eftersom det obönhörligen betyder att vintern är chanslös om bara alldeles snart!

När kylan släpper greppet

04 söndag Mar 2018

Posted by in huset på ön, Inredning

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Lika våldsamt som stormvindarna sliter i varje bräda i huset om vintern, lika obarmhärtigt stark är till slut vårsolen. På en av matbordsstolarna har tre omgångar tunna, vita gardiner legat och väntat på lämplig upphängning – helst osynlig bakom mormorsstången – utan att upphängarna känt någon omedelbar brådska i snöglopp och mörker. Men nu är det mars. När solen skiner så s-k-i-n-e-r den; svulstigt och utan att be det minsta om ursäkt för allt damm och smuts den avslöjar. Det blev till slut dags. De extra gardinskenorna – specialbeställda och den längsta 3,40 meter lång – surrade jag vid den ena takrailen på bilen häromdagen och körde hem dem. De fladdrade ominöst i vinden och jag funderade över hur viktiga de där solskyddsgardinerna egentligen var. Speciellt där vinden friskade i över Tjörnbron.

Men hem kom både jag, bil och gardinskenor och nu sitter skenorna där de ska. Nästan osynliga blev de också!

Ser ni den bakre skenan?
Nä, tänkte väl det! Nästan inte, iallafall.

Det tog ett tag, röran under tiden var inte att leka med,

Quel bordel! – gillar du röra, kan du klicka på bilden för ett svep över vardagsrummet före…

men det föll på plats, till slut, med hjälp av både fransk spellista,

Klickar du på bilden, gömmer sig ännu ett svep över vardagsrummet efter…

och Kenneth Gärdestads poetiska rader om stilla regn däremellan. Det är fint att längta efter våren och tänka på Kenneth och hans bror, nu när ingen av dem längre finns kvar.

I sommar skall de tunna vita gardinerna få ägna sig åt att fladdra graciöst i havsbrisen. I bakgrunden skall jag spela La vie en rose, solen skall få sila sig in vackert genom de tunna, nästan genomskinliga och jag skall försiktig fösa dem åt sidan när jag behöver lämna terrassen en kort stund för att uträtta det ena eller andra ärendet. Jorå, jag är fortfarande optimistiskt lagd och tror på sommar varje år.

Det känns inte lika avlägset nu som för bara några dagar sedan. Den där isande, bitande kylan har släppt greppet. Jag har putsat fönstren och hörde då några försiktiga fåglar utanför. Ännu mildare väder sägs dessutom vara på väg.

Sägs det.

Kanske kan det fladdra i tunna gardiner fortare än jag anar?

Om inte, så drar jag i alla händelser ner till sydligare gardinfladder innan det blir alldeles vår i Occitanie Nord.

Occitanie Nord

03 lördag Mar 2018

Posted by in huset på ön, Inredning

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

I Trollhättan hittar du Provence Nord; i en pensionärskuvös modell större, med klinker på golvet, en dagbädd i järnsmide, franska dukar och växter som förleder besökaren att tro att du befinner dig betydligt längre söderut. Du behöver med andra ord inte fundera alls länge över om ägarna till sagda charmiga uterum har näsa för både ädla franska drycker och fransk parafernalia. Jag kom att tänka på det där nordliga Provence idag när jag, fullt upptagen av planering av utemiljön på ön (sådant som jag ägnar mig åt istället för att misströsta), börjar se mig omkring där jag sitter. Hur mycket av vår inredning skvallrar om var hjärtat finns?

Förutom en och annan kustflört,

Grytunderlägg på kroken, fådd av ägarna till Provence Nord…

är det kanske inte jättesvårt att hitta hintar om den saken…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Occitanie Nord, alltså. Du hittar det på Tjörn.

Aldrig så små men ändå vårtecken

10 lördag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det är en vecka sedan vi lämnade Murviel och mimosasolar utduttade i landskapet, liksom vildruccola mellan vinrankerader och mandelträdsblommor som vikarierar för moln på flykt. Sedan dess har jag sladdat runt på svarthalka, rullat in i lovikkavantar av vänersnö och bara litet misströstat i många minusgrader. Men jag kan också konstatera att jag har kunnat lämna huset på ön tidigt, tidigt varje morgon,

med en ljusare nyans av midnattsblått vid horisonten och milt dagsljus i Dingle redan klockan åtta. Dessutom kunde jag igår njuta av en alldeles snöfri E6:a.

En och annan pippi kvittrar förväntansfullt från sin utkikspost på vårt nya altanräcke, innan den måste ägna sig åt uppburrning av fjädrar för att inte alldeles frysa ihjäl! Stackars liten, tänker jag och kör ner tårna i ylletofflor och sveper långkoftan tätare in på kroppen.

Igår gav jag mig själv några timmar för jobb hemma innan jag rattade iväg till Dingle. I badrummet ett par timmar senare än vanligt hände detta:

Ett sirligt ljus genom spetsgardinen överraskade mig; dit in har ingen sol letat sig på flera månader!

Idag är det dock gråväderslördag och isande snålkallt. Permafrost, liksom. Det tunna lager snö som legat på den tjörnska backen sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan vägrar att ge upp. Jag måste därför ta till de kraftfullaste av besvärjelser för att överhuvudtaget överleva med en någorlunda intakt fernissa av acceptabel kontroll över ederna.

Så vad göra?

En sväng på Instagram med bilder från La Belle Vues fantastiska terrass hjälper en stund. Liksom att bildmappen på min telefon, alldeles utan att jag bett den, satt samman en liten film som på pricken fångar mitt 2017.

Sådant får det till och med att rycka så pass i mina mungipor att nyllet spricker upp i ett stort leende.

Så kan jag med nypåfylld energi greppa snabeldraken och ägna några lördagstimmar åt att städa mitt färdigrenoverade tjörnhem och samtidigt för mitt inre mana fram bilden av murvelhuset med nyfixad salong. En omklädd soffgrupp av äldre datum står nämligen i vårt vardagsrum sedan några dagar tillbaka och leker med min inredningsfantasi.

Den skall en sväng in på magasinering innan avfärd mot Murviel. I vårt vardagsrum på Tjörn får den inte plats, hur vacker den än är, och den är numera för fin för vårt redan överfulla garage (så fort det blir lite varmare skall det rensas!). Men i stora rummet i Murviel får den plats och där kommer den att få styra det kommande pimpandet av det rummet! Himla härligt skall det bli att få fixa med det.

Inget är som väntans tider…

22 fredag Dec 2017

Posted by in Inredning, Inspiration, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Väntat har jag liksom inte riktigt hunnit med denna advent. Den har rasslat iväg i ett förskräckande tempo och blivit till en fyraveckorsperiod som haft alla ingredienser som en riktigt tindrig och bra advent skall ha. Och då har jag ändå inte lyckats få till det sedvanliga julbaket med bagarmästaren Åsa. Det kom liksom en liten Bror i vägen för det och det fick han ju så gärna göra, för vad är väl en trave varma lussebullar under en rutig kökshandduk i jämförelse med familjens allra nyaste mirakel?

Första advent firades tillsammans med Alice, som hade den goda smaken att fylla 11 år på självaste första advent! Adventskonsert i Tyska kyrkan med Agnes Adolf Fredrikkör blev det också, liksom en sväng på en hysteriskt trång julmarknad på Stortorget i Gamla stan. En värdig inledning på upploppet mot jul, om du frågar mig!

Andra advent var det så dags för adventskonsert igen, den här gången med älskade S. Det snöade ymnigt utanför kyrkfönstren och julstämningen var total. Julefrossaren i mig fick nypa i armen för att tro på att adventstindret fortsatte så här i gränslös, oförminskad styrka.

Och var skall så en perfekt Lucia firas om inte på en förskola, där en av de allra sötaste små tomtarna är lilla B? En tomte utan luva, visserligen, för den slet han raskt av sig men han var strålande glad och slog till och med till på en dans inför den entusiastiska publiken. Det lilla lussetåget drog ner våldsamma applådåskor och lilla B klappade händer han också.

Ljuvligt, är vad det är!

Sen följde den lilla tomtenissen med hem och jag lyckades fånga på bild när lilla B ömt kramade sin pyttelilla lillebror Bror;

Så adventsmys i Solna

Vi klädde julgranen och B tyckte särskilt mycket om stjärnan som är ämnad för granens topp och sedan fick det bli en stunds vila med elefanten i myspölen. Det är ansträngande att tomta, tindra och klä granar.

Från de små prinsarna i Solna for jag sedan till Degerfors för att hälsa på mamma. Där snöade det. Mycket.

Men resan från Degerfors tillbaka till Tjörn blev randig. 10 decimeter nysnö hos mamma avlöstes av barmark bara en halvtimmes resa därifrån. I Mariestad snöade det igen och i Ljungskile försvann den. Märkligt väder nuförtiden.

På Tjörn rådde några minusgrader, solsken och total julstämning när det var dags för tredje advent. Det blev en lång frukost med sol in genom köksfönstret,

innan jag for vidare för att hämta S för mera adventstinder.

På Tjolöholms slott väntade tvättäkta Downton Abbey-magi. Eftermiddagssolen kastade långa skuggor över den fantastiska slottsparken och S och jag tyckte oss rent av förflyttade till den engelska landsbygden i tidigt nittonhundratal.

Ett kärt återseende fick inleda juletindret denna tredje adventssöndag,

och sedan bara fortsatte det. Jag och S i fantastisk miljö med sprakande brasor,

julpyntade salar i väntan på julbordsgäster,

och ett dignande julbord i den mest juliga av alla juliga miljöer.

När vi smörjt kråset gick vi på guidad rundtur och tittade på Downton-dräkter och julpyntade Arts&Crafts-rum.

Tvättställ och badrum med nedsänkta badkar och avancerade duschar imponerade stort, i synnerhet med tanke på att de har drygt hundra år på nacken:

Barnbadkar i barnkammaren…

Jag gick loss ganska rejält med mobilkameran och allt, från tyger, lampor, elarmaturer till snickerier var så omsorgsfullt arbetade att jag till slut blev alldeles matt.

Så blev det dags att vända hemåt igen. Pudersnö och ishalka och upplyst slott. Jag vill nog hävda att advent maxats i år.

Idag är det dan före dan före dopparedan. I kaminen sprakar en brasa och utanför brinner marschaller. Vi väntar på familjemedlemmar, för nu skall det firas jul. Granen står redo för påklädning och regnet piskar mot rutan efter en dag i mild vintersol.

En riktigt, riktigt god jul önskar jag er alla!

Förkylningstider

04 måndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Inredning, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… är det och jag är inne på höstens andra omgång. De kommer ju sällan lämpligt, de där bacillerna så resan förbi mamma blev istället en arbetsdag i en stuga i skogen.

Uppvärmd bara för min och hundens skull och så rofylld att irritationen över bacillerna vändes till axlar i nedsjunket läge och en blick som med jämna mellanrum letade sig ut genom de vackra gamla stugfönstren.

Sommarflugorna som till sist dukat under av senhöstkylan låg i fönsterkarmarna och utanför knarrade snön under skosulorna. Alldeles innan mörkret föll, knarrade vi därifrån, hunden och jag, för att slippa snava över rotskott och kvistar i mörkret. Det hade vi inte behövt, eftersom månen tog vid när den bleka vintersolen gav upp; samma måne som sedan tappert följde med oss hela vägen genom värmländska och dalsländska skogar, ner till Göteborg, där vi släppte av min älskade lillaste unge, och till sist tillbaka till Tjörn igen.

Vi lyssnade på Mannheimer&Skäringer-podden och på julmusik och trots många mil på ganska så tråkiga vägar, så mådde jag som en drottning.

S, hunden, jag, frostiga träd, fullmånen och midvintermörkret.

December tycker jag om, trots mörker och kyla. Advent, snart jul. Det går liksom inte över; jag är barnsligt förtjust i stämningen.

I år firar vi jul på Tjörn med stora delar av familjen. Huset är färdigrenoverat, så när som på några smådetaljer och adventspyntet gör sig betydligt bättre i år, utan byggbråte och vilsna ägodelar staplade på varandra varhelst en liten orenoverad – eller redan fixad – yta uppenbarat sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med så mycket finlir till slut att pyssla med i huset på ön, får mitt juletinder sig en revival och det är nästan så att jag glömmer bort att längta till Murviel.

Fast bara nästan.

Där har det nämligen också hänt saker, fast om det får jag berätta en annan gång. Under tiden bjuder jag på lite före- och efterbilder från Tjörn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan hända att det kommer ytterligare bildbevis på resultatet av renoveringarna när ljuset vänder tillbaka och när inte julpyntet skymmer sikten. När det börjar närma sig vår igen. Typ.

Vindlande samtal i mild oktoberkväll

17 tisdag Okt 2017

Posted by in Inredning, Inspiration, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Jag har sandaler på fötterna igen. Kortärmat. En tunn liten jacka slängd över armen, utifall att. Grinden gnisslar och jag får spontanbesök. Det blir en snabb Crème Ninon, bubblor från Limoux och många skratt och allvarliga vändningar medan mörkret sluter sig allt tätare om trädgården. Vi sitter ute, förstås; på vår terrass, tryggt upphöjda från prasslet i buskaget nedanför. En och annan katt prasslar runt i vegetationen, en groda – eller är det kanske en padda? – kväker plötsligt och samtalet stannar av. Vi lyssnar till nattljuden men fortsätter snart med våra livliga samtal. Det är så alldeles speciellt. Det är fint – en ynnest – att alldeles spontant låta skratt avlösas av djup och allvar i samtal med en av mina allra äldsta vänner och en annan alldeles ny, utan att det känns det minsta märkligt. Det är bara självklart. Finns inget att bevisa. Vi är de vi är.

Samtidigt finns tankarna hos älsklingarna som inte är här. Bertil, min lilla skatt i Solna, L på tjänsteresa någonstans i Europa, lilla jycken som har fått ohyra och kliat bort päls hemma hos sin lillmatte och hennes E och så de andra; Bertils mamma, pappa och Bertils morbror. Helst hade jag dem hos mig allihopa samtidigt. Allt på en gång. Helst.

Det blir, som oftast härnere, intensiva dagar och det är mycket av allt på en gång. Jag gick upp tidigt imorse och hann jobba fyra intensiva timmar innan det bar av till Pézenas för ett styrelsemöte i en miljö som fick mig att fullständigt tappa hakan. Bakom en tämligen ordinär port på en typiskt fransk bygata öppnar sig nämligen något alldeles spektakulärt;

Huset från mitten av sjuttonhundratalet ägs av två konstnärssjälar, som med varsam hand och med formidabla ögon för detaljer skapat ett hem som är något av det vackraste jag sett. Jag har fortfarande inte riktigt plockat upp hakan från golvet. Det skall erkännas att styrelsemötet, som var den egentliga anledningen till att jag var där, inte lyckades hålla min fulla koncentration, för det fanns alldeles för många detaljer som fångade mitt öga. Så mycket värme också, mitt i allt det vackra – ingen utställningslokal, utan ett hem. Ett utsökt hem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir lycklig av sådana miljöer. Inspirerad.

De målar också, de där inredarna. Jag är vederbörligen imponerad! Tack, Lottie och Claes, för att jag fick kika in i ert lilla chateau!